Tillbaka till rötterna

Sju år efter det hyllade albumet ”Infruset”, med tonsatta Gustaf Fröding-dikter samt två musikaliskt mer experimentella utflykter, längtade Mando Diaos frontman Björn Dixgård efter musiken som den var när allt började.
På nya albumet ”Bang” är det åter kompromisslösa gitarriff som gäller.– Den här kroppsdelen i Mando Diao som heter rockmusik är tillbaka, säger han.

Björn Dixgård är född 1981, han är 1,81 lång och gifte sig 2008, samma år som han gick med i konstnärssällskapet Caligola. Dessutom gav hans favoritband, Beatles, ut sitt sista studio-album ”Let it be” på hans födelsedag – den 8 maj.

Det är lätt att bli ett fan av siffermystik när man sin gör research på Björn och hittar siffran åtta precis överallt. Denna i flertalet kulturer magiska krumelur lär stå för auktoritet, för styrka med tendens till svårmod, pånyttfödelse, framgång i världslig bemärkelse och ett professionellt fokus. Och efter att ha träffat Björn Dixgård så inser jag att den beskrivningen onekligen stämmer ganska väl.

Man hade kunna toppa sifferstatistiken med att säga att bandet nu släppt sitt åttonde studioalbum, men där faller det. ”Bang” är deras nionde i ordningen, men releasedatumet var – den 18 oktober. Pånyttfödelsen skulle också kunna symboliseras av den ”nya” lilla källarstudio som Björn Dixgård delar med gitarristen Jens Siverstedt, som 2015 ersatte Björns tidigare parhäst Gustaf Norén. Men mer om det lite senare.

– Vi har precis flyttat in, nu saknas det bara lite mer färg, jag står inte ut med landstingsvitt. Annars trivs jag bra här

– det är som terapi att komma hit. Min fru brukar skicka mig till studion när jag blir för rastlös på hemmaplan, och då kan det räcka med att jag skriver en dålig låt så känns det bättre. 

Sladdar, mikrofonstativ och teckningar från barnen med texten ”råknroll” samsas om utrymmet och i hörnet står en flitigt använd elgitarr från 1960-talet. Fönsterbrädet är belamrat med små porslinsfig-urer, gummor i olika form och färg. En gåva från hans mormor.
– Spansk kitsch, inte så särskilt rock’n’rolliga, säger Björn och ler. Han lutar sig fram och lyfter upp en av figurerna och lägger den i sin hand.

– De betydde mycket för mormor och jag trodde länge att det var riktiga rariteter. När jag sedan åkte till Mallorca såg jag att de fanns i varenda affär, men det berättade jag naturligtvis aldrig för henne. Jag gillar dem, de hör hemma här.

Björn Dixgård är barn av britpopens 1990-tal, med band som Oasis och Blur i förgrunden. Tidiga influenser var, förutom Beatles, också Black Sabbath, Rolling Stones, Janis Joplin, Steve Marriott och Aretha Franklin.
– Och svenskt naturligtvis, det har jag alltid gillat. När jag vill ta det lugnt lyssnar jag på Monica Zetterlund och Cornelis. Och Jan Johansson, en gudabenådad pianist. På senare tid har jag varit såld på en del ur operan Cavalleria rusticana med Pavarotti. Fy fan vilket bra stycke det är, inte ett öga torrt, säger Björn och fortsätter med att berätta om sitt sökande efter inspelningar från förr.
– Jag försöker hitta äldre inspelningar, som kanske har 50 år på nacken. Det är så mycket mer levande. Nuförtiden är instrumenten kliniskt stämda vilket gör att man tappar det där innerliga som blir när allt inte är så tillrättalagt.Mando Diao bildades i slutet av 1990-talet av Björn Dixgård och keyboardisten Daniel Haglund. Inom kort anslöt gitarristen och sångaren Gustaf Norén, basisten Carl-Johan Fogelklou och Samuel Giers på trummor. 2002 kom debutalbumet ”Bring ’em in” och genom åren har bandet levererat hits som ”The band”, ”Long before rock’n’roll” och ”Dance with somebody” och gjort sig till en institution på både den svenska och internationella rockscenen. I början jämfördes de ofta med The Hives, vilket bandmedlemmarna inte helt och hållet tog som en komplimang. ”The Hives har inga melodier”, heter det i en tidig intervju i SvD.

Att de kaxiga rockarna från Borlänge så småningom skulle bli folkkära för sina tolkningar av nationalskalden Gustaf Frödings dikter hade nog få räknat med. ”Strövtåg i hembygden” – som är inspelad framåt småtimmarna i en studio i Dalarna – har rekord på Svensktoppen med sammanlagt 86 förstaplats-placeringar. Låten låg kvar på listan i hela tre år och är med sina närmare 37,5 miljoner lyssningar också bandets mest spelade på Spotify. Inte helt väntat för det som från början var ett litet sidoprojekt.

– Det började med att vi fick en förfrågan om att tonsätta en Gustaf Fröding-dikt till en utställning om honom i Uppsala. Jag hade inte någon större koll på honom då kan jag erkänna, men vi tyckte att det blev bra och tonsatte ytterligare nio dikter. Men sedan hade vi ingen aning om vad vi skulle göra med dem. De skivbolag vi kontaktade gjorde tummen ner allihop – utom ett.

