05.04.17

På spaning efter nya intriger

På spaning efter nya intriger

För gemene man är hans ansikte obekant men i filmbranschen är han ett namn på allas läppar. Måns Mårlind. Regissör bakom succéserierna Bron och Midnattssol, Håkan Hellströmfilmen Känn ingen sorg och Hollywoodsuccén Underworld: Awakening. I hans hemmakontor i Djursholm, smids just nu planer inför nästa stora långfilm

Vi ska mötas hemma hos honom, tre stenkast från Mörby Centrum. Huset tronar som ett Colgateleende på en kurvig kropp av blek vintermylla. Trädgårdsgrinden gnisslar och en yster familjemedlem kommer mig till mötes, han hoppar och skäller glatt. Husse sticker ut huvudet, tillrättavisar jycken och hälsar mig välkommen.

Måns är nyss hemkommen från Rotterdam där han gjort intervjuer. I hallen står en resväska och en arme av skor. I hemmet syns detaljer som vittnar om många resor och en fäbless för böcker, djur och mjuka mattor. Måns brygger espressokaffe och saxar friskt mellan familj- och jobbanekdoter. På soffbordet i vardagsrummet står en blå porslinshund och vaktar datorn intill. Måns har spenderat förmiddagen med att skriva på ett nytt (och än så länge hemligt) manus. Stora svarta bokstäver, minst 16 punkter, ger mig ett sekundsnabbt smakprov på dialogen innan laptoppen fälls ihop. En seriebok ligger uppslagen bredvid. Måns säger att han älskar serier, att uttrycket är det närmaste film man kan komma.

Det var där, i seriernas värld, som karriären började, eller i alla fall drömmen om den. I sitt pojkrum på Vendevägen i Djursholm slukade Måns de inramade historierna, gärna av författaren Neil Gaiman. Där skrev Måns också sin första egna roman, tolv år gammal. Jaktsäsong hette den, ett Agatha Christie-inspirerat mästerverk på 50 sidor. Manuset ligger fortfarande i byrålådan tillsammans med flertalet noveller. Skräck var ett genomgående tema, något som fascinerade. Han såg gärna barnförbjudna filmer. Många gånger tillsammans med sommarkompisen Björn Stein. De två lärde känna varandra i Hunnebostrand, där sommarloven spenderades. För att ha råd att se biofilmer samlade de tomglas.

De bytte vhs-band med varandra och spelade in amatörfilm. Numera är de två ett hyllat regissörsteam. Deras senaste tv-serie Midnattssol har fått fantastiska recensioner och blivit en internationell succé. Dessförinnan hyllades tv-serien Bron, liksom Håkan Hellström-filmen Känn ingen sorg, som även nominerades till flera kategorier på Guldbaggegalan 2014. De vann två, för bästa ljud och bästa klipp. I filmvärldens heliga stad Hollywood har de regisserat filmer som Shelter, med Julianne Moore i huvudrollen och kassasuccén Underworld: Awakening. Den senare var en vampyrfilm med Kate Beckinsale som toppade biotoppen i USA.

– Vi har lika kul fortfarande. Mina söner frågade mig nyligen: ”pappa du har aldrig tråkigt på jobbet va?” Det är sant, jag har verkligen aldrig tråkigt, säger Måns och drar en hand genom håret.

Vilka är dina styrkor som regissör?

– Ibland är jag en regissör som skriver och ibland är jag en författare som regisserar. Att regissera är en naturlig fortsättning på att skriva. Det är som att rita sina egna serierutor fast med rörlig bild. En annan styrka är att jag älskar skådisar och jag tror de känner sig trygga och omtyckta runt mig, då klarar de av att leverera och prestera bra.

Midnattssol spelades in i Kiruna, Paris, Stockholm och Nordafrika, med Gustaf Hammarsten och Leïla Behkti i huvudrollerna. Peter Stormare och Richard Ulfsäter var också med i rollistan. Dramat börjar hemskt, med ett bestialiskt mord. En fruktansvärd scen!

– Tycker du det? Tack! Bara det skottet tog sex månader att färdigställa. Tänk att något så ytligt som ett mord kan väcka så mycket intresse. Scenen var en av de första idéerna som dök upp i min och Björns skallar. Utifrån det frågade vi oss: vem kan vara så arg, och för vad, att man väljer att mörda en kille på det här sättet?

