28.11.17

”Varje gång jag går in i en ny roll, vill jag till platser där jag aldrig varit.”

”Varje gång jag går in i en ny roll, vill jag till platser där jag aldrig varit.”

Livia Millhagen är inte rädd för att förlora kontrollen på scen. ”Man måste släppa taget om sig själv, göra sig av med tidigare idéer”, säger skådespelerskan som är aktuell i huvudrollen som Anna Karenina på Dramaten. Hon berättar hur och rollerna förändrar varandra i en ständigt pågående utveckling. På fritiden återhämtar hon sig hemma i Vasastan eller i familjens artonhundratalshus på landet.

Livia Millhagen möter mig i receptionen på Dramaten och vi småpratar medan vi åker hiss upp till kafeterian för att köpa kaffe. Med kaffekopparna tar vi oss till hennes loge som består av ett rum med en soffa och speglar. Där finns också ett pentry och ett badrum. Inget av omgivningens störande ljud verkar tränga igenom de tjocka väggarna eller fönstret som sitter en bit upp på väggen. Det känns som en rofylld plats, ett rum där man är ifred och samlar sig.
Livia själv ger också ett lugnt och samlat intryck. Vi slår oss ner och börjar samtala. Livia lyssnar koncentrerat på mina frågor och svarar eftertänksamt. Anna Karenina, där hon spelar huvudrollen, har haft premiär bara några dagar tidigare och Livia berättar att premiärtider alltid är lite speciella.
– Man är så öppen, mottaglig, kan inte riktigt sortera intryck. Men så måste det vara i det här yrket. Man kan inte gå in på scenen och tro att man kan skydda sig, det går inte. Man måste göra sig öppen, ja, det är som att man går in i en sjukdom, säger Livia.

Trots sitt lugn finns det något hos Livia som låter ana en styrka, en energi som hon använder för att gestalta de roller som har gjort henne så framgångsrik. Hon har bland annat gjort huvudrollen Carola i filmen Miffo, en vansinnig barnamörderska i Medea, Fanny i teveserien Molanders och en humoristisk roll som Isabelle i Finaste familjen. Sedan 2009 tillhör Livia den fasta ensemblen på Dramaten, där hon bland annat har gjort Fanny och Alexander, Farliga förbindelser och Medea. Och nu Anna Karenina. Romanen Anna Karenina av Lev Tolstoj utspelar sig i Ryssland, under 1870-talet. Det är en fyllig roman som myllrar av olika berättelser. Anna Karenina är olycklig i sitt äktenskap och fångas i sin passion för officeren Vronskji. Ett dilemma där tragedin väntar vilket val hon än gör. Dramat räknas till en av världens verkliga klassiker. Hur gestaltar man en sådan kvinna på scenen? Och hur gör Livia det, denna mångsidigt begåvade skådespelerska som får bra kritik för allt hon gör, såväl komedi som tragedi, såväl på film som på teaterscenen.
– Jag blev glad när jag fick rollen, jag kände att det var en riktig utmaning, säger Livia och berättar att varje gång hon börjar arbeta med en ny roll söker hon sig fram tillsammans med regissör och skådespelare. Hon uttrycker det som att hon bråkar med texten för att hitta ett läge där hon kan känner sig fri.
– När det gäller Anna Karenina finns det utrymme i texten för en viss busighet. Jag måste utgå från mig själv, det är som en knådning av det egna jaget. Varje gång jag går in i en ny roll vill jag till platser där jag inte varit tidigare. Det är som att jag måste rita upp ett landskap där jag kan släppa mig själv fri. När man uppnår detta och dessutom kan tillåta sig att påverka sin motspelare, då är det magiskt. Det känns som att få en gåva på scenen.

Livia gestikulerar när hon pratar, skrattar och ser allt annat än trött ut. Men jag kan ana skörheten där bakom, att hon är rädd om sig och har integritet. Hon tar en klunk av kaffet, stryker tillbaka sjalen över huvudet. Utanför fönstret kan vi svagt höra människor och bilar. För att stänga ute bruset och gå in i sin roll måste Livia ha lite tid för sig själv de dagar hon spelar. Vid fyra, fem på eftermiddagen lägger hon sig ner en stund och rensar bort störande moment.

