17.01.17

Silléns Revy är här igen

Silléns Revy  är här igen

Edward af Sillén är en av 2000-talets mest hyllade regissörer -glödhet men ändå en anonym huvudperson. Just nu aktuell med en jubileumsshow på anrik mark. Humor är hans främsta vapen och han arbetar disciplinerat för att underhålla svenska folket. Eurovision Song Contest och Melodifestivalen är återkommande uppdrag där han lever sitt liv i nöjesvärldens epicentrum. Vi möter Edward mitt under brinnande premiärvecka.

Så står han äntligen framför mig, 2000-talet svar på Ernst Rolf. Klädd i skjorta och kavaj och med rosor på kinderna låter han förstå att det är bråda, viktiga, dagar. Knappt en vecka återstår till hans nästa premiärföreställning. Första genrepet ska äga rum senare idag och ”det kommer att vara nerver över allt”. Vi sätter oss på bageri Les Petits Boudins i hörnet Fridhemsgatan och Alströmergatan. Klockan är åtta på morgonen och milda höstvindar ruskar sömnen ur Kungsholmens vattenomgärdade kropp. Trädens lövdräkter glöder av klorofyllbrist och runt omkring oss skyndar föräldrar, kostymer och cyklister till förskolor och kontor. Edwards blick smiter gång på gång till klockan på mobiltelefonen. Utöver det tycks han ha koll på alla sina nervtrådar.

Han är regissören och manusförfattaren som har regisserat allt från internationella humorstjärnor som Eddie Izzard till att skriva manus åt och producera shower med Petra Mede, Björn Kjellman och Gina Dirawi. Förra vinterns biofilm med Helena Bergström, En underbar jävla jul, spelades efter hans manus, liksom nyaktuella showen Disco Defenders på Hamburger Börs. Men mest uppmärksamhet har han fått för regi och manus till Melodifestivalen och Eurovision Song Contest. Den sistnämnda produktionen har inte bara hyllats i Sverige, utan i världen. På Kristallengalan i september, där Sveriges skickligaste tv-konstnärer prisas, tog Edward emot utmärkelsen för Årets underhållningsprogram. En efterlängtad bekräftelse.

– Jag var övertygad om att På spåret eller något annat underhållningsprogram skulle ta hem priset. ”Vi kommer inte att vinna”, tänkte jag när vi gick till galan. Därför blev jag verkligen jätteförvånad när vi vann. Men överlycklig! säger Edward.

Några veckor senare delades Europas största tv-pris, Rose d’Or, ut i Berlin. Inte sedan 1987 har en svensk produktion vunnit den eftertraktade rosen. I år ändrade Edward på det.

– Det betyder mycket att få ett erkännande i branschen, säger Edward och skvimpar nästan ut mint te i knät med sitt stora leende.

Samtalet uppehåller sig vid Kristallen-galan och Edward berättar att han och teamet hoppats och trott att de skulle få priset redan 2013. Då när han hade regisserat showen för första gången och Petra Mede var ensam programledare. Uppskattningen var enorm men det räckte inte den gången. Edward skriver alla sina manus hemma. Alltid under stor vånda och ofta tillsammans med parhästen Daniel Rehn. De två har jobbat ihop sedan början av 2000-talet och det var passande nog Eurovision som sammanförde dem. Då var Edward 18 år gammal och hade nyligen flyttat hemifrån, till Thorildsplan. Där, i en lägenhet på 28 kvadratmeter, tog karriären fart.

– Jag var 21 år och hade nyligen flyttat hemifrån, vem har råd med ett kontor då, säger Edward och berättar hur han började skriva dikter, skämta och spexa redan under sin uppväxt i Södra Ängby utanför Stockholm.

Roliga timmen var veckans höjdpunkt och ”show” var Edwards favoritämne. Att retas var en annan favoritsyssla, och ett sätt att umgås. Edward gäckade skickligt sina vänner och föräldrar, som svarade med samma mynt. Retsamhet och humor var ett ömhetsbevis inom familjen. Det var Edwards farmor som tog honom med till teatern. Tillsammans såg de komedier på Stockholms teaterscener och han njöt av att sitta längst fram i publiken. Drömmen om att få stå på scen väcktes och efter föreställningen En lång dags väg mot natt av Thorsten Flinck på Dramaten bestämde han sig.

– Föreställningen förändrade allt. Jag var 16 år och förstod vad teater kan vara. Hur det kan förändra allt och hur den kan spegla världen och vara livsomvälvande. Det var avgörande för mig.

Framtiden pekade mot skådespelaryrket och teatern blev ett andra hem. Som 19-åring fick han en roll i pjäsen Geten på Vasateatern och spelade mot Michael Nyqvist och Suzanne Reuter. Men nerverna spökade och i takt med att scenskräcken allt mer överskuggade glädjen lämnade Edward teaterscenen. Istället skrev han sketcher på heltid. Stand up-scenen blev en arena att testa kvickheter och skämt på, och det var där Edward blev upptäckt. Han fick möjlighet att skriva sketcher till revyn REA på Hamburger Börs, som skrevs av

förebilden Hans Marklund. Pennan glödde, Edward skrev för brinnande livet och han lämnade in massor av förslag. Varje kväll hoppades han få se sina sketcher på scen men oftast kom de inte med alls. Tills äntligen, en kväll. Edward stod längst bak i publiken tillsammans med Daniel och fick uppleva allt han längtat efter: publikens reaktioner på deras skämt högljudda skratt och applåder.

