17.01.17

Självkännedom genom skrivandet

Självkännedom genom skrivandet

Efter en 22 år lång avstickare till förorten under barnens uppväxtår, återvände författaren och föreläsaren Stefan Einhorn för fem år sedan till stadslivet. Siktet var inte inställt primärt på Östermalm, men så förälskade han och hustrun Susanne Einhorn sig i sekelskiftesvåningen i hjärtat av Villastan.

De tre barnen är vuxna och utflugna, med undantag från yngsta dottern, som bor hemma när hon är i Sverige på ledighet från studierna i England. Det är lugnt och tyst när Stefan Einhorn tar emot mitt på dagen i sitt hem.

– En undersökning jag läste visade att den lyckligaste tiden i en människas liv, är när barnen flyttar hemifrån. Jag vet inte om jag håller med om det, säger Stefan.

Vi har slagit oss ned i soffan i paret Einhorns vardagsrum. Våningen som också delvis är Stefans arbetsplats, där han regelbundet tar emot forskarkollegor och läkarstudenter, var en av ett trettiotal som han och frun Susanne tittade på innan de bestämde sig.

– Vi trivs otroligt bra här. Vi brukar påminna varandra om att det var ett lyckokast att vi lämnade huset. Det var mest den där idén om att barnen skulle växa upp med tomt och inte i en stenöken, men vi hade kanske varit lyckligare om vi aldrig hade lämnat innerstan, det vet man aldrig.

Mest uppskattar han närheten till allt,en kort promenad tar honom till favoritstället Scandic Park, där han gärna äter lunch eller skriver på sina böcker.

Stefan Einhorn, överläkare och forskare vid KI, som numera i huvudsak ägnar sig åt att skriva böcker och föreläsa, har mycket att göra. När vårt möte äger rum befinner han sig i en särskilt intensiv arbetsperiod.

– Jag har nog aldrig jobbat så mycket som nu. Men jag har väldigt roligt på jobbet, och jag styr själv över min tid. Nu när barnen är stora så har man mycket mer tid, vilket det ger en möjlighet att jobba mer. Och jag har tagit på mig mycket, men mår inte dåligt av det, tvärt om.

Trots att det är nästan 20 år sedan han trappade ner på läkaryrket har han fortfarande en handfull cancerpatienter som tar upp några veckors arbetstid om året. Ut-

över sitt skrivande ägnar han också sin tid åt att hålla kurser och föreläsningar, och leda doktorander vid Karolinska Institutet. Just nu är det kursen ”Konsten att vara en god doktor”, och kurser om etik och bemötande i vården på läkarutbildningen.

Han är ordförande i Familjen Einhorns Stiftelse som arbetar med att stödja forskningsprojekt som syftar till att minska barnadödligheten i låginkomstländer. Ett annat engagemang är det tvärvetenskapliga forskningsprojektet Centrum för social hållbarhet, som arbetar för att skapa ett bättre samhälle genom att få människor att fungera på individ-, grupp- och samhällsnivå.

Har du lätt för att parera mellan dina yrkesroller?

– Jag är så van vid det här laget, allt hamnar i samma inbox och jag sorterar själv. Men jag tar det som det kommer, och har jag mycket att göra så jobbar jag mycket, har jag mindre så är jag ledig, det är inget problem för mig.

En del i den intensiva arbetsperiod han är mitt uppe i när vi träffas, är lanseringen av hans senaste bok, ”Pappan”. Han beskriver boken, som kom ut i augusti, som ”en roman med biografiska inslag som överensstämmer med verkligheten”. Denna verklighet har sin utgångspunkt i hans barndom och relationen till sin pappa, den världsberömde cancerforskaren Jerzy Einhorn. En relation som var komplicerad och inte utan besvikelser.

– Relationen till min pappa har betytt väldigt mycket för mig som människa. Han var min stora förebild när jag var barn, och jag tycker fortfarande att han är en av de klokaste människor jag har träffat.

Men Jerzy Einhorn var också en frånvarande pappa under uppväxten, även om han, enligt Stefan, blev en ”fantastisk” vuxenpappa.

