Längtar tillbaka till oändligheten

Christer Fuglesang har upplevt hisnande utomjordiska äventyr som få ens kan drömma om. Han har läst Fjodor Dostojevskijs tegelsten ”Brott och straff” på originalspråk och är en fena på schack och frisbee. Dessutom skriver han spännande barnböcker där han blandar vetenskap och fantasi. Bromma Magasin har träffat Sveriges första astronaut, som gärna skulle återvända ut i det blå igen – som rymdturist.

“Astronaut sökes”. Det var nog många DN läsare som höjde ett ögonbryn, eller två, den där vårdagen 1990 när de kikade igenom platsannonserna. Men rubriken var i allra högsta grad seriös. Den europeiska rymdorganisationen Esa hade nämligen bestämt sig för att gå med i det internationella rymdstationsprojektet ISS och sökte av den anledningen rymdfarare. Varje enskilt land fick nominera fem kandidater, så även Sverige, där den svenska rymdstyrelsen ansvarade för rekryteringen.Christer Fuglesang, som är civilingenjör och docent i experimentell partikelfysik, befann sig vid den här tidpunkten stationerad vid partikelfysiklaboratoriet CERN utanför Genève men var på till-fälligt besök i Sverige då en vän berättade om annonsen.

– Att resa ut i rymden var för mig som för många andra något av en pojkdröm och jag hade några år tidigare haft lite funderingar på att söka mig till Nasa, dock inte i rollen som astronaut, utan som fysiker. När jag såg annonsen förstod jag att det var nu eller aldrig. Jag kunde åtminstone göra en gedigen ansökan och se hur långt det bar, berättar Christer Fuglesang när vi träffas på Kungliga Tekniska högskolan, KTH. Där han arbetar som föreståndare för KTH:s rymdcenter och kursledare i Human Spaceflight inom programmet Aerospace Engineering.

Kontoret är personligt och lekfullt och min bild av en astronaut i en organiserad högteknologisk miljö krockar lite med den chosefria och lättsamma professorn framför mig som tar en klunk kaffe ur en ”Sweden”-mugg som han sedan ställer ner på musmattan med rymdmotiv. Rummet är belamrat med prylar, affischer, t-tröjor med namnteckningar, fotografier från rymdresor, brev från beundrare (både barn och vuxna), urklippta seriestrippar ur tidningar och böcker om rymden. Över en stol hänger en kornblå jacka prydd med Nasa- och Esa-dekaler och även Christers namn och vi tar upp tråden om den jobbansökan som kom att förändra hans liv.

Rymdstyrelsen fick in nära 300 ansökningar från svenska aspiranter som ville bli astronauter. Sett till hela Europa var det 6 000 sökande och den 15 maj 1992 kom så beskedet: Christer var en av de sex utvalda. Gratulationer och lyckönskningar strömmade in, tidningarna skrev spaltmeter om sensationen och Christer var enormt förväntansfull. Men rymdäventyret lät vänta på sig. Först 14 år senare – den 10 december 2006 – lyfte rymdfärjan Discovery med destination den internationella rymdstationen ISS med Christer Fuglesang i besättningen. Han blev den första svensken i rymden och var länge den enda. Numera har han fått sällskap av svensk-amerikanskan Jessica Meir, som i skrivande stund befinner sig ombord på den internationella rymdstationen.Astronauter genomgår en lång utbildning med intensiv träning och det ligger nära till hands att tro att man behöver vara någon form av supermänniska, både mentalt och fysiskt, för att klara av det. En bild som Christer inte alls håller med om.

– Nej, verkligen inte. Men man måste vara allround och framför allt inte ha några riktigt svaga sidor. Det är viktigt att fungera i samarbete med andra, att vara social och psykiskt stabil, det är ett enormt teamwork bakom en rymdresa. Jag kan generellt tycka att astronauter får för mycket uppmärksamhet, det är viktigt att också lyfta de hundratals medarbetare runtomkring som gör de här avancerade projekten möjliga, utan dem kommer en astronaut ingenstans. En stor del av träningen handlar i övrigt om att lära sig hantera tekniken och farkosten, att veta vad man ska göra om något inte fungerar.