– Ibland är jag för ångestfylld, inte helt och hållet befriad. Därför är stunden på eftermiddagen så viktig. Att få nollställa räkneverket. Samtidigt går det inte att komma ifrån att spelandet, skapandet innehåller olika grader av ångest. Det skärper mig. För där finns samtidigt en stor skaparlust, och det vill jag vårda. En spelglädje! Att hon har lyckats hitta den känslan även i Anna Karenina vittnar recensionerna om. ”Lysande”, ”Magnifikt”, ”får spela ut hela sitt register”, är några av omdömena. Det är den typ av recensioner som Livia brukar få, oavsett om hon arbetar med film eller på scenen. För huvudrollen i Miffo nominerades hon till en Guldbagge för bästa huvudroll och hon har också tagit emot utmärkelser som Gun Wållgren-stipendiet och Carl Åkermarks stipendium, som delas ut av Svenska Akademin.

För Livia har teateryrket känts självklart från början. Konsten hade en central plats i familjen där hon växte upp. Hennes mamma är konstvetare och har arbetat som konstkritiker, varit chef för Kulturhuset och ständig sekreterare för Konstakademin. Pappa var skulptör och tecknare. De slet i konstens namn och Livia fick på nära håll se hur kämpigt det kunde vara. Men det antyddes aldrig att det inte skulle vara värt det. Livia berättar om den glädje inför konsten som fanns där, det förmedlades att det är det bästa som finns. Till familjens hem i Gamla stan kom vänner som också var konstnärer, där fanns humor och värme som gav Livia en grogrund för den egna konstnärliga utveckling.
– Så länge jag kan minnas har jag känt mig lockad av teatern. Både när jag själv spelar och ser andra spela kan jag ibland fyllas av en meningsfullhet som gör mig gråtfärdig.

Efter Teaterhögskolan i Malmö gjorde Livia sina första år i yrket på Uppsala stadsteater. En bra plats att börja på, enligt
Livia, lagom stort. Där fick hon bra utrymme och behövde inte vara rädd. Sedan har det rullat på med teater, film och teve. Skådespelaryrket är härligt men tufft och för Livia är det viktigt med återhämtning. Hon är bra på att ta hand om sig själv, genom att träna, sova, se på roliga filmer. Familjen som förutom Livia består av maken Oskar, som är psykiatriker, och barnen Hedda och Valter tillbringar mycket tid på sitt sommarställe, en gård från 1810 i Östergötland, i Kindatrakten. Huset renoverar de tillsammans, steg för steg. Livia har gått en kurs i hur man tillverkar väggar med hjälp av en blandning mellan lera och halm, så som man gjorde förr.
– Jag gillar att hålla på i huset och trädgården, det är en del av avkopplingen. Att göra saker med händerna blir som en meditation. Men man får se upp, vi har en tendens att skruva upp oss. Ibland får man ge sig själv en smäll på kinden. Det är en ständig balansgång, ler Livia.  Barnen tycker att det är roligt att komma till teatern och se mamma spela. Och Livia tycker mycket om att ha dem där. De har dock redan fått en viss distans till hennes jobb.
– Om jag kör repliker hemma, medan jag plockar ur diskmaskinen: kan de ropa: Har du ångest eller är det repliker?

Sedan 2004 bor Livia tillsammans med familjen i en vacker lägenhet i Birkastan,
i kvarter som hon uppskattar mycket.
– Jag trivs i kvarteren runt Rörstrandsgatan. Jag gillar den gammaldags känsla av stad som finns där, att man känner igen folk när man går ut. Barnen har också gått i förskola och skola här, berättar Liva och avslutar:
– Och så finns ju min favoritbakelse här också, en semla från Lillebrors bageri.

 

 

Text: Caroline Bexius | Foto: Gustav Kaiser