Att komponera musik är som att lösa sudoku

Jacob Mühlrad har gjort raketkarriär inom modern konstmusik, han har komponerat verk för några av världens främsta orkestrar, tilldelats ett flertal stipendier och blev nyligen utsedd till årets bäst klädda man vid Elle-galan 2019. För det 28-åriga musikgeniet ljuder alla toner åt rätt håll just nu och kalendern är fullbokad fram till 2024

Det har gått undan för Jacob Mühlrad. Det är inte mer än tiotalet år sedan 28-åringen från Höglandet i Bromma fick kläm på det här med noter och kunde börja skriva musik på allvar. I dag hyllas han för sina enastående kompositioner inom modern konstmusik, eller klassisk musik om man så vill. Till och med i USA, där det här är en tämligen smal genre, har hans verk rönt uppmärksamhet, och bland annat satts upp på anrika Carnegie Hall i New York.Det senaste verket, Time, som uruppfördes i november i Berwaldhallen, är ett körverk där sången utgörs av ordet ”tid” på 27 olika språk.
– Alla mina projekt betyder oerhört mycket för mig. Och ett av de roligaste och mest spännande rent musikaliskt är just Time. Körverket grundar sig på historien om Babels torn som människorna ville bygga hela vägen upp till himlen. Gud ville inte att människorna skulle lyckas, och genom att förse dem med olika språk så att de inte skulle förstå varandra, kunde bygget inte fullföljas. I Time sätter jag samman språken igen. 
 

Vi träffas på hans arbetsplats Alma i centrala Stockholm, en kombinerad medlemsklubb och modernt kontorshotell, där han tillbringar det mesta av sin vakna tid tillsammans med sin flygel, tekopp och dator. Och när han arbetar, då gör han det och inget annat.
– Jag behöver tid när jag jobbar, lång tid. Ett verk tar för mig åtminstone åtta månader att sätta ihop och det blir cirka tre stora projekt per år. Jag behöver en tydlig struktur, det är ett life hack, annars fungerar varken jag eller mitt schema. Möten och annat läggs på måndagar och tisdagar, resten ägnas åt komponerandet. I slutet av varje vecka bär det dock nästan alltid ”hem” till Bromma och föräldrarnas stående fredagsmiddag, en familjesammankomst han sällan missar.
Att Jacob Mühlrad skulle bli musiker var minst sagt otippat. Visserligen växte han upp med föräldrar som stöttade honom i allt han företog sig, å andra sidan satte hans grava dyslexi och otålighet krokben. Jacob beskriver en tillvaro präglad av inre oro, något som bland annat visade sig i form av utspel och
konflikter med lärare på den judiska skolan Hillel och så småningom också på Enskilda Gymnasiets högstadium. Frånvaron sköt i höjden, besöken hos rektorn blev allt fler, och läget var så allvarligt att det var tveksamt om han ens skulle klara sig igenom sjunde klass.

Men så hände något som kom att förändra hans liv totalt. I en låda i källaren hittade han sin systers avlagda synt och det blev början på ett helt nytt kapitel.
– Jag var 15 år och fram till dess hade min judiska tro varit min lugna hamn, dit tog jag min tillflykt när problemen hopade sig. Nu hittade jag ett slags ny religion – musiken. Folk i min omgivning blev väldigt förvånade, ingen i familjen spelade något instrument eller lyssnade på klassisk musik och där satt jag, bråkstaken, som totalt uppslukad och på gehör tog ut verk av Mozart och Bach och spelade, spelade, spelade.Jacob började ganska snart uppträda på olika tillställningar och vid ett sådant tillfälle befann sig tonsättaren Sven-David Sandström bland gästerna. Den etablera-de kompositören hörde direkt att Jacob var en begåvning utöver det vanliga och tog honom under sina vingar. Han gav honom också något av ett ultimatum: fortsätt komponera på gehör och bli popmusiker, eller lär dig noter och
skriv den musik du faktiskt vill skriva.
– När han sa det blev allt så tydligt. Hur ska en orkester annars veta vilken ton de ska spela och hur de ska spela den, till exempel med tippen på stråken på c-strängen och samtidigt ha ett litet vibrato. Med gehör kommer man en bit, men det räcker inte hela vägen. Men att lära sig noter var naturligtvis allt annat än enkelt för någon med läs- och skrivsvårigheter. Jacob fick kämpa. På Gotlands tonsättarskola började han nöta noter tolv timmar om dagen med ”Lilla snigel” som första alster i form av små prickar på vågräta linjer.
– Jag kan inte påstå att det var roligt, inte heller med tanke på att jag fick börja från scratch, men motivationen fanns där och då gick det att sitta ner och studera.
Så han övade, tog privatlektioner hos pianisten Staffan Scheja och komponerade i ett högt tempo. Och 2017 kom det verk som blev genombrottet, Kaddish (ursprungligen namnet på en judisk bön), vilken bygger på en inre dialog mellan Jacob och hans morfar Michael Bliman, som överlevde andra världskrigets förintelseläger. För arbetet med Kaddish tilldelades Jacob under samma år ett stipendium från Micael Bindefelds Stiftelse till minnet av Förintelsen.

