17.01.17

Shima lever på en flotte

Shima lever på en flotte

Sedan elva år tillbaka har hon jobbat på alla stora scener, på TV och i studion, men det är det senaste året som hon har blivit varenda kottes älskling. Lika mycket skådespelerska som artist, sångerska och dramatiker. Hon älskar humor och vill förbättra världen med integritet och ärlighet.
Hennes konstnärskap är lika brett som de klassiska stjärnornas, själv menar hon att allt hon gör handlar om samma sak, att berätta. Vi hälsade på hemma hos Shima Niavarani, multitalangen med en agenda.

Vill ni ha lunch eller så? Jag hade tänkt att bjuda på lunch, välkomnar Shima Niavarani när vi träffas, i och för sig vid lunchtid, hemma hos henne nära Vita bergen. Vi kommer överens om att te bli bättre, ”drakens te, med 78 mineraler” vilket hon serverar ur en tekanna köpt i Paris. Shima är nyss hemkommen från FN:s klimatkonferens, inbjuden av Svenska institutet och svenska ambassaden där.

– De behövde nån med politisk insikt som kan tala så att folk lyssnar. Jag älskar forskning och är engagerad i klimatfrågan och och annan politik. Ju mer jag lär mig desto mer vill jag veta. Jag tycker att vår samtid lider av en kognitiv dissonans och på grund av den så är världen föränderlig, säger Shima.

Du menar att vi tycker en sak och gör nåt annat? 

– Exakt, vet du hur få det är som ens vet vad det där är? Det är ett problem att vi inte kan efterleva idéerna vi har om oss själva. Vi strävar mot något, men saker måste röra sig kollektivt för att något ska hända. Mycket av mitt arbete grundar sig i ett upprättelsebehov, både en personlig och en generell upprättelsesyn på världen vi lever i. Klimatfrågan, social rättvisa, kolonialism och jämlikhet går hand i hand, fortsätter hon.  Shima ser det som nödvändigt att ta itu med de frågorna längs vägen för att skapa en tydlig plattform både för sig själv och andra. Uppträtt har hon gjort hela livet, även om det inte kom naturligt att göra anspråk på att folk ska lyssna till henne, ”jag har kommit över det, alla har olika roller och jag har hittat min roll tror jag”.

– Jag växte upp med nynazister i ett inskränkt kulturlöst medelklassområde i Upplands-Väsby. Jag sökte en agenda och gick med i olika politiska ungdomsförbund, mina kärnfrågor var rasistiska strukturer och jag ville att lärarna och andra skulle uppmärksamma fenomen som hände där och då. När ingen gjorde det blev jag besatt, ville lära mig allt själv och började läsa Nietzsche. Det fick mig att börja argumentera på ett annat plan.

I skolan var hon den ensamma och eftertänksamma gothtjejen som läste böcker, lyssnade på The Cure och inte gjorde så mycket anspråk, ett utanförskap som berodde på att det inte tillhörde sammanhanget att vara kompis med en sån som hon. Efter skolan sökte hon till ett estetiskt gymnasium inne i stan, men för att tillfredsställa idén att vara lärd läste hon in alla ämnen på samhällsprogrammet på fritiden.

– Jag pluggade jämt. Så hittade jag novellen Elixir i Alejandro Leiva Wengers debut ”Till vår ära” och skrev en föreställning baserad på den. Dessutom regisserade jag, spelade och gjorde scenografin. En journalist som kom på besök lovordade den och tyckte att den passade på Dramaten vilket gav mig massa självförtroende, säger Shima allvarligt. Hela vårt samtal är allvarligt, och jag instämmer i Svenska institutets analys av Shima.

Efter avklarat gymnasium tillbringades tiden i läsesalongen med planer att söka till scenskolan men innan dess hittade hon Emma Kjellander, chef för Riksteaterns alternativa scenkonst. Shima presenterade sin föreställningsidé med extremt detaljerade tankar vilket imponerade på Emma som lät nittonåringen sätta upp en soloföreställning där hon hade gjort allt själv, inklusive programblad, ljud och ljus. Passande nog med namnet Autodidakt i enmansakt.

– Jag läste en bok om ljussättning och lärde mig allt själv över sommaren, men ljög och sa att jag hade spelat in musiken i en studio. Egentligen hade jag suttit med en lånedator som hade programmet ”Garage band”. Jag fick katastrofalt dåligt betalt trots att det blev en succé som turnerade i Sverige. Nu försöker jag att veta mitt värde.  Sedan rullade det på och Shima var på omslaget av de stora dagstidningarna och pratade om att hon skulle rädda världen.

