23.05.17

På livsviktigt uppdrag

På livsviktigt uppdrag

Under vintern 2017 har vi sett honom lösa bestialiska mordgåtor i braksuccén Midnattssol. På vita duken slog han igenom som mjukis-Göran i filmen Tillsammans. Han fick även stor uppmärksamhet för sin medverkan i Hollywoodfilmen Brüno, där han brottades halvnäck med ”Borat”-stjärnan Sacha Baron Cohen. ”Som ung var jag mer ego, nu tycker jag historien är det viktigaste”, säger den ambitiösa skådespelaren som numera har lagt prestigen på hyllan för att skriva sin egen story. Kungsholmen magasin fångade Gustaf Hammarsten för ett samtal om utanförskap, otålighet och vad han säger till sig själv när han tror att ingen hör.

Kaffemaskinen skramlar, bakverk frestar och förmiddagsgäster på café Newt på Polhemsgatan vänder sig om för att se om det är han: Anders Harnesk, åklagaren i tittarsuccén Midnattssol. Tv-serien har hyllats både i Sverige och internationellt och jag, som suttit klistrad framför tv:n, kan inte låta bli att förväxla åklagarens uttryck med skådespelaren bakom rollen: Gustaf Hammarsten. Han vickar på huvudet, lutar emellanåt pannan i händerna och tittar upp i taket. Som om svaret på mina frågor står skrivet där. Kanske är de inte så olika, Anders och Gustaf, eller?

– Läskig fråga! Jag tror de enda likheterna är att vi är curlingföräldrar och att vi båda tenderar att ibland ställa oss lite utanför i sociala sammanhang.

Varför ställer du dig utanför?

– Oj, ditt block är för kort för att gå in på det, säger Gustaf och skrattar karaktäristiskt innan han fortsätter:

– Det är nog ett tecken på både osäkerhet och säkerhet. Ibland kastar jag mig in i något med hull och hår men ibland ställer jag mig vid sidan av, kanske för att förekomma att inte glida ut eller att man helt enkelt inte orkar. Men det handlar också om att jag emellanåt tycker om att vara själv. Som pappa till tre barn är till och med 20 minuter själv på toaletten en dröm.

Har du svårt att säga ifrån?

– Nej, men jag tycker att det är svårt att inte curla i relationen till mina barn ibland. Hur gör man inte det? Jag har udda arbetstider och är ibland bortrest men jag är ledig långa perioder och då är jag hemma med barnen. Ibland är en liten curl den enklaste vägen för alla.

Jag har läst att du är otålig, hur yttrar det sig?

– Jag stressar på och tjatar och upprepar mig, säger Gustaf och slår ut med armarna för att illustrera hur det kan gå till hemma i hallen på morgonen: ”ta på dig jackan! Ta på dig jackan…. Ta på dig jackan!”, så låter jag. Min fru har sagt att jag ibland har högt tempo och det kan skapa oro omkring mig. Men det är nog mest hemma med mina närmaste. Tyvärr. Men jag försöker lära om.

Att samtala med Gustaf är väldigt avväpnande. Här sitter han, en hyllad, flitigt anlitad och uppskattad skådespelare – känd från tv, film och teater – och delar sina var-dagliga utmaningar. På ett humoristiskt och frågande vis berättar han om tillkortakommanden och personliga reflektioner. Han framstår som en humanist som finner det intressant att prata om allmänmänskliga frågor. Av otåligheten syns inget, snarare får jag upplevelsen av att hans tunga används som en ordens våg.

Gustaf antogs till skådespelarutbildningen på Teaterhögskolan i Stockholm i början av 90-talet. Det var på tredje försöket. Då var han 25 och hade jobbat som grafiker i reklambranschen under flera år. Karriärbytet var en lycklig slump som han tackar sin mamma för. Det var hon som en dag kom med en annons för Calle Flygare teaterskola, där han kom in. Därefter for Gustaf till New York för ett år på The Lee Strasberg theatre & film institute. Där fick han hög status på grund av att han under utbildningen anlitades att spela en liten roll i Den goda viljan, som Ingmar Bergman skrev och Bille August regisserade. Han kom in på Teaterhögskolan i Stockholm efter det.Därefter har skådespelarkarriären rullat på och vi har sett honom i den ena rollen efter den andra.

