17.01.17

Världsförbättrare

Världsförbättrare

Som 27-åring disputerade Katarina Gospic inom neuroekonomi och hade då också en läkarexamen och en fysiologiexamen i bagaget. När varken sjukhusen eller akademin kunde erbjuda den stimulans och rörlighet som hon jagar i livet bestämde hon sig för att omsätta sina kunskaper i världen utanför forskningen. Det var så hon hamnade i tv-soffor där hon pratar om beslutsfattande och hur mobilen tröttar ut våra hjärnor. Hon har gett ut flera böcker men ägnar nu den mesta tiden åt effektivitetsoptimal inredning i företaget Grey Matters

Det är ganska kallt när vi träffar Katarina Gospic och vi dricker en kopp te på en uteservering för att fotografen ska få några bilder. Katarina berättar att vi blir på bättre humör av att hålla en varm mugg. Kul fakta, men hur kommer man på att man vill forska på en sån sak?

– Det sitter receptorer i händerna, och eftersom värme används för att uttrycka karaktärsdrag, tänker man att det ligger något bakom det. Vi mår bra när vi gosar in oss med en kopp te och så vill man veta varför. Nyfikenhet helt enkelt, säger Katarina.

Men det var inte hon som forskade på just det, hennes avhandling rörde ekonomiskt beslutsfattande och hur man med läkemedel kan manipulera beslutsfattande, upplevelser och känslor.

– Ett av mina experiment handlade om hur man upplever bilder. Jag använde ett smärtlindrande morfinliknande ämne som man också blir glad av och ett ämne som ger ångest och panikattacker. Efter en dos av den glada drogen tyckte du att det kraschade flygplanet hade en fin färg, slutsatsen är att glada droger ger dig rosa glasögon. Har du fått den andra drogen ser du livet mörkare.

Efter studenten läste Katarina fysiologi vid Karolinska institutet som hon sedan varvade med läkarlinjen, stundtals parallellt. Nu ser vi henne i tv-soffor och lyssnar på hennes föredrag där hon förklarar hur hjärnan funkar.

Ny forskning sker hela tiden, hur förhåller man sig till nya rön?

– Vi vet absolut inte vad som är evigt eller om något är det. Vi vet att vi kommer ha två armar och två ben ganska länge, men vi måste vara helt öppna för vad som sker inuti cellen, det är så otroligt komplext. Mat och näring är till exempel ett av många områden där det finns mycket kvar att upptäcka. Det är tusentals ämnen i det vi äter och enormt svårt att veta hur de samverkar. Falukorv, potatismos och ketchup blir en musik i kroppen, byter du ketchupen mot broccoli blir det en helt annan. Experimenten ser också sällan ut som verkligheten, vi äter ju aldrig bara c-vitamin. Ett annat spännande område är olika typer av verklighet, något som ofta ses som humbug och det är det nog mycket, men jag tror det finns en droppe sanning där. Man ska inte bara avfärda det. Det skulle vara häftigt att sätta ihop det med fysiken, tänk om man till exempel kan resa i tiden. Hur coolt vore inte det? Vi kan inte slå bort saker bara för att vi idag inte kan mäta det. För drygt femhundra år sedan skulle man aldrig tro på att det fanns något så litet som celler.

Katarinas drivkraft är att kunna och lära sig nya saker. Det drivet är så starkt att hon bestämde sig för att inte arbeta som läkare.

– Det var som att jobba med bakbundna händer. Jag skulle fylla 25 år och doktorerade på hjärnan men här skulle jag bara göra vad jag blev tillsagd, nämnde jag nåt som jag hade läst så bad de mig hålla näbben. Jag hade inte pluggat så länge bara för att sitta som en robot och dela ut mediciner. Då ville jag hellre fokusera på forskningen.

Katarina skrattar i nästan varenda mening och utsänder en energi som kan tända eldar. Vi människor är förändringsobenägna till vår natur och de flesta vaknar upp och tänker att den här dagen kommer bli likadan som igår. Omvärldens stora förändringar har inte heller gjort oss mer förändringsbenägna och enligt Katarina är just det problemet.

