16.01.17

Världsviolinist med fingertoppskänsla

Världsviolinist med fingertoppskänsla

Det spelar ingen roll om det sitter 40 eller 40 000 personer i publiken.- Scenen har en magisk inverkan på mig. Jag blir ett med mitt instrument och det jag ska förmedla, säger violinvirtuosen Linda Lampenius, som med åren kommit att bli en självklar och folkkär del av den svenska musikscenen. Numera hoppar hon dock mellan två världar – musiken och familjen. Inte alltid en helt enkel ekvation.

Snickare och elektriker springer ut och in i huset, de hänger över fönstren och skruvar i väggarna, de är överallt. Hemma hos Linda Lampenius renoveras det för fullt och den här dagen är även döttrarna hemma från dagis och skola. Ömsom leker de, ömsom kivas de.

– Här är det kaos som du ser, utbrister hon.

– Visst är det svårt att få allt att gå ihop ibland. Men jag ska absolut inte klaga för jag har det så oerhört bra och många viktiga bitar i mitt liv har fallit på plats. Inte minst med tanke på familj och barn. Dessutom får jag jobba med det jag älskar – musiken. Medan vi pratar böjer hon sig ner och tar varsamt upp sin violin ur fodralet och något andäktigt kommer över mig. För vi pratar inte om vilken skolfiol som helst utan en äkta Gagliano, tillverkad 1781 hos den legendariske instrumentbyggaren. Men numera har violinen fått konkurrens och Linda kan ibland få lite dåligt samvete över att inte kunna öva så mycket som hon borde – även om prioriteringen är glasklar.

– Barnen kommer alltid i första rummet, utan tvekan. Själv fick jag sällan vara med mina föräldrar, eftersom de jobbade jämt. Mina döttrar kommer säkert att tycka både det ena och det andra om sin uppväxt när de blir vuxna, men de kommer inte kunna säga att jag inte var närvarande, och det är väldigt viktigt för mig, säger hon. Jag noterar att Lindas vigselringar sitter på höger hand, i den hon håller stråken när hon spelar. Fingrarna på vänster hand måste vara fria att dansa över fiolhalsen, som de gjort ända sedan hon var fem år gammal.

Linda Lampenius växte upp i Helsingfors som ensambarn i en teaterfamilj. Hon stod på scen redan som fyraåring på Svenska Teatern i Helsingfors, där hennes föräldrar, båda kända skådespelare i Finland, arbetade. När hon var åtta år började hon turnera runt i världen med The Helsinki Strings, en orkester med musikaliskt lovande barn i vilken Linda var yngst. Själv undviker hon epitetet underbarn.

– Det är sådant man inte kan säga om sig själv. Och sedan tror jag det handlar mer om personlighet. Jag är en envis perfektionist som aldrig är nöjd. Redan som liten ville jag vara bäst i klassen och varje dag efter skolan gick jag på violinlektioner och orkesterrepetitioner. Jag hade varken fritid eller sommarlov. Men om man nöjer sig på en viss nivå kommer man inte hela vägen till toppen.

Listan över Linda Lampenius alla konserter, tv-framträdanden, studioinspelningar och övriga engagemang – som att hon haft ett eget cidermärke, kört rally och har pistolskytte som främsta hobby – har med åren blivit lång.

Själv lyfter hon fram det faktum att hon blev utvald av lord Andrew Lloyd Webber för solistrollen i symfonin Metal Philharmonic och perioden som modell för Björn Borg som milstolpar i karriären, meriter som öppnade ännu fler dörrar. Greppet om den klassiska musiken har hon dock aldrig släppt.

– Mitt första skivbolag i Finland föreslog klassisk musik i något slags technoformat för mitt debutalbum men jag totalvägrade. De hade sett mig göra Vanessa Maes pop-version av Bachs Toccata & Fugue i ett tv-program, något jag motvilligt hade gått med på. Jag hatar den versionen. Att göra pop av Bach är för mig våldtäkt på klassisk musik. Kompromissen blev ett album med nyskriven instrumental popmusik för fiol, berättar hon.