– Jag blev hooked for life, säger Edward och rättar till kavajslaget. Jag trodde aldrig att det skulle bli så här bra.

– Kanske att jag skulle få framföra mina skämt på scen men jag trodde aldrig att jag skulle få forma och regissera allt i en pjäs, så som jag gör idag.

Uppdragen blev fler och större, han blev namnet bakom föreställningarna och fick förtroendet att producera Melodifestivalen. Fortfarande skrevs allt material hemma i lägenheten. Han behövde större och för sex år sedan gick flytten till drömlägenheten på Kungsholms strand. Att lämna ön var aldrig något alternativ.

– Jag är uppvuxen väster om Stockholm och Kungsholmen var den första stadsdelen jag kom till med tunnelbanan. Det var mitt första möte med stan och jag förknippade Kungsholmen med något väldigt coolt. Nya lägenheten i den gamla choklad-fabriken passar Edward lika bra som hans yrke. Här finns knepiga vinklar, stora fönster och udda rumsindelningar.

– Jag kan inte tänka mig någon annan plats där jag skulle trivas eller passa in bättre. Jag blir lycklig varje gång jag kliver in och ut ur min port. Vattnet, morgon-solen och staden. Och, ja, jag känner mig faktiskt ganska cool.

Huruvida han påverkar andra människor och deras livsval, så som Thorsten Flinck influerade hans, eller om hans arbete ska-par förändring i världen – det är svårt attsvara på. Det enda Edward är helt säker på är att hans dagsverk är viktigt.

– Jag vet vad jag gör och jag vet att det är viktigt. Framförallt för mig själv. Jag hade inte funnits idag om jag inte hittat humorn. Den har räddat mig, skapat mitt liv och jag vet att det är viktig för många fler i världen, inte minst idag när folk flyr och lever i krig, säger Edward och slänger en blick på telefonen, som för att avgöra om det finns tid att utveckla svaret.

– Komedi och underhållning är gemenskap, skratt och upplevelser. Se bara på Eurovision – det är en fantastisk fest som enar nationer. Vilket annat underhållningsformat har lyckats med samma sak?

Resonemanget halkar in på OS och på Fotbolls-EM och snuddar vid supporterbråk och doping. Sådant händer inte under Eurovision försäkrar Edward. Där dansar fans från Ryssland med fans från Ukraina.

– Den enda som bråkar är jag som har panikångest bakom scenen! Hösten 2016 är Edward aktuell med Oscars Revyn, en påkostad jubileumsproduktion för att fira att Oscarsteatern fyller 110 år. Varje kväll tar skådespelareliten på scen emot publikens applåder. Edward står längst bak och njuter av att vara en anonym huvudperson.

– Jag tycker jag får enormt mycket upp-skattning. Men det är klart att det finns tillfällen då jag önskar att publiken förstod hur mycket arbete som ligger bakom, att det handlar om månader av skrivjobb för mig. En underbar jävla jul krävde sju omskrivningar och gav mig så mycket ångest. Ångest är en del av processen. Att vara i ropet och få beröm ändrar inte på den saken.

– Det är som att börja om inför varje ny föreställning. Jag får alltid ångest, det är alltid kämpigt och jag undrar: är det här tillräckligt bra, säger Edward och gör ett erkännande: glädjen var inte total när Måns Zelmerlöw vann Eurovision Song Contest i Wien 2015.

– Den natten fick jag panik. Jag visste att jag skulle få frågan att producera Eurovision och jag undrade hur jag någonsin skulle kunna toppa det vi gjorde 2013. Framgång gör mig lycklig men det ger mig också väldigt mycket ångest och dålig självkänsla. Edward har blivit duktig på att mota de negativa känslorna. Han låtsas inte om dem och har blivit hjälpt av insikten att känslor inte är dödliga.

– Numer blir jag misstänksam mot folk utan ångest, speciellt i den här branschen. Det är ju otäckt att utsätta sig, att stå fram- för en publik med hjärtat i hand, men har man inte ångest tror jag inte att man utmanar sig själv tillräckligt mycket.

Du sa att humorn blev din räddning.  Hur då?

– Jag hittade mitt sammanhang genom humorn. Det är svårt att vara människa, alla försöker och gör så gott de kan. Det var vad filmen ”En underbar jävla jul” handlade om. Att hantera duster och känslan av att ”duger jag”. Mina tonår var fyllda av olycklig kärlek, som de flestas kanske, men att vara gay gjorde det inte lättare. Jag hade en konstant längtan.

Vad längtar du efter idag?

– Just nu längtar jag efter lugn och ro. Med mitt yrke är det aldrig lugnt, det hör till.