14.05.18

Om livet blir för mekanisk så slutar det i sorg

Om livet blir för mekanisk så slutar det i sorg

I sitt pojkrum på Djursholm satt Alexander Klingspor alltid med penna och block i handen. I dag är han en hyllad konstnär, aktuell med sin utställning Resenär på Waldemarsudde, som pågår till 27 maj. Här berättar han varför Rembrandt alltid varit en idol, vad Ranängnen betytt för hans skapande och hur livet i New York förändrat hans psyke.

Motiven är dramatiska, ofta fulla av symbolik som speglar vår tids konsumtion, sensualitet och samhällets hierarkier. Men lika betydelsefullt som motivet är ljuset och färgen – ljuset är ett uttrycksmedel per se. Han säger att hans arbete återspeglar ett inre sinnestillstånd, en själslig stad, men huruvida uttrycket blir till i huvudet eller i den hand som håller penseln, det är han inte helt säker på.
– Det är svårförklarat men jag är själv intresserad av att analysera mycket och försöker spåra idéerna bakom. Det går till en gräns men sedan försvinner det. Ofta får jag en vision och så följer jag den. Det kan handla om att jag hör något
på nyheterna eller att jag ser annan kost. Ibland, men inte alltid, kan jag spåra tankarna och se associationerna bakom ett verk.

Är du beroende av dramatik i ditt liv för att kunna måla dramatiskt?
– Det har jag trott förr, men man behöver inte dra det till sin yttersta gräns. Bara att konsumera är ett sätt att ta del av ett drama. Jag existerar i New York och Stockholm och är en del av två världar, jag är aktiv i dem och känner människorna där, det ger dramatik nog.

Redan som barn ville du måla som de gamla mästarna, som Rembrandt och Caravaggio, vad var fascinerande?
– När jag var barn låg det en evighet bort att måla något sådant, det var svårgripbart. I sena tonåren började tekniken fascinera mig, men det var först i 20-årsåldern, när jag provade olika blandtekniker, som jag fastnade för oljan och dess flexibilitet. Jag minns att jag tänkte att jag kunde utveckla mig för evigt i den tekniken.

Vilka platser i Djursholm och Danderyd var betydelsefulla för ditt skapande?
– Altorpsskogen och den närliggande skärgården var platser jag vistades mycket kring. Ljuset och naturen i Djursholm betyder mycket, färgerna och årstidernas skiftningar är väldigt intensiva. Det är en fantastisk miljö att skapa i. Rent visuellt är Ranängnen den plats som jag målat vid flest gånger. Det nordiska ljuset är så dramatiskt och vinkeln på jorden gör att det blir långa skuggor, eller så ligger ljuset som en blåslampa på objekten.

Föräldrarna såg tidigt Alexanders talang och när han som 16-åring valde att satsa på en karriär som illustratör i Stockholm så peppade de honom. Allt gick bra, ända tills it-kraschen år 2000. Alexander tvingades ta andra jobb, vilket i sin tur tvingade honom att ta ett beslut: skulle han bli konstnär på allvar eller inte?
– Som illustratör så löser du andras problem, som konstnär handlar det mer om att lösa sina egna. Just det var en svår nöt att knäcka: vad vill jag säga, vad har jag att förmedla? Jag visste inte, och för att hitta svaret var jag tvungen att försätta mig i en situation där jag inte hade något annat val
än att komma på vad det var.  Tillfället då han hittade sitt språk beskriver han med skärpa.

Det var en natt i Vasastan, under en tid då han försörjde sig som tidningsbud. Han yrade runt i Atlasområdet när han plötsligt lade märket till en eftersatt och dåligt upplyst stentrappa. Den gav honom insikten om att det var sitt eget liv han skulle teckna på målarduken. Urbana miljöer har sedan dess blivit Alexanders signaturstil.

Vad inspirerar dig idag?
– Inspiration är intressant och det finns olika sätt att relatera till det, innan renässansen, under de romerska tidsperioderna ansåg man att inspiration var något som kom externt och kanaliserades genom geniet. Men jag tycker om tanken på att jag som individ har gjort något, men samtidigt: vissa saker är svåra att spåra, så vem vet, de kanske bara kanaliseras genom mig.

Du är en av de yngsta konstnärerna någonsin att ställas ut i så stor omfattning på Prins Eugens Waldemarsudde.
– Oj, det visste jag inte, men att få vara med i det här sammanhanget är verkligen priviligierat. Det känns som en fan-tastisk bekräftelse på att jag gör något rätt. Jag är så glad
att få vara här och det inspirerar mig att fortsätta skapa.

Vad målar du härnäst?
– Jag har nyligen börjat med verk inspirerade av burlesk-miljöer. Samtidigt är jag väldigt intresserad av estetiken i teaterscenen. Jag tror att just estetik och skönhet är livsviktigt för mänskligheten, om livet blir för mekaniskt så slutar det i sorg. Teater är ett påhitt, en grafisk skön-het som kan spricka. Jag ser framför mig kulisser som rämnar.

Vilket inre sinnestillstånd speglar det?
– Jag vet inte, det är inte något negativt men möjligtvis
handlar det om någon slags frigörelse.

Målningarna är väldigt personliga, har du svårt att skiljas från dem?
– Nej, jag tänker på dem som barn – jag skapar dem, fostrar dem och sedan ser jag dem flyga. Jag målar dem för att de ska lämna mig och min förhoppning är att de kommer till en vägg som är bättre än den vägg som jag har ämnat för dem. Jag vill se dem på nya platser.

Du har bott i New York i drygt 10 år och du har sagt att du under den tiden blivit mer medveten om dina svenska värderingar. Vilka är det, och vilka nya värderingar har du odlat?
– New York har en förmåga att pusha mig till att göra mitt yttersta, att tänka mindre restriktivt. Jag har mycket Luthersk ångest i mig och växte upp med vissa restriktioner i tanken, tankar som inte existerar på samma sätt i USA. I New York