– Jag känner stor plikt och ansvar, men jag har aldrig velat vara förebild. Jag fick den stämpeln tidigt men du kan inte lägga på en kvinnas axlar att hon ska bära det bara för den hon är. Jag har alltid velat frånkomma min sociala identitet, jag måste vara fri, det är min största gåva till mig själv. Tidigt tackade jag nej till långfilmer för att jag inte ville axla vissa berättelser utan spela komplexa karaktärer. Och nu har jag fått göra det i ”She’s wild again tonight”. Min karaktär, som också heter mitt namn, Shima, är mångdimensionell, oärlig, jobbig, känslomässigt girig, brutal, sorglig och humoristisk.

Det plingar till lite då och då i Shimas mobil, hon ber om ursäkt och stänger av ljudet. Det är många som drar i henne och dag och tid för vårt möte ändrades flera gånger. Vi sitter i soffan i vardagsrummet som jag uppfattar som mycket personligt, omgivna av böcker om feminism, film, politik och poesi, massor av porslinsänglar, priser och utmärkelser, burkar med hudkräm som hennes pappa har kokat och som har gjort Shima lenare än någonsin, insomningstabletter, blombuketter från produktionsbolag och presenter från managers.

– Ett tag hade jag inte någonstans att bo, jag kände att jag saknade ett skyddsnät. Det var jobbigt att bo i en resväska men jag vet inte om jag kommer att stanna i den här lägenheten, jag köpte den för det var viktigt för mig att ha ett hem. Nu älskar jag att bo på hotell, och det är lite så jag ser den här lägenheten, den är inte alls jag.

På frågan om hon har haft några mot-gångar svarar Shima snabbt ”massor”. Frågan var ställd utifrån ett professionellt perspektiv, och hon rättar sig därför. Några kreativa motgångar har hon inte upplevt, och jobbet har alltid gått bra, förutom när hon drabbades av scenskräck och tvingades sluta jobba ett tag.

– Men jag har mist så många de senaste tre åren. Min konstnärliga parhäst som upptäckte mig dog för tre år sedan och för 1,5 år sedan dog min bästa kompis. Min mormor dog när jag spelade ”Jag ringer mina bröder”, i pjäsen spelar jag min bror Sheblys mormor, och det är ju faktiskt min mormor. Efter att hon dog blev karaktären mer och mer min mormor. Sen dog modeskaparen Rohdi Heintz som också var en nära vän, så alla mina fyra stöttepelare försvann.

Att som skådespelare få scenskräck är ett problem. För Shima, som längtar efter samhörighet och bara känner det med publiken när hon står på scen, var det en katastrof.

– Jag lever på en flotte, varken nära mitt förflutna eller i samhörighet med andra i mitt sammanhang. Jag är mer missanpassad socialt än på scen, där och framför kameran blir min existens normaliserad. Jag jobbade så mycket att min kropp började reagera på flera olika sätt, men själv reagerade jag först när jag inte kunde vara på scenen. Jag var 24 år, hade gjort 40 produktioner på teatern, jobbat non stop och inte levt. Jag har faktiskt bara nyss insett vad det är att ha roligt, eller lukta på en blomma.

Shima har arbetat mer på elva år än vad många har gjort på den dubbla tiden, men det är först nu som hon är ett folkhemsnamn. Det mesta hon har gjort är medvetet inte kommersiellt, men hon leker med tanken att göra det superkommersiella för att kunna locka publiken även till mindre sammanhang.

– Jag vacklar. Samtidigt som jag inte vill kompromissa med att vissa berättelser är viktigare än andra, vill jag ha den stora publiken som den lättsamma scenen har. Det är rimligt att göra både och, högt och lågt. TV-serien ”Boy Machine” och långfilmen ”She’s wild again tonight” är två ytterligheter, jag är förmögen att spela vad som helst. Mina främsta idoler är Peter Sellers och Marlon Brando på grund av transformationerna och jag har aldrig förstått type casting, som skådespelare måste du kunna förändra dig så pass att till och med din utstrålning säger något annat, vilket kräver inre förvandling.

Det besitter Shima Niavarani tveklöst. Att se henne förändras beroende på roll och sammanhang är inget annat än en ren fröjd. Det blir spännande att följa henne.