Jacob lider – något motsägelsefullt kan tyckas – av panisk scenskräck. Trots det syns han mellan varven i offentligheten, som talare, gäst i poddar och i tv-soffor. Han anser att eftersom hans lön ofta betalas med statliga medel så har skattebetalarna rätt att ta del av det som görs bakom kulisserna.
– Som kompositör står man aldrig på scenen och framför sin musik vilket passar mig utmärkt eftersom alla sådana sammanhang är oerhört laddade för min del. Men jag vill samtidigt nå ut med mina verk och tycker också att jag har vissa skyldigheter gentemot publiken, orkestern och alla andra involverade i processen. Så jag försöker så gott jag kan och försöker även se det som kognitiv beteendeterapi.
Att komponera liknar han vid att lösa ett sudoku, det handlar mycket om vilken kompositionsteknik man använder och hur det är uppbyggt.
– Jag behöver inte nödvändigtvis känna mig inspirerad när jag skriver, men jag måste förstå musikens inneboende logik – matematiken.

Vänta nu. Min föreställning om den lidelsefulla konstnären som vänder ut och in på själen och kanaliserar sitt inre i musiken blåser bort som ett korthus i stormvind. I min värld låter det trist med tekniska formler som fundament, men Jacob vidhåller att det ena inte utesluter det andra. Mystiken och de svallande känslorna finns där, men det är något som skapas först när tonerna når trumhinnorna och hjärnan. Allt
eftersom han förklarar klarnar bilden av musiken som ett hantverk bland andra.
– För mig är matematik spirituellt, något som jag använder för att få intressanta proportioner i musiken. Har man en idé om en viss klang så handlar det om att jobba ut den, knåda, vända och vrida. Det finns många sätt att variera fyra rytmiska händelser på, men inte oändligt många sätt. Men gör man det riktigt bra tror jag att musiken berör. Se på Bach, han var mer eller mindre ”taltroende”. Och hur många berörs
inte av hans verk?
På frågan om alla kan beröras av musik svarar Jacob:
– Nja, jag vet inte. Rent konkret handlar det om vilka biokemiska reaktioner som ljuden åstadkommer. Alla kanske inte är ute efter den emotionella kicken utan fascineras till exempel av en ljudmässig struktur, det kan vara nervkittlande för dem, snarare än att man gråter
eller känner sig glädjefylld. Musik innehåller ett spektrum av olika saker.

Om du inte blivit kompositör, vilket yrke hade då lockat dig?
– Läkaryrket, som är väldigt likt en musikers, det handlar om kreativitet i förhållande till de naturlagar som finns. Eftersom jag själv är hypokondriker har jag dessutom blivit ”expert” på åkommor och läkemedelssubstanser, jag är redan kvasiläkare. Mina vänner ringer mig och frågar om råd innan
de går till vårdcentralen.

När noterna började sätta sig, insåg du då vart det här var på väg?
– Det hade varit lite väl kaxigt att ha som utgångspunkt att det kommer gå skitbra, det är ett världsfrånvänt tänk och skapar dålig karma. Jag kunde ju till en början till och med bli provocerad av mina för-äldrar när det sa att det här kommer gå bra. Men de hade rätt.

Jacob Mühlrad

Ålder: 28 år

 

Bor: Östermalm, uppvuxen i Höglandet, Bromma

Familj: Flickvännen Filippa Fuxe, mamma, pappa, storasyster Hanna

Utbildning: Gotlands Tonsättarskola, Kungliga Musikhögskolan, Royal Collage och Music

Gör: Kompositör

Gillar: Fransk kultur, litteraturen, maten, vinet

Inspireras av: Pierre Boulez, Häftig seralistisk konceptuell musik.

Lyssnar helst på: Hiphop som Drake och Future, modern konstmusik som Stevie Reich.

Aktuell med: “Time” som i juni har premiär med Västtyska Radiokören i Köln och Aschen. En SVT-Dokumentär, sänds i höst samt en biografisk bok på Nordstedts med utgivning nästa år. Produktionen “Henriksson berättade detta för Erik Stubbe” på Dramaten (premiär 15 januari 2020)
samt “Ett allkonstverk” med Alex Shulman på Dramaten (premiär januari 2020)

TEXT OCH FOTO: MIA WIBACKE BORNBERGER