Iran i hennes hjärta

Nahid Persson Sarvestani har vunnit två kristaller och en guldbagge för sina dokumentärer om Iran. Hon har aldrig tidigare varit så personlig som i sin senaste film
- Anders, jag och hans 23 andra kvinnor.
Just nu jobbar hon på ännu en dokumentär om Iran.

REGNET HÄNGER i luft­en när jag går runt den jättestora kåken, letandes efter rätt dörr att knacka på. Efter en stund ser jag ett välbe­kant, stort lockigt hår i ett av fönstren. Nahid vinkar glatt så jag går upp för trappan och stiger på. Efter en stunds bubblande från Moccamastern slår vi oss ner i köket som tidigare var en altan. Vi dricker kaffe ur en varsin mugg prydd med välbekanta Rolf Lidbergtroll. Hon pratar glatt, bekymmersfritt och utstrålar samtidigt ett lugn. Men livet har inte alltid varit enkelt för Nahid.

Hon kom till Sverige när hon flytt sitt hemland Iran efter revolutionen och efter att hon varit bosatt illegalt i Dubai i två år. Med sig hade hon sin man och deras två små barn, Setareh och Rostam.

Ganska snabbt separerade de och Nahid som var 24 år blev ensamstående med barnen.

Hon läste till mikrobiolog men upp­täckte snabbt att det inte var hennes grej att vara instängd på ett lab. Dessutom saknade hon journalistiken efter att ha jobbat som skrivande journalist i Iran under flera år och började jobba på en ideell persisk närradio i Uppsala. En dag blev Nahid tillfrågad av en produ­cent om hon kunde göra ett program om iranskt nyårsfirande.
– Jag blev så himla glad! Så glad att jag vägrade ta betalt, berättar Nahid skrattande när hon minns tillbaka.

Hon gjorde radioprogrammet och där­på några program till. Vid det här laget hade Nahid hunnit gifta om sig, med Torbjörn. Hennes två barn gick på dagis och hon fick idén att börja filma dem i sin vardagsmiljö. På filmen fastnade både Nahids barn och andras.
– Jag lånade en jättestor filmkamera av Studiefrämjandet. Det enda jag kunde var “Rec” och “Stop”.

På stora VHS-kassetter spelade hon in flera filmer, de sålde som smör i solsken bland föräldrarna. Det ena ledde till det andra och resulterade i ett heltids­jobb där hon filmade barn på skolor och dagis. Efter utbildning på IV-skola fick hon jobb på det populära programmet Mosaik, ett samhällsprogram på Sveriges television där hon gjorde många granskande reportage.

När Nahids tredje barn, dottern Nacali, föddes valde Nahid att börja frilansa. När Natali var tre år gammal åkte Nahid tillbaka till Iran för första gången på 17 år. Det hade tagit henne hela två år att samla mod till att våga återvända. Under resan blev hennes första dokumentärfilm, 17 år av längtan, till.

FILMEN EFTER HETER Min mamma – en persisk prinsessa, och handlar om en tjej som hittat sin iranska mamma. Nahid besöker återigen sitt hemland tillsam­mans med Sanna som återförenas med sin biologiska mamma.
– Under första resan insåg jag hur mycket Iran hade förändrats. Jag såg gatubarn och narkomaner. Jag fick dåligt samvete över att jag hade medverkat i revolutionen eftersom det blev värre efter att shahen blev störtad.

Dokumentärfilmsproduktionen var i full rullning och Nahid åkte igen till Iran 2003 och gjorde Prostitution bakom slö­jan. 2005 åkte hon tillbaka för att spela in ännu en dokumentär, Fyra fruar och en man. Hon hade bara tre veckor på sig innan Prostitution bakom slöjan skulle ha premiär på en festival. Hennes äldsta dotter Setareh var på plats i Iran för att filma det sista.
– Setareh hörde av sig till mig och var orolig. Mannen i filmen tittade på henne på ett konstigt säte och hon kände sig inte säker och frågade försiktige om jag kunde åka ner till henne. Vid det här laget var jag känd över hela världen för att ha berättat obekväma sanningar om Iran i filmen prostitution bakom slöjan men resonerade som så, att de inte av­rättar folk som är kända. Jag och Torbjörn flög ner.

NAHID HANN INTE mer än att stiga av flyget innan hon blev fråntagen sitt pass och sedan sattes i husarrest i två månader. Torbjörn och Setareh åkte snart hem till Sverige och Nahid tog sig från föräldrarna i Shiraz till svenska ambassaden i Teheran. Tankarna på att fly, på att smugglas ut ur landet fanns där hela tiden.
– Till slut släppte jag de tankarna, skulle jag bli arresterad skulle de ju kunna göra vad de ville med mig. Istället ringde jag ambassadören i Sverige, min man ringde till UD. Det blev besvärlige för dem helt enkelt. Jag var anklagad för att förstöra mitt land, eller att jag var spion för Israel och USA men gick inte med på några av deras anklagelser. Till slut skrev jag under ett dokument där jag lovade att aldrig göra film om Iran igen – om jag gjorde det skulle jag aldrig få återvända.

