20.08.18

I skulptören Lindes ateljé

I skulptören Lindes ateljé

Moa Martinson, Alice Babs och Hjalmar Söderberg. Alla är de exempel på utsökta verk av Nackabon och en av Sveriges främsta skulptörer, Peter Linde. Den senaste kända personen att förevigas är Zlatan. För tillfället ligger den 2.70 centimeter höga bronsstatyn under en presenning i väntan på en plats.

– Det var ett stort hemlighetsmakeri när jag fick uppdraget att göra statyn, och Zlatan kom hit i smyg i rånarluva på kvällarna. Samtidigt stod det bilar utanför huset med Fotbollförbundets logga på, så grannarna undrade nog vad som var på gång, skrattar Peter Linde, när han en gråmulen vinterdag tar emot i sin luftiga ateljé i Nacka.
Från början ville Peter göra statyn av Zlatan mitt i den fenomenala cykelsparken. Istället önskade dock Zlatan att skulpturen skulle visa honom med segergest och fokuserad blick.
– Det var kanske bra att det inte blev cykelsparken. Det är ju bara ett kort ögonblick i en match. Så när Zlatan sa att han ville ha segergesten kom jag på att jag skulle låta honom gå över jordklotet. Då ser man istället en människa i sin högsta vision av sitt varande, som tar ett mäktigt steg över klotet, går över gränsen ut i det okända. Ett mera tidlöst motiv.

För i Peters ateljé handlar det inte bara om att skulptera fram en perfekt avbild av en människa, lika mycket handlar det om att få fram ytterligare en dimension av skulpturen, menar han. Men visst, utseendet är viktigt och inför avbildningen av Zlatan samlade Peter mängder med fotografier av fotbollsstjärnan som även besökte Peter tre gånger i ateljén, en halvtimme åt gången. Men stilla i ateljén stod han inte, som man kanske tror att modeller ska göra.
– En modell ska inte sitta still. Den ska gå runt i ateljén, röra sig och prata, för det är då som personen kommer fram och blir levande, säger Peter bestämt.
Just det levande och detaljrikedomen är ett gemensamt drag hos alla Peters skulpturer, och han har en särskild förmåga att få betraktaren att verkligen känna styrkan i en arm, muskler som spänner och ådror som pulserar.
– Som skulptör vill jag komma åt dynamiken i rörelsen och att man riktigt känner kraften i exempelvis Ingos slag, säger Peter och visar gestikulerande ett boxningsslag i luften.

Vi går runt i den luftiga ateljén med det vackra ljusinsläppet från de generösa takfönstren. Över trägolvet ligger ett tunt lager vitt gipsdamm som letar sig in i både träspringor och vecken på Peters händer. Han är klädd i sin blåvit randiga arbetarskjorta. Ögonen är pliriga, pagefrisyren lite burrig i gråtonad nyans och skrattet varmt. Han ursäktar sig ett par gånger om han pratar för mycket, men jag lyssnar intresserat. På hans berättelser om de olika skulpturerna och deras personlig-
heter. Att yrket som skulptör alltid är spännande och att det inte alls är så ensamt som många kanske tror. För då och då får han besök av sina modeller, både de levande och de från ”andra sidan”.
– När jag skulle göra skulpturen av Karin Boye till Huddinge läste jag så mycket om och av henne att jag började drömma om henne. En gång kom hon till mig i drömmen i en enkel grå klänning. Drömmen var så stark att jag grät när jag vaknade och jag kände att jag bara var tvungen att göra skulpturen av henne i den klänningen också.

Peter Linde klassas idag som en av Sveriges främsta skulptörer och har skulpturer utspridda över hela Sverige, bland annat några här i Nacka. I hans ateljé samsas flera av förlagorna i gips, i både mindre och större storlek. Det är Hjalmar Söderberg, Edvard Munch, Alice Babs och Ingmar Bergman för att nämna några. Här finns också statyn ”Vilken hand” som Peters svärfar, skulptören Gustav Nordahl, gjorde av sin dotter Sia när hon var liten.
– Den statyn hittade jag lutande och undangömd bakom en dörr i Tippens centrum. Jag tycke det var så sorgligt att jag helt frankt hämtade en pirra, lastade på statyn och tog med den hit till ateljén. Här restaurerade jag den och gav den en ny patina, för den hade blivit solkig och kladdad på. Det här var över tio år sedan och trots att jag hört av mig flera gånger till Nacka kommun att jag har statyn här har de fortfarande inte hittat någon plats till henne, säger Peter och skakar bekymrat på huvudet.

Att Peter skulle bli skulptör har kanske varit självklart ända sedan han var en liten pojk. Född i Karlshamn, men uppväxt i Köpenhamn till tio års ålder, följde han ofta med sin farfar till olika konstmuseer.
– Medan farfar stod och beundrade målningarnas innebörd och symboliska betydelser, fascinerades jag av de olika detaljerna i målningarna. För mig satt livet i en arm, ett ben eller en senig hals.
Efter Köpenhamn gick flytten till Stockholm och Stocksund. Efter avslutad skolgång kom han så småningom i kontakt med skulptören Gustav Nordahl hos vilken han började som lärling som 20-åring. Dagarna tillbringade han i Gustavs ateljé för att på kvällarna åka till Aftonskolan på Konstfack. Efter Aftonskolan gick han fem år på Kungliga Konsthögskolan i Stockholm.
– De åtta åren på skolan med förmånen att dagligen ha en modell har gjort att jag idag inte alltid behöver en människa framför mig när jag ska skulptera. Jag känner formerna hos en människa så pass väl att jag kan komponera mina figurer helt fritt utan modell, berättar Peter.
Förutom den värdefulla läran han fick av Gustav Nordahl lärde han också genom sin mentor känna dennes dotter Sia, som han blev förälskad i. Idag är de gifta och har tillsammans den vuxna dottern Alexandra. Och när Gustav Nordahl dog 1992 övertog Sia och Peter huset och ateljén.
– Det är praktiskt att ha sin ateljé så nära hemmet. När det är kaffe eller dags för lunch går jag bara över tomten hem till min Sia, ler han varmt.

Peter hämtar en fil, slår sig ned på en stol och börjar arbeta på en liten arm i brons. Filar noggrant på den blänkande delen som efterhand fogas samman med de andra delarna vilka tillsammans bildar en skulptur föreställande en liten flicka med vingar och för stora skor, och som så småningom ska stå på en gravvård på Djurgården.
– Fördelen med en skulptur är att det alltid finns nya saker att upptäcka. Den ändras beroende på varifrån man ser den och hur ljuset faller på den. Och det är just det som jag tycker så mycket om med skulptur.

BRONSSTATYER. Skulpturerna görs först i förlagor i gips för att sen delas upp i bitar vilka sen svetsas ihop.
Oftast i brons för att det är ett material som tål att stå utomhus, menar Peter. I ateljén finns förlagan i gips av
Ingemar ”Ingo” Johansson. Bronsstatyn står idag utanför Nya Ullevi.

Text och foto: Frida Lenholm