– Världen rusar men vi har samma hjärna idag som för 40 000 år sedan. Du kan bli bättre på att multitaska, men din hjärna kommer inte att anpassa sig. 40 000 år är för kort för det.

Just multitasking ägnar sig inte Katarina åt. Hon stänger av mejl och telefon och koncentrerar sig på en sak i taget. Det låter så lätt när hon beskriver det, bara att lägga mobilen på hatthyllan när man kommer hem, varför är det inte så i min verklighet?

– Vi måste inse hur vi fungerar och lägga upp en strategi. Övervikt kan ju lösas av att man inte säljer kakor och glass, men eftersom vissa vill ha friheten att välja så blir det så. Okej då. Jag hoppas på en lite anti-inställning till det uppkopplade. Förr var det en särskild typ som åkte på retreat, nu gör alla möjliga det. Jag har stor respekt för vila och stänger aktivt ute allt som inte är viktigt och försöker tillbringa mycket tid i naturen.

Att höra att en hjärnforskare oroas av vår sociala interaktion lugnar inte. Det är svårt att sia om framtiden och föreställa oss det vi inte vet och den tekniska utvecklingen går exponentiellt fort. Vi vet däremot att empatin har gått ned 40 procent de senaste 30 åren eftersom vi inte tränas i längre samtal. Vi kan inte bli uttråkade längre.

– Med tiden kommer kanske den virtuella världen bli lika upplevelsebaserad som den fysiska men innan vi är där är det mänskliga viktigt. Vi har fortfarande den där gamla hjärnan som behöver det.

På ett sätt är vår hjärna gjord för att ha koll på massa saker samtidigt, hör du ett lejonvrål på savannen är det bra att reagera, men blir du avbruten under research när du just börjar förstå nånting är det en annan sak. Då kan det ta 25 minuter att komma tillbaka till koncentrationen.

Mobilen hjälper dig inte att överleva.

– Vi är grottmänniskor som lever i modern tid. Behöver du en paus är du bättre att du själv väljer tidpunkt för den, och att du då ser till att få så lite stimulans som möjligt. Hjärnan är alltid på, men pausen blir bättre om du blundar, bara genom att öppna och stänga ögonen förändras hjärn-vågorna. Bästa pausen är att sova, det tar bort alla stimuli.

En av fördelarna med att kunna så mycket om hjärnan är att kunna vifta bort vissa känslor. Rädsla till exempel. När Katarina insåg att hon inte ville arbeta som läkare trots alla år av studier, och att det var företagare hon ville bli trots tre examina, visste hon att den rädsla hon kände bara var hennes amygdala.

– Jag kan se att rädsla bara är ett påslag av en hjärnstruktur. Amygdala hämmar oss så mycket men om du aldrig hoppar kommer du inte veta att du kan hoppa. Tyvärr funkar det inte lika bra på kärlek, där är det ju en annan person med i bilden som man inte kan kontrollera. Prestation hänger ju inte ihop med belöning vad gäller kärlek.

Katarinas grundinställning är positiv, hon tvivlar aldrig och har alltid känt vad hon kan prestera.

– Jag säger alltid att man kan påverka sig själv, men jag börjar tro att nånting är genetiskt. När jag tittar på mina vänners barn ser jag att karaktären finns där från början. Jag har alltid velat gå min egen väg och göra det bästa jag kan av livet, så har det jämt varit.

Med höga krav på sig själv kan Katarina bli frustrerad och provocerad av lealösa människor som tror att möjligheter och chanser trillar ner från himlen och att man kan gå runt och vara lycklig jämt. Hon pratar mycket om det ansvar man har när man har fått ett fint liv och gillar inte när folk klagar.

– Jag har sökt mig till ett sammanhang där människor är väldigt fantastiska, jag känner mig bortskämd. Jag vill att människor ska utmana sig själva, våga hoppa. Det handlar inte bara om positivt tänkande utan även om positivt handlande. Vill du bli författare, börja skriv.