– Jag är stolt över att ha gjort så mycket teater. Men jag är svag för film och tv. Det finns en omedelbarhet där och man kan inte ta om en scen i all evighet. Moodyssons film Tillsammans var en rolig och bra film som gav mig en skjuts i karriären. Jag är också stolt över Brüno, det var ett galet projekt men filmen hade också ett politiskt budskap. Precis som Midnattssol också har.

Att förmedla ett budskap har blivit viktigare med åren och Gustaf ser numera på sitt skådespeleri som ett sorts ansvar.

– Som ung var jag mer ego, då ville jag bara göra stora roller. Jag var mer fokuserad på min roll än på helheten. Nu tycker jag historien och budskapet är viktigare, säger Gustaf och fortsätter:

– Film, teater och konst är livsviktigt, eftersom det finns så stora möjligheter att ställa frågor, synliggöra vår samtid och få syn på oss själva.

Trots ett märkbart samhällsengagemang och en mogen klarsynthet gör sig otåligheten plötsligt påmind: det är när samtalet snuddar vid hans stundande födelsedag, Gustaf fyller 50 i september.

– Förvirring! Så känner jag. Under lång tid har jag gjort samma sak. Jag har aldrig ångrat mitt val att bli skådis, det är en välsignelse att få ägna sig åt, men mellan uppdragen vet jag inte vad som ska hända, eller vad jag ska göra härnäst. Man vill ju ha saker att göra, utmaningar att se fram mot. Jag lever i en tillvaro av att väljas eller inte väljas, det är väldigt spekulativt och ibland tröttsamt. Jag vill ägna mig åt något beständigt och längtar efter att känna det där pirret igen – den där kittlande känslan som jag upplevde när jag insåg att det var skådis jag skulle bli. När allt känns viktigt och nytt.

I jakten på nya upplevelser, betydelsefulla historier och roliga uppdrag har Gustafs eget skrivande blivit allt viktigare. Arbetsdagarna spenderas med fingrarna på tangentbordet. Nästa stora genombrott finns möjligen i hans eget huvud.

– När jag tilldelas en roll är ramen redan uttänkt. Jag är lyckligt lottad som fått spela så många bra roller men nu är jag mer intresserad av helheten och vill vara med och påverka hela processen. Jag har velat skriva länge och jag känner flow när jag skriver, men än vet jag inte vad det blir. Kanske en roman, kanske ett manus eller kanske ingenting.

Gustaf fnissar och visslar ur skäggstubben när jag frågar om handlingen. Det är för tidigt att säga något, menar han. Inget han vill avslöja. Kanske kommer det handla om hans barndom? Jag har tidigare hört honom berätta om skogsbränder i skogarna kring Vallentuna, nordost om Stockholm, där Gustaf växte upp. Andra historier har handlat om bilstölder, strul i skolan, bus och besök hos kuratorer. Trots alla otyg stöttade föräldrarna sin son. Pappa var typograf tills han skolade om sig i 60-årsåldern och började renoverade gamla fönster. Mamma var fritidspedagog och biträdande rektor.

– Det finns en historia där, absolut, men det är för tidigt att säga något om handlingen än, jag är bara i uppstartskedet.

Gustaf dricker ur det sista av sin caffe-latte på sojamjölk och berättar att han ofta blir igenkänd på Kungsholmen. I sju år har han bott tillsammans med sin familj invid Kronobergsparken. Att vara en offentlig person stör honom sällan, tvärtom kan det vara en fördel.

– Jag pratar mycket med mig själv, det är oftast helt fiktiva samtal där jag resonerar kring något. Ibland vänder sig folk på gatan och undrar om jag är knäpp. Men det är bättre nu sedan jag är lite igenkänd, folk tänker väl ”aha, han över bara manus”.

– Ibland kommer någon fram och vill ta en selfi, speciellt när jag är aktuell i en film eller på tv. Under vintern när Midnattssol sändes har det varit mycket sådant. Roligast är när någon delar sin upplevelse av hur min roll har påverkat dem, det gör mig verkligen glad.

Minst två månaders förberedelse krävs inför en ny stor teater- eller filmroll. Gustaf företar sig att kunna allt om sina karaktärer och har lätt att förlora sig själv in i nya personligheter.

– Ibland är det lite av en terapiresa att lära känna nya ämnen och roller. Att kunna läsa in sig själv i en karaktär handlar mycket om klarsynt empati och erfarenhet, att fråga sig: hur hade det här kunnat vara jag?