Det mediala genombrottet kom när Linda klev in som konsertmästare vid den finländska motsvarigheten till Guldbaggegalan 1996. Hon var visserligen redan ett internationellt känt namn inom den klassiska musiksfären men blev med ens mediernas nya favorit. Åren som följde beskriver hon själv som ”sinnessjuka”. Jobb-erbjudandena haglade och Linda tog klivet från orkestermedlem till soloartist. 1998 lämnade hon Finland för USA, där hon även lärde känna Playboys grundare Hugh Hefner och blev intervjuad och fotograferad för hans magasin (dock inte som playmate utan som celebritymodell). I samma veva värvades hon också som skådespelare till tv-serien Baywatch. Men hon hade ett krav inför sin medverkan.

– Jag ville att min första skiva skulle spelas i tv-serien och så blev det. Baywatch hade en miljard tittare världen över, det var ett perfekt sätt att marknadsföra min musik. Jag kommer aldrig att glömma inspelningarna tillsammans med David Hasselhoff och resten av det proffsiga produktions-teamet och hur vi satt med tjocka jackor mellan tagningarna på kvällarna eftersom det var så kallt. En fantastisk och omtumlande tid, minns hon.

Men parallellt med livet i strålkastarljuset har Linda också kämpat med ensamhet, rotlöshet och destruktiva relationer. Hon tar ett fast grepp om mitt vänstra långfinger.

– Så här gjorde en pojkvän när jag ville göra slut. Han sa: Om du inte säger att du älskar mig så bryter jag av det. Och det gjorde han. Det kunde varit slutet på min musikkarriär. Jag vågade aldrig berätta för någon vad som hänt utan flydde till USA, där jag blev erbjuden jobb. Just nu arbetar Linda med sin kommande bok, planerad att släppas till våren.

Och den lär knappast sakna stoff. När vi sitter och pratar i den benvita vardags-rumssoffan staplar hon den ena hisnande storyn efter den andra på varandra. Linda har otrolig koll på både årtal, händelser och platser. Och inte minst: tonvis med foton. Kartonger och pärmar fyllda av minnen som hon vårdar ömt.

– Boken har verkligen varit en utmaning och skulle egentligen varit klar redan för två år sedan, men jag har inte klarat av det. Den är mycket självutlämnande och jag vet inte riktigt var gränsen ska dras för hur mycket jag kan och orkar berätta. Av någon anledning blir jag väldigt emotionell nu

här med dig, det brukar jag inte bli i intervjuer – men det är jobbigt med alla känslor och minnen som kommer upp till ytan.

Något som ofrivilligt tagit stor plats i Lindas liv är hennes mångåriga och allvarliga ätstörningar. Det började som anorexi och ortorexi (överdrivet hälsosamt leverne) i de tidiga tonåren och gick hösten 1999 över till bulimi, beteenden som i mångt och mycket bottnade i en stark inre press att alltid prestera på topp. 2006 kollapsade kroppen och Linda hamnade på sjukhus.

– Den gången trodde jag verkligen att jag skulle dö, så ont i magen hade jag. Då hade jag redan säckat ihop flera gånger utan att läkarna tagit problemen på allvar, säger Linda och pekar på en av bilderna i fotoalbumet där hon sitter i sminket inför en Baywatch-inspelning. Framför sig har hon dagens frukost, lunch och middag: lite frukt.

Få personer kände till problemen, men för maken, den profilerade försvarsadvokaten Martin Cullberg som hon träffade i slutet av 2006 rämnade fasaden. Hon berättade allt och han kom att bli hennes största stöd i kampen mot bulimin.

– Martin såg till att hela tiden vara nära mig, både mentalt och fysiskt. Han fanns där dygnet runt och gjorde allt för att distrahera mig från tvångstankarna och det är det enda som fungerar. Att någon hindrar en när man får det där skovet att hetsäta och kräkas. Jag behövde under en lång period bokstavligt talat hålla Martins hand och han skrämdes inte av min sjukdom vilket också var avgörande för mitt tillfrisknande och att jag i dag mår bra.

Numera drar Linda en skiljelinje mellan jobbet och det privata. Att träffa folk i samband med konserter och framträdanden är en sak men annars håller hon sig gärna hemma.

– Jag har behov av en liten plats som bara är min. Och den har jag här.