05.06.18

Vad sitter i dina väggar?

Vad sitter i dina väggar?

Vad vet du om din lägenhet? Har den alltid sett ut som den gör idag och vilka har bott där förut? Historikern Christopher O’Regan, känd från tv-progammet Det sitter i väggarna, manar till renoveringssans och tipsar om ett besök på Stadsarkivet. ”Innan du vet ordet av så vet du allt om din lägenhet, gata och stadsdel.”

Tänkt dig en vagn som är spänd för sex hästar, ta sig Hantverkargatan fram i full galopp. Därifrån kör den vidare uppför Kartagos backe, ut mot Bromma och till Drottningholm – på 20 minuter. Tänkt dig hur hästarna måste ha manas framåt, hur piskor viner i luften, hur det slår gnistor om djurens hovar och flyger fradga från deras huvuden. I vagnen sitter Gustav III. Kungen var känd för att resa väldigt fort mellan Stockholm och Drottningholm, något som måste satt skräck i alla dem som råkade stå i vägen. På den tiden bodde inte fler än 2 000 personer på Kungsholmen. Få hade en adress, gatunamn behövdes inte, det räckte med ett nummer på sitt hus.

– När jag läser brev som poeten Thomas Thorild skrev på slutet av 1700-talet, så hissnar jag över att tanken på Kungsholmen som rena landsbygden. Han skrev naturskildringar om hur han vandrar över ängarna, att sommarsolen och vinden ven i träden. Hur han stryker med handen över gräset och lutar sig mot gärdsgården. Då är han typ vid nuvarande Flemminggatan!

Det säger Christopher O’Regan, känd som guide och kännare av 1700-talets Stockholm. I höst är han aktuell med nya avsnitt av Svt:s populära program Det sitter i väggarna och han hoppas att programmet ska får stockholmarna attfå upp ögonen för historien som gömmer sig i deras hem.
– Man kan ta reda på historien och roa sig med att tänka på vad som har hänt där, bara för det höga nöjets skull. Man kan också göra det för att få kunskap. Kunskapen är ett mäktigt vapen mot förstörelselusten, den som präglar många. Blir folk medvetna om vilka kulturskatter som finns i deras hem så kanske de vågar sig på ett större motstånd innan de river ut och gör nytt.

Om man är nyfiken på sitt hus och sin stadsdels historia, var börjar man leta och vilka tecken ska man leta efter?
– Vad man än är intresserad av kring sitt boende så går det att få svar på det. Stadsarkivet på Kungsklippan är en skattkammare. Det är ett mecka för den som vill ha substans och märg på benen kring sitt boende. Vem som helst kan gå dit och säga: jag bor på Hantverkargatan, vad kan ni hjälpa mig med? Innan du vet ordet av så får du bilder och berättelser och bouppteckningar. Därur kan du pussla ihop din historia.

Christopher betonar att ingen ska gå med vita handskar hemma, det handlar om att skapa sig en förståelse för miljöerna vi lever i, som vi på sätt och vis förvaltar åt alla som levt före oss.
– Vi är en länk i en lång kedja. Du delar din miljö med minnet av dem som levde här innan, de som skapade stucka-turen, kakelugnar, Bolinder spisar och dörrhandtag, som du använder varje dag. Jag tycker det är konstigt att slänga ut gamla inredningar, även om man inte gillar det så finns ett stort värde i dem, säger Christopher som menar att det inte alltid handlar om smak, eller om husets fysik, utan om vad som faktiskt har hänt där.

Vad har du för relation till Kungsholmen?
– Jag har bott på Kungsholms strand och älskade utsikten över Karlbergs slott, det är en härlig vy. Där hörs gnisslandet från bryggorna och dunkandet från snipornas tennkulor.

Vad tycker du är fascinerande med ön?
– Jag tycker de två små judiska begravningsplatserna är spännande. Gustav III var den som gav judarna rätt att leva och idka sin tro i Stockholm. Han tyckte att det var rätt att de skulle få begrava sina döda på sitt speciella sätt, men de fick göra det långt ut på vischan, på Kungsholmen.