 Christers mamma, som själv aldrig hann uppleva sin sons fysiska rymdäventyr var både skeptisk och stolt över hans nya ”jobb”. Hon kunde inte riktigt förstå varför Christer inte ”kunde hålla sig på marken som alla andra”. Och visst, rymdresor har olycksstatistiken emot sig. Två av de fem färjor som ingick i Nasas rymdfärjeprogram (som pågick mellan 1981 och 2011) totalhavererade. 1986 exploderade Challenger bara någon minut efter start och 2003 brann Columbia upp i atmosfären på sin väg tillbaka till jorden. Samtliga 14 i de båda besättningarna omkom. Mindre kända haverier är de ryska farkosterna Sojuz 1 respektive Sojuz 11 som havererade 1967 respektive 1971, varpå fyra kosmonauter miste livet.

– Som astronaut kan man inte gå runt och oroa sig och tänka att jobbet görs med livet som insats, då är man inte rätt person för uppdraget. Vi är väl tränade och även ytterst medvetna om vad som eventuellt kan hända men vi anser att vinsten är värd risken, säger Christer Fuglesang.

Numera går det att köpa sig en egen resa till rymden, hur ser du på det?
– Toppen! Det är fantastiskt att det börjar hända lite mer när det gäller rymdresor överlag och nu handlar det inte längre bara om att komma först till en plats och sätta dit en flagga. Förhoppningsvis kan vi lära oss nyttja och använda de resurser som finns där ute, till exempel hämta hem metaller som kanske tagit slut här på jorden. Vi kan bosätta oss på andra platser, hitta fler livsmöjligheter för oss människor. Mars är nästa steg.

Christer Fuglesang har sina rötter i Norge, men är född i Sverige. Han växte upp i Smedslätten, i samma hus som hans farföräldrar en gång bosatte sig i när de flyttade från Oslo till Stockholm strax efter andra världskriget. Christer tog så småningom studenten vid Bromma gymnasium och gick där efter vidare till KTH. Bromma blev sedan basen ytterligare en tid efter att Christer träffat hustrun Lisa, också hon utbildad ingenjör från KTH. Paret gifte sig i Bromma kyrka 1983 och tillsammans har de barnen Malin, Denise och Rutger, som samtliga också har gått på KTH. Med full legitimitet är Christer Fuglesang en av få som kan kalla sig både astronaut och kosmonaut, som är den ryska motsvarigheten. Förutom den långa utbildningen vid Nasa i USA har Christer tillbringat tre år i Ryssland, där han var uttagen som reserv inför ett uppdrag vid den ryska rymdstationen Mir, och det var mycket nära att han fick resa dit 1995. Under åren i Ryssland lärde han sig tala ryska relativt obehindrat, dock inte lika väl som engelska, påpekar han. Han gillar utmaningar och en av dem blev att ta sig igenom klassikern Fjodor Dostojevskis ”Brott och straff” – på originalspråket ryska.

– Jag hittade boken hos den lokala bok-handlaren och såg det som ett slags språkkurs. Första gången jag försökte läsa den tog det en halvtimme att bara ta sig igenom första sidan. Något år senare prövade jag igen och då gick det lite snabbare. Vid tredje försöket ytterligare något år senare lyckades jag ta mig igenom hela boken.

Christers två expeditioner till rymdstationen ISS har gett honom nästan fyra veckor i tyngdlöst tillstånd 400 kilometer ovan jordens yta. Av den tiden har han tillbringat hela 32 timmar på rymdstationens utsida utförandes reparationer, installationer och forskning. Rymdpromenader är, enligt Christer, ett lika härligt som besvärligt uppdrag. Dräkten väger cirka 100 kilo och är stor och klumpig, men naturligtvis livsnödvändig eftersom man i rymden befinner sig i vakuum. På skrovet kan temperaturen dessutom variera mellan minus 105 grader och plus 120, beroende på om man befinner sig på skugg- eller solsidan. Stationen rusar fram i närmare 28 000 kilometer i timmen och ett varv runt jorden tar bara lite drygt 90 minuter.

