31.05.17

Säger adjö till de stora scenerna

Säger adjö till de stora scenerna

Efter 40 år av glitter, glamour och höga klackar i överdådiga shower summerar Christer Lindarw sin framgångsrika karriär. När strålkastarljuset släcks efter höstens sista föreställning är det slut på After Darks stora produktioner. Han ser tillbaka med stolthet på sin karriär, som också har haft oanat stor påverkan på mångas liv. Men att han inte tog chansen när Björn & Benny ville göra honom till popstjärna grämer honom fortfarande lite.

Utsikten från Christer Lindarws nästan nittio kvadratmeter stora, soldränkta terrass vid Foresta är mäktig. Lidingöbron och Stockholms innerstad brusar i fjärran. Eftersom vi är på hög höjd fläktar det lite, men det gassar rejält. Fullblodsproffset Christer poserar vant och hörsammar följsamt fotograf Gustavs detaljerade instruktioner, förvisso med lite retsamma motkommentarer. Det märks att han har varit med förr – efter 40 år i rampljuset har det blivit ett antal fotograferingar.

Egentligen var det en slump att Christer hamnade just på Lidingö, där han har bott sedan 1982. Han hade börjat tjäna rejält med pengar och råddes av sin revisor att skaffa sig ett lån. Och eftersom han hade bott i andra hand i många år tyckte han att det lät som en bra idé. En bekant tipsade om att en lägenhet i huset där hon bodde på Lidingö var till salu. Christer var tveksam. Han ville egentligen bo mitt i stan, ”helst på NK:s tak”, men åkte ut och tittade. Väl där föll han pladask för det flödande ljuset och den stora terrassen. Och han bor ändå i storstadsbrus. Närheten till naturen, som så många Lidingöbor värdesätter, ger han däremot inte mycket för.

– Naturen är det värsta jag vet! Natur och furumöbler. Jag åker bara precis över bron och sedan är jag hemma. Inga av mina närmaste vänner bor på ön, heller, så jag är nog egentligen inte så mycket Lidingöbo. Jag hittar fortfarande dåligt. Ibland om jag ska träffa någon för en fika upptäcker jag: ”Vad fint det var här, då! Både kossor och hagar.” Men det är skönt och lugnt här. Det är som en bubbla, inte riktigt i verkligheten.

Hemmet har varit en lugn oas för Christer, där han i perioder har dragit sig undan och kunnat koppla av.

– Jag är extremt lat och kan göra ingenting tidvis. Jag kan gå och dra här i flera dagar och inte träffa en människa och tycka att det är väldigt skönt. Å andra sidan kan jag jobba i princip dygnet runt när det gäller. Och jag måste ha ett projekt på gång, annars börjar det nog klia i fingrarna efter ett tag.

När den nuvarande turnén, som kommer att ha tagit honom till 13 städer, är slut ska han ta det lugnt och kanske resa lite. Men han betonar att det inte är hans sista show, som det har framställts på många håll. Däremot blir det inga fler mastodontproduktioner. Den nuvarande inkluderar 30 personer, varav 14 på scen. Och det krävs tre långtradare för all utrustning, perukerna och de över 500 kostymerna.

Under showens 90 minuter hinner Christer själv byta kostym 17 gånger, 10 av dem under ett och samma nummer, som de själva kallar ”ombytesnumret”. Det är 2:40 långt och Christer inkarnerar bland andra Diana Ross, Céline Dion, Amy Winehouse och Tina Turner, komplett med olika peruker till varje stjärna.

Och det är inte bara på scen som Christer har fullt upp. Han är med i alla led i produktionen.

– Det är allt från idéer och att träffa textförfattare till att handla tyger och instruera sömmerskor. Bara klädbiten är ett heltidsjobb. Och så ska jag ju helst hinna med att repa, också. Jag är den stora stjärnan i showen och är den som hinner repetera minst jämt. Det är en av anledningarna till att jag känner att jag inte orkar med de stora produktionerna längre: Det är så jäkla mycket innan vi ens kan sätta igång. Och sedan matar jag på hårdare än de unga dansarna. Förutom att jag har fler och snabbare byten och fler nummer har jag också mer ansvar. Jag jobbar hårdare än de som är mindre än hälften så gamla som jag är. Jag blir ju pensionär nästa år och ska kanske börja
ta ut pension.

Ja, hur känns det att snart bli 65?

– Förskräckligt! Jag som tror att jag är en ung snärta. Men jag är också medveten om vilken ålder jag är i. Man blir trött i kroppen, får lite ont i ryggen eller så. Jag har inte samma fysik i dansnumren längre. Men jag har ju, peppar-peppar, klarat mig jäkligt bra ändå. Mina fötter har hittills klarat alla år av högklackat.

Framför allt Christer och Lasse Flinckman gick hem ute i stugorna och blev verkligen folkkära. De kom att normalisera och avdramatisera gaykulturen i svenskarnas medvetanden. Att de har betytt mycket för homosexuella vittnade till exempel Jonas Gardell om i en krönika i Expressen
i vintras, där han skrev att deras symboliska betydelse inte kan överskattas.