– Bilden av honom är inte entydig, jag ser honom med hans fördelar och nackdelar, kanske har människor tendensen att förenkla bilden av sina föräldrar, att de är antingen underbara eller hemska. Jag älskar min pappa, men han gjorde mig besviken ibland när jag var liten när han inte hade tid för mig.

En fråga Stefan hade räknat med att få är om arbetet med ”Pappan” hade en terapeutisk effekt på honom. Jag får ett blixtsnabbt ”nej” till svar.

– Terapi syftar väl till att man ska må bättre och livet ska utvecklas, men detta har inte varit en terapeutisk process. Men konturerna av min pappa har blivit lite tydligare. Jag är inte arg på honom längre, när jag tänker på honom gör jag det med kärlek och värme.

Han pratar långsamt, är lyhörd för både mina frågor och funderingar, och ger ofta reflekterande svar. Det är lätt att förstå Stefans popularitet som föreläsare – han utstrålar både närvaro och värme.

Som författare är Stefan mest känd för boken ”Konsten att vara snäll” som gavs ut 2005. En faktabok om vad äkta snällhet är, och vilka motkrafter som kan hindra oss från att vara snälla. Sedan succén som till dags datum har sålt i 350 000 exemplar, har det blivit ytterligare åtta böcker, inom helt olika genrer.

– Jag får en idé och skriver sedan på det sätt som krävs för ämnet. Förlaget blir ibland undrande för de vill helst att jag ska skriva ”Konsten att vara snäll 2”, men jag känner mig inte begränsad. Vissa böcker har blivit bättre än andra, men jag vägrar att hamna i ett litterärt fack eftersom jag vill känna mig fri.

Hur känns det att fortfarande bli mest förknippad med en bok som du skrev för mer än tio år sedan?

– ”Konsten att vara snäll” är en bok jag gärna vill bli förknippad med. Att en gång få uppleva genomslaget den boken fick är stort. Men gladast blir jag när folk kopplar mig till min roman ”Änglarnas svar”. Och kanske kommer jag att känna likadant med ”Pappan”.

Stefans målmedvetenhet etablerades i unga år. Känslan att själv kunna förändra sin livssituation gav mersmak. Som när han på ett sommarläger från en dag till en annan bestämde sig för att inte vara en tönt, eller när han trots svaga akademiska prestationer en dag bestämde sig för att bli läkare och forskare som sin pappa.

– Min målmedvetenhet kom i tonåren och den har jag fortfarande. Jag började sätta upp mål och kämpa för dem. Jag var dålig i skolan till andra ring i gymnasiet. Men så började jag plugga för att folk skulle sluta betrakta mig som korkad. Sedan var jag oerhört målinriktad när jag insåg att jag kunde komma in på Karolinska, när jag kompletterade fysik, kemi och biologi på fem månader.

Lika målmedveten var han vid 40 när han till följd av en livskris valde att byta karriär och lägga läkaryrket bakom sig. Och trots att det tog honom tre år att skriva sin första bok ”En dold Gud”, som kom 1998, så visste Stefan åt vilket håll han ville gå.

– När jag var klar med den första boken så kom nya idéer och jag skrev en bok till, och efter det kände jag att jag nog ska skriva böcker, att det är min grej, säger han och tillägger:

– Jag är mer en humanist än att jag ska hålla på med små celler. Jag är inte intresserad av celler egentligen, jag är intresserad av människor.

Processen för att förverkliga en bokidé ser han på på samma sätt som allt annat som rör hans arbete; med målmedvetenhet och tålamod. För honom handlar kreativitet om att tvinga sig själv att tänka i nya banor.

– Jag lärde mig en bra grej av skådespelaren John Cleese. När man kör fast på ett problem, vad det än är, så måste man sitta och plåga sig själv, timme ut och timme in. Man sitter och känner hur tiden rinner bara iväg, men till slut faller polletten ned och då har det varit värt det. Ibland kommer det till en, men inte alltid och inte på beställning.

Vad är svårast med att skriva böcker?

– Att skriva någonting som är viktig och samtidigt tillgängligt för andra människor. Det gäller inte bara att ha ett budskap, utan att kunna förmedla det på ett sätt som gör att människor tar det till sig.