Men det räckte med ett. För svenska folket ville sannerligen lyssna. Och lyssna igen. Och igen. När ”Infruset” släpptes 2012 flög det likt sommarens första fjäril rakt in i folkhemshjärtat och plötsligt hade bandet öppnat dörren till en helt ny publik som sträckte sig över alla generationsgränser. I maj nästa år får ”Infruset” nytt liv när Malmö Live Konserthus sätter upp musikföreställningen ”Infruset – Själens skrubbsår” i regi av Moqi Simon Trolin, med Malmö symfoniorkester och med Björn på scen. Han har varit med och skrivit manus och även specialskrivit ny musik till föreställningen.

Med nya albumet ”Bang”, som föregåtts av singlarna ”One last fire” och ”Long long way”, kliver Mando Diao både bakåt i tiden och framåt på samma gång. Musiken är tillbaka i sin råare gjutform, men soundet känns nytt och tajtare.
– Den här kroppsdelen i Mando Diao som heter rockmusik har kommit tillbaka, en känsla som jag inte haft på säkert tio år. Jag och Jens kände ett enormt sug efter att få skriva låtar med rejäla gitarriff. Och så gjorde vi det. Det kom av sig själv, säger Björn och ursäktar sig för att hämta sin snusdosa.
– Lasterna i livet, du vet.

Hur går det till när du skriver?
– Jag har svårt att bara sätta mig med en gitarr och tänka ”nu gör jag en låt”.Idéerna brukar ofta komma när man haft tråkigt ett tag, då kanske man får en in-givelse att testa en slinga eller någon textrad som snurrar runt i huvudet.Nysläppta ”Bang” är det andra albumet utan Gustaf Norén, som under stort tumult lämnade bandet 2015 (eller fick sparken, beroende på vem man frågar). Björn och Gustaf hade fram tills dess delat på frontmannaskapet i bandet, skrivit allt material och sjungit på vartannat spår i samma tradition som John Lennon och Paul McCartney i Beatles, eller Gene Simmons och Paul Stanley i Kiss.
– Tyvärr slutade vårt ”äktenskap” med en lång och jobbig skilsmässa. Värsta tänkbara egentligen och sorglig på många sätt. Vi hade ju ett jävla driv ihop i början, men drog allt mer åt olika håll rent kreativt. Och det personliga följde efter, listan på saker där vi diffar är milslång. Samtidigt hade jag inte varit där jag är idag utan honom och jag är inte arg längre, och jag hoppas att han inte heller är det.

Sedan dess har Gustaf Norén flyttat tillbaka till Borlänge, medan Björn Dixgård fortsätter vara Stockholm trogen. Han har bott i huvudstaden sedan början av 2000-talet och flyttade för fyra år sedan med familjen till Bromma, efter drygt tio år i Vasastan.

– Jag är nog en sådan som trivs bättre utanför city och jag gillar när det är lite inrutat. Man vet på vilken hylla knäckebrödet står i affären. Jag har alltid tyckt om Bromma, även om det kan vara lite snobbigt på sina ställen.

Resten av bandet, förutom Jens Siverstedt, är däremot utspridda över landet. Basisten Carl-Johan Fogelklou bor i Halmstad, keyboardisten Daniel Haglund i Dalsland och Patrik Heikinpieti, trummis sedan 2011, i Luleå. Men med dagens teknik spelar det geografiska avståndet ingen större roll, inte ens för ett rockband.

– När vi spelar in i studion behöver vi vara på plats fysiskt allihop, men under låtskrivarprocessen kvittar det var man sitter. Jag och Jens kan banda gitarrerna här i studion, skicka ljudfilerna till de andra som lägger på sina instrument hemma hos sig. Och vi ses väldigt mycket ändå. Vi är på turné 150 dagar om året i snitt.

På tal om det, hur går det att kombinera familje- och rockstjärneliv?
– Det fungerar ganska bra, även om man längtar hem väldigt mycket emellanåt. Vi i bandet har alltid haft som vana att ta med barn och familjer på våra spelningar. Och det blir lättare ju äldre barnen blir, nu är mina åtta och tio år. Men jag håller dem undan kändisskapet.

Är det musiken som gäller för all framtid?
– Det är jag fullständigt övertygad om. Jag har kompisar som ledsnat på musik-en – men det är otänkbart för mig. Visst finns det stunder när man undrar vad man sysslar med, speciellt när man sitter många långa timmar i en turnébuss, eller på ett plan. Men sedan kommer den där spelningen på kvällen och då är de tankarna som bortblåsta. Och så pass egocentrisk är jag att jag mår bra av bekräftelsen man får när man står på scen, oavsett om det är på en gigantisk arena eller en liten klubb hemma i Borlänge.

Björn Dixgård

Ålder: 38 år

Familj: Hustru, två barn

Bor:Bromma

Gör: Musiker, sångare och frontfigur i Mando Diao

Aktuell: Med nya albumet “Bang” och en omfattande Europaturné, inklusive spelningar i Stockholm, Göteborg och Malmö.
Mando Diao har sålt drygt 1,5 miljoner album världen över och har gjort över 1500 konserter i mer än 30 länder

Instrument Björn spelar: Gitarr, trummor samt lite piano

Motto: Framåt

Text och foto: Mia Wibacke Bornberger (där annat inte anges).