12.09.17

Prima Primadonna!

Prima Primadonna!

Ett samtal från Benny Andersson satte raketfart på Gunilla Backmans artistkarriär, som fick göra sitt livs roll i supersuccén Mamma Mia! Lidingö magasin har träffat musikalstjärnan, som i höst prövar sina skådespelarvingar i den kritikerrosade pjäsen Prima liv på Playhouse Teater. Vi talade om hennes nya roll, kärleken till sången och det osäkra livet som frilans.

Hallå, det är Gunilla. 

– Hej, Benny Andersson här.

– Okej… eh… vad bra… hur mår du?

– Bra tack! Vill du ha ett kul jobb – huvudrollen i ”Mamma Mia!”?

– Jag var hemma hos mina föräldrar när han ringde, jag släppte allt och skrek rakt ut av glädje, kunde inte stå stilla på tre timmar. Det var 1 500 sökande, själv hade jag varit på fyra auditions och så smått börjat ge upp tanken på att jag skulle få rollen, säger Gunilla Backman, samtidigt som hon rättar till kläderna inför vår fotografering vid Långängens gård.

Trots att hon är en av Sveriges mest rutinerade musikalartister och har medverkat i tusentals föreställningar av Les Misérables, Sound of Music, Chess och Miss Saigon, flög Gunilla Backman länge under radarn för den breda publiken. Det stora genombrottet kom i och med det där telefonsamtalet från Benny Andersson för 15 år sedan. Gunilla gjorde sedan rollen som Donna i Mamma Mia! 550 gånger mellan åren 2005 och 2007, och blev belönadmed Guldmasken för sin prestation.

Hon tar upp mobilen och börjar bläddra bland bilderna.

– Jag har haft turen att få göra flera av mina drömroller. Mamma Mia! är en, det här är en annan, säger hon och håller fram displayen som visar en scen från Sunset Boulevard som hon medverkade i på Göteborgsoperan 2010–2011.

– Fred Johansson, som jag spelade mot då, gör den nu på Broadway tillsammans med Glenn Close. Och henne fick jag träffa när jag var över nyligen och hälsade på Fred i New York. Det var roligt att kunna säga (Gunilla ler och säger med överdriven svensk brytning):

– I was Norma in dö Svidisch vörschon, jo nå.

Även om Gunilla Backman har gjort tal-roller tidigare, bland annat i Beckfilmen Sjukhusmorden, så blir den nu aktuella Prima liv på Playhouse Teater under hösten hennes första renodlade teaterroll. Ingen sång, ingen dans, bara skådespeleri. Den Pulitzernominerade pjäsen är skriven av Jordan Harrison (som bland annat varit medförfattare till Netflix-serien Orange is the new black) och regisseras av teaterkonstnären Adam Greenfield. Marjorie Prime, som pjäsen heter i original, har tidigare gått i New York och filmen med samma namn (med bland andra Geena Davis och Tim Robbins i rollerna) hade nyligen premiär i USA.

– Det ska bli oerhört spännande. De övriga skådespelarna på scenen är Per Graffman, Björn Lönner och Britt Louise Tillbom. Jag spelar dottern till en gammal kvinna vars livskamrat har gått bort. Men han återvänder som en sorts gengångare i form av ett hologram och det leder till en massa intriger inom familjen.

Gunilla Backman är klassiskt skolad och började dansa balett när hon var sju. Det musikaliska intresset väcktes tidigt av föräldrarna, som båda sjöng i kör. 17 år gammal gjorde Gunilla sin första roll i Sound of music på Folkoperan, där hon delade scen med en mycket ung Peter Jöback. Det blev en tuff men lärorik period i livet där hon spelade musikal om kvällar-na och nötte på balettskorna i skolan om dagarna.

– När man är yngre så gör man bara, man tänker inte så mycket. Det var roligt men efter en tid insåg jag att balett kanske inte var min grej. Jag hade ju upptäckt musikalteatern. Att dansa, sjunga och skådespela samtidigt, wow, det kunde inte bli bättre. Att sjunga har på något sätt varit ett kall
för mig, det har känts som ett måste. Det är fantastiskt att förmedla en historia och
få människor att glömma sin egen verklighet för en stund och ta dem med in i en annan värld.

Parallellt med dansen gick Gunilla i Adolf Fredriks musikklasser, tillsammans med bland andra Carola Häggkvist.

– Vi  blev nära vänner och jag var med och körade bakom henne på turnén 1984, strax efter hennes genombrott. Sedan
tappade vi kontakten under många år,
men har hittat tillbaka till varandra igen. Det är något speciellt med gammal vänskap, den är så stark och finns kvar även om det har gått lång tid sedan man sågs senast.

Under det sena 1990-talet och ett par år in på 00-talet arbetade Gunilla Backman utomlands, i Tyskland, England och Danmark. När hon flyttade tillbaka till Stockholm 2002 blev det ett kärt återseende. Inte minst på kärleksfronten då hon blev tillsammans med författaren och den tidigare it-entreprenören Christer Sturmark (tidigare porträtterad i Lidingö magasin nr 47, red:s anm). Tillsammans har de sonen Leo. För en tid sedan så valde dock paret att gå skilda vägar.

– Innan vi blev ett par var vi goda vänner i många år, och vi har återgått till att vara goda vänner. Det hela är helt odramatiskt.

Du var 44 år när du födde din son Leo, hur reagerade din omgivning?

– Jag anade en del reaktioner i form av: ”jaha ja, du blir en gammal mamma för Leo du”. Men de flesta var bara positiva. Och i Stockholmsområdet är det inte så

ovanligt att få barn lite senare i livet. Det var snarare jobbigare innan jag blev mamma, när jag rent mentalt insåg att det kanske aldrig skulle bli av, det var ett slags sorg. Jag är så oerhört tacksam över min son, den kärleken är obeskrivlig.

När Gunilla kom till Stockholm igen fann hon också sin plats i livet, rent geografiskt.

– Jag minns hur jag kom hem till min syster som bodde, och fortfarande bor, på Lidingö och inandades luften, lyssnade till vågornas skvalp och njöt av skärgårdskänslan som råder här. Nu har jag själv varit öbo i 13 år och älskar det

– jag vill definitivt inte bo någon annanstans.

Gunilla Backman har aldrig haft en fast anställning och alla som provat på en frilanstillvaro vet att det inte är helt okomplicerat. Den malande oron över vad som väntar, eller inte väntar, runt nästa krök finns hela tiden med.

– Det har varit extremt osäkert emellanåt. Ibland vet jag vad som ska göras ett helt år framåt och då njuter man ett tag, sedan börjar oron igen. Samtidigt gillar jag varia-tionen och det lite oförutsägbara och jag har ju själv valt den här livsstilen. Sedan är det viktigt att hitta nya vägar, fler ben, inom närliggande områden.

I våras ledde du flera program av Jukebox och Karlavagnen i P4. Är radio en sådan väg?

– Radio ligger egentligen långt utanför min bekvämlighetszon, men det var spännande och ibland är det är bra att ”nervösa sig” som en bekant till mig uttrycker det. Det skärper ens sinnen på många olika sätt och det är med utmaningarna man växer.