Det inflytandet är också det Christer känner sig stoltast över idag.

– Vi hade ingen politisk agenda och inte ens någon gay-acceptanstanke, men på senare år har vi fått mycket uppskattning och bekräftelse på att vi har betytt mycket för folk. När vi började fanns det ingen inom kulturen som var öppet homosexuell och ingen öppet homosexuell kändis. Det var väldigt mycket hysch-hysch kring det. Det fanns ingen Eva och Efva och ingen Jonas och Mark. Men redan 1977 sände SVT våra shower från vår lilla klubb på bästa sändningstid en lördagskväll. Det kan jag så här i efterhand tycka var jävligt modigt av dem. Många har berättat att de satt hemma i någon småstad och såg oss på tv, och mamma och pappa tyckte att vi var bra. Då kände de ”Jag kanske vågar berätta att jag är gay.” Så jag känner stolthet över att vi faktiskt hjälpte många.

– Jag är också stolt över att vi skapade en form av underhållning som inte fanns i Sverige och över att vi har lyckats underhålla och behålla en publik – och kunna leva på det – i 40 år. Vi höjde ribban för hur en krogshow skulle se ut. Andra artister blev tvungna att följa efter och jag fick sy många scenkostymer till andra artister på 80-talet och i början av 90-talet.

Hur förklarar du era stora framgångar?

– Vi har alltid varit noga med att varje nummer måste ha en mening. Det måste hålla som nummer, vi litade inte bara på dragen. Vår måttstock har varit: ”Om det här numret gjordes av en tjej, vore det bra ändå?” Att bara stå i klänning och en boa över axeln – det är ju kul i 20 sekunder.

– Vi hade också tur med att jag och Lasse var en så rolig kombo. Vi blev ju lite Helan och Halvan, lite Magnus och Brasse. Det uppstod dynamik mellan våra två motpoler. Hans burleskitet och frodighet och jag som var lite tjusig, sådär. Jag var ju lite farlig också, för det rent sexuella. Män kunde sitta och nästan tända lite. Och sedan kunde Lasse komma med något roligt,
som avväpnade.

Är det något i karriären du ångrar?

– Det jag ångrar mest var när jag strulade bort chansen att jobba med Björn och Benny. De ville satsa på mig, strax efter att ABBA hade splittrats och innan de kom igång med musikalsatsningen. De ville att jag skulle göra en cover på ABBA-låten ”Me and I”, om ett slags dubbel personlighet. ”Då kunde vi göra en ball video, där du är både kvinna och man.” Men jag min dumskalle säger: ”Det vore kanske kul, men det vore roligare med en ny låt.” Jag borde ju ha sagt: ”Ja, vad kul! Vi går in i studion och spelar in den.” Då hade vi varit igång. De sade att de skulle diskutera saken, men det rann ut i sanden.

Guldet blev till sand?

– Haha, ja. Jag är verkligen inte bitter, men ibland kan jag tänka: ”Vad hade kunnat hända?” Med tanke på vilka hittar de kan göra – hade jag då varit världsstjärna inom pop? Man vet ju inte. Jag var ju ung och söt och hade lite flickidolstycke. Jag såg sådär ofarlig och pojkbandsaktig ut.

– En annan grej jag ångrar är att jag inte tackade ja när en stor modeagentur erbjöd mig att komma och gå som kvinnlig man-nekäng i Paris. Men inte som en gimmick, utan de skulle inte berätta att jag var kille. Men vi hade precis öppnat vår klubb och jag tackade nej. Att jag inte testade en månad! Det hade varit kul att ha ett Vogue-omslag, säger Christer och skrattar.

Du blev upptäckt på en maskerad med temat Ombytta roller och det ledde till After Dark.

Vad hade du jobbat med annars, tror du?

– Förhoppningsvis hade jag varit känd designer. Jag gick ju på Beckmans och skulle bli modeskapare, helst i Paris. Men jag hann aldrig ut i design- och modevärlden. När vi började med After Dark blev det naturligt att jag tog hand om dräktbiten. Jag ritade, köpte tyger och i början sydde jag också allt.

Vad kommer du att sakna mest?

– Allt. Men kanske mest den där gruppkänslan. Ensemblen blir min familj. Vi kommer varandra nära under turnéerna.

Vi bor på samma hotell och vi larvar oss. De håller mig ung. Det är kul att ha ett gäng, framför allt eftersom jag inte har någon familj, förutom släkten hemma i Eskilstuna. De ger mig energi som fan!

– Sedan kommer jag förstås att sakna bekräftelsen från publiken. För man är ju en liten teaterapa i grunden. Det där blir ju ett gift. Ju äldre jag blir, desto bättre förstår jag alla gamla rockband som åker runt i all evighet.

Här, nästan två timmar efter att jag och fotografen ringde på dörren hemma hos Christer tycker han uppenbarligen att det börjar räcka och säger, med typisk milli-meterprecision mellan skämt och allvar, mellan värme och bitchighet: ”Är vi inte klara snart?”

 

afterdark