Något mer?
– Jag kommer att tänka på brev, skrivna av utländska resenärer: hur förvånade de var att efter en lång resa med tåg, genom vildmarken för att komma till Stockholm, komma fram till tullen och allt de såg var mer vildmark – med getter, hagar och gärdsgårdar. Då var de vid Fridhemsplan. ”Tullsnokarna” skulle titta igenom deras behörigheter innan fortsatt färd.

När väcktes ditt intresse för historia?
– Intresset har jag huvudsakligen mina föräldrar att tacka för. De tog mig med på museum och till historiska platser och lyckades med det som jag försöker ge min dotter – utan att tvinga eller forcera. Det gäller att reta en nerv och så ett frö. Min mamma berättade många historier, främst från 1700-talet, utan att fabulera och utan att fasta i det torra. Vi var på livrustkammaren, stod där i dunklet och såg blodet och glasskålen med skottet. Det var så spännande att det inte fanns någon anledning för mig att läsa Mio min Mio eller Sagan
om ringen. I tonåren upptäckte jag att allt som jag läst var hämtat från olika arkiv, arkiv som vem som helst har tillgång till. Då började jag söka mig direkt till de källorna.

Du har en fantastisk förmåga att levandegöra historier, hur gör du?
– Min pappa är från Irland och en fena på att levandegöra
och åskådliggöra. Vi gick i gränderna i Gamla stan och fantiserade, och det gör jag fortfarande. Jag kisar med ögonen och ser framför mig hur det måste ha sett ut. Det är det jag gillar bäst. Hur mycket kunskap man än samlar in så finns
det fortfarande utrymmer för fantasi. Och efter alla dessa
år på arkiven så har jag fortfarande kvar samma känsla av barnslighet och inlevelseförmåga.

Som historiker, har du skyldigheter?
– Min uppgift är att dela med mig av min inspiration och entusiasm. Det är struntsumma om åhörarna minns årtalen, det centrala är att ge dem en förnimmelse, en smak och fläkt av historien som är intressant nog för att det ska börja läsa själva, då ha jag lyckats! Dessutom tycker jag att jag har en skyldighet mot alla som inte har möjlighet att grotta ned sig i den här kunskapen: att dela med mig av det jag hittar. Och en skyldighet mot dem som levde förr, jag känner mig som ett språkrör för dem och deras historia.

Vad vill du säga till deras minne?
– De flesta var vanligt folk som slet och kämpade. Skrapar man på materialet så är det väldigt mångfacetterat och spännande. Det är så lätt att tycka synd om människor som hade så lite, så få resurser och tillgångar. Men som individer kunde de mycket mer än jag kan. De kunde spela traversföjt, snickra en stol, rensa abborrar, väva tyger och göra upp eld, och så småningom bygga den första tv:n.

Vad kan vi lära oss av våra lägenheter?
– Stockholms gamla hus representerar något som vi borde vårda och värna. Till exempel hur de byggdes. Säga vad man vill, men kvaliteten övervinner allt vi bygger idag, trots att de byggdes med väldigt enkla redskap. Tänk bara att timmer av kärnvirke fogats samma på ett sätt som skapar självdrag, utan kemiska tillsatser.

 

Vy över Stockholm tagen från ett lantligt Kungsholmen 1842.  Bilden kommer från den på franska skrivna guideboken ”Promenades dans Stockholm” av Auguste Th. Paban.

Vy över Stockholm tagen från ett lantligt Kungsholmen 1842.
Bilden kommer från den på franska skrivna guideboken ”Promenades dans Stockholm” av Auguste Th. Paban.

 

Kungsholmen från Riddarfjärden 1890.

Kungsholmen från Riddarfjärden 1890.

TEXT: Annika Munter | Foto: Gustav Kaiser