Sedan gav de henne tillbaka passet och hon flög hem till sin familj i Sverige. Sedan dess har Nahid inte åkt tillbaka till sitt hemland. Däremot har hon gjort flera filmer om Iran, och det verkar inte som att hon har planer på att sluta med det heller.

I DOKUMENTÄRFILMEN Min stulna revolution tar hon reda på vad som hände med hennes bror Rostam hans sista tid i livet. Han blev fängslad och avrättad efter sex månader i fängelse. Hon återupptar kon­takten med flera kvinnor som kämpade i motståndsrörelsen. Kvinnor som blev fängslade berättar om tiden efter – tiden när Nahid befann sig i Dubai och i Sverige.
– När min bror blev avrättad var jag mest chockad. Vi var ju själva på flykt och jag hann inte sörja ordentligt. Men när jag år 2009 såg demonstrationer i Iran på TV, blev det som en repris på de demonstrationer jag varit med i. – Jag kunde inte ignorera det längre. Tidigare ville jag inte veta men det hade ändrats. När jag träffade hans vän och de kvinnor som suttit i fängelse i tio år kom alla känslorna. Tänk att jag sörjde min bror efter att det gått 28 år.

Filmen tog fyra år att göra och på sluttampen var Nahid utbränd.
– När klipparen jobbade låg jag på soffan och sa åt honom vad han skulle göra. Jag var helt slut, berättar hon.

EN LÅNG TID är Nahid orkeslös och utan lust att skapa flera filmer. Hon går ifrån Torbjörn, ett steg hon sedan ångrar. Torbjörn får cancer och går bort. Nahid tar en paus från jobbandet och efter en tids återhämtning börjar hon umgås mer med vänner, gå ut, och börjar även att dejta i jakten på sin dröm-man. Året är 2017 när Nahid träffar Anders. De blir förälskade, men mycket snart upptäcker hon att hon inte är den enda för honom. Hon blir ledsen, men kommer ändå på en fantastisk ide – en ny film.

Dokumentären Anders, jag och 23 andra kvinnor hade premiär sommaren 2018. I filmen far man följa Anders och Nahid som bor ihop på Lidingö och försöker fa sin relation att fungera. Problemet är att han har svårt att hålla sig bara till en kvinna.
– Det är den konstigaste filmen jag har gjort. Mitt privatliv mixades med den professionella Nahid. Jag var osäker på om det jag gjorde var rätt mot mig själv. Han sa till mig att han aldrig hade upplevt så mycket trygghet hos någon annan som hos mig. Han var oerhört skicklig på att ljuga, utan lögner var han ett tomt skal. Kameran mellan honom och mig skapade en distans som dessutom fick honom att berätta saker han inte skulle ha berättat för mig annars.

Många som har sett filmen har hört av sig till Nahid efteråt och berättat att den gett dem mod att bryta upp från liknande relationer. Något Nahid anser är ett bra resultat. Samtidigt är hon upprörd över annat.
– Det märkliga i allt detta är att många verkar tycka så synd om Anders. Att hundratals kvinnor blivit deprimerade och fatt men för livet, att flera till och med försökt ta livet av sig- det skriver inte media om, men att Anders blivit uthängd – det tycker man är hemskt.

Från Lidingö till Iran, ännu en dokumentär om Nahids hemland är på gång. Om den kan hon inte avslöja så mycket i nuläget, men jag tänker att om den är hälften så bra som de andra dokumen­tärer hon producerat så är den värd att hålla utkik efter.

NAHIDS FAVORITER

Bergen

som påminner mig om min barndom med alla fredagsutflykter med släklen.

Röda tulpaner

Påminner mig om kampsången vi sjöng med kamrater och alla vänner som tystades ner av regimen.

Min pappas trädgård

Som är full med druvor, pomeransträd, doftrosor, och andra vackra blommor. Har försökt plantera en del i min trädgård. Lyckats med en del faktiskt

Havet

Som påminner mig om min flygt frpn Iran till friheten.

Familjen

Mina barn och barnbarns skratt och gjädje.

Till slut

KÄRLEK

NAHID PERSSON SARVESTANI

Ålder: 59 år.

Familj: Tre utflugna barn, barnbarn

Bor: Brevik

Gör: Regissör för dokumentärfilm.

Aktuell: Dokumentären “Anders, jag och hans 23 andra kvinnor”

TEXT: ELIN BISANDER I FOTO: GUSTAV KAISER