– Vid en av promenaderna, som var oplanerad, skulle vi laga en trasig solpanel. Där jag befann mig kunde jag se hela stationen under mig och långt, långt där nere jorden, det var otroligt mäktigt. Över huvud taget är det surrealistiskt att röra sig över jorden och exempelvis kunna blicka ut över halva Europa. Nattetid hänförs man av upplysta städer som så tydligt bildar stora kartor, vackra magiska norrsken och mängder med bländande blixtar vid oväder. Landsgränser syns inte från rymden, med några få undantag. Nordkorea är helt svart på natten – Sydkorea precis tvärtom.

Vad var svårast att vänja sig vid på stationen?
– Det tar tid att vänja sig vid allt möjligt, att somna i tyngdlöshet var knepigt för mig. Det tog någon vecka men det berodde också på alla tankar och intryck inombords. Sedan händer det andra märkliga saker med kroppen i tyngdlöst tillstånd. Ryggraden blir längre, benen spinkigare och ansiktet fylligare. Man får ont i ryggen men ser samtidigt både yngre och vackrare ut, haha.

Liv på andra planeter, är det rimligt?
– Om vi tittar på väldigt enkla livsformer – tänk bakterier – så tror jag att det uppstår om förutsättningarna är de rätta. Men att gå från enkla livsformer till civilisation liknande vår här på jorden är något helt annat. Det tog en miljard år innan det fanns något liv alls på jorden, och sedan ytterligare 3,5 miljarder år innan det blev någon form av civilisation. Jag lutar åt att vi är den enda civilisationen i vår galax och tror aldrig vi kommer komma i kontakt med någon annan.

Tror du att det blir någon mer rymdresa för din del?
– Jag skulle inte tveka en sekund om möjligheten dök upp och jag är alltid lite avundsjuk på dem som är där ute. Men jag har två expeditioner i bagaget och får nog vara mer än nöjd med det. Eller så får jag börja spara pengar och köpa mig en resa till månen – om 20 år eller så. Haha

Christer Fuglesang

Ålder: 62 år.
Familj: Hustrun Lisa, vuxna barnen Malin, Denise och Rutger, ett barnbarn.
Bor: Kungsholmen, uppvuxen i Bromma.
Gör: Föreståndare för KTH:s rymdcenter och kursledare i Human Spaceflight
inom masterprogrammet Aerospace Engineering. Barnboksförfattare, har gett
ut sex stycken barnböcker via Fri Tanke Förlag. Den senaste boken “Rymd· skurkarna• gavs ut i december 2019.
Bakgrund: Civilingenjör, docent i experimentell partikelfysik vid Stockholms universttet. Varit verksam vid CERN. Astro· naututbildning i Tyskland, Ryssland och USA.
Utmärkelser/Uppdrag i urval: Ordförande i Göran Gustafssons Stiftelse för naturvetenskaplig och medicinsk forskning. Rådgivare på Saab. Ledamot av svenska Kungliga lngenjörsvetenskapsakademien, IVA. Ordförande i Tekniska museets styrelse samt hedersdoktor vid Umeå universitet och vid Nova Gorica·universitetet i Slovenien.
Kuriosa: Christer Fuglesang var med och introducerade frisbee som tävlingsform i Sverige. Han blev svensk mästare i
grenen Maximum Time Aloft 1978 och
har tävlat i VM.

Fakta: ISS

Den internationella rymdstationen ISS ägs gemensamt av USA, Ryssland, Kanada, Japan och länder inom den europeiska rymdorganisationen Esa, däribland Sverige. Stationen började byggas 1998 och har sedan dess blivit en 73 meter lång, 20 meter hög och 109 meter bred konstruktion med en vikt på närmare 420 ton. Boytan är 932 kvm. Stationen ligger i en bana runt jorden på 400 kilometers höjd i en hastighet av 28 000 km/tim. Ett varv runt jorden tar cirka 90 minuter. På ISS bedrivs forskning inom många områden, såsom människans fysiologi, biologi, materialforskning, fysik och astronomi. Sedan i maj 2009 lever normalt sex personer på ISS året runt.

Text och foto: Mia Wibacke Bornberger (där annat inte anges).