Dramat är en berättelse om rasism och förtryck av ursprungsbefolkningar, om gruvindustrin, om glesbygden, om iden-titetssökande i en samtid där männi-skorna är reducerade till utbytbara kuggar i mänskliga maskinerier. När Måns fick frågan att skapa serien hade han nyligen sett artisten Sofia Jannok uppträdda.

– Hennes musik var så vacker och under mellansnacket slogs jag av hur lite jag visste om samisk kultur. Min egen okunskap provocerade mig enormt. Det väckte mitt intresse och ledde till att jag och Björn började göra tung research.

Hantverket att skapa film lärde sig Måns i början av 90-talet. Först på Stockholms filmskola och senare på American Film Institute (AFI). Det svenska filmklimatet, med Ingmar Bergmans svårmod som ideal, rimmade inte med hans visioner. Först under utbildningen i USA förstod han vilken typ av kreatör han ville bli.

– I Sverige fanns för lite folk som ville göra film av det som är overkligt, av människors drömmar och vårt undermedvetna. AFI var helt fantastiskt.
Där hade jag bland annat Spielberg som föreläsare och fick tänka stort och berätta högljutt. När min lärare frågade mig varför jag ville bli regissör svarade jag: ”To tell stories”.

Hur ser klimatet i filmsverige ut idag?

– Jag tycker att vi är tillbaks i det brun-gråa-fula igen. Mycket som hyllas är det som anses vara politiskt korrekt, säger Måns och fortsätter:

– Nu låter jag gnällig, det är inte meningen, men jag vill utmana mina kollegor: glöm inte bort alla olika verktyg och all kunskap vi besitter. Varför måste allt vara handhållet? I vår verktygslåda finns ju både hammare, spik och skruv. Dokumentärt kan vara bra men doften av progg har jag väldigt svårt för, säger Måns och tittar hastigt på klockan. Han har ett nytt möte inbokat efter vårt, med en dramaturg från London.

Att regissera långfilmen Underworld: Awakening var ett prestigeuppdrag. Roligt men väldigt krävande. Direkt efter succén tackade Måns och Björn nej till ytterligare en Hollywood-produktion. Nu är han sugen på att åka tillbaks.

– Det hör nog inte till vanligheterna att tacka nej till Hollywood och vi gjorde nog vår amerikanska agent väldigt besviken. Men nu vill jag tillbaka igen och när det blir dags kommer jag göra det med mycket mer kraft och pondus än tidigare.

Att vara borta från familjen hemma i Danderyd under långa inspelningsperioder är en utmaning.

– Min familj tycker att alla inspelnings-perioder är trista. Jag var borta i 13 månader när vi spelade in Underworld: Awakening. Nästa gång kommer vi göra annorlunda. Det var inte bra. Men när jag inte reser hoppas jag att jag är världens bästa pappa. Jag är hemma mycket och är väldigt närvarande. Det är roligt att höra mina barns vardagssnack och kunna ta diskussioner om pengar, politik och sociala medier när samtalen dyker upp.

Var kommer vi få se ditt namn härnäst?

– Jag har mycket på gång men har inte fått grönt ljus på något än. Ett projekt är en långfilm om bakgrunden till Gröna Lund. Allt är startklart, vi väntar bara på de sista viktiga pengarna för att kunna sätta igång. Vi siktar på inspelning under sensommaren 2017, säger Måns och berättar en fantastisk kärlekshistoria från Stockholm 1940: hur ett ambulerande tivoli parkerade sig bredvid Gröna Lund varpå de två nöjesfälten blev fiender. Fejden varade i decennier tills arvtagerskan till Gröna Lund och arvtagaren till tivolit blev hemligt förälskade.

Det är en gripande story. Både tid och rum springer iväg och rätt som det är står den brittiska dramaturgen i trädgården. Hunden börjar skälla igen. Måns tillrätta-visar jycken, hälsar på den nya gästen och jag tar farväl. Grinden gnisslar, varpå hunden (hör och häpna), ställer sig på bakbenen, lyfter på hatten och frågar om han kan köra mig någonstans. ”Gärna! En tur till Hollywood tack!”, säger jag och kliver in en rosaglittrig helikopter. När vi lyfter, min chaufför och jag, ser vi Måns hem försvinna under oss. En leende villa, jordad på en stadig grund av stora drömmar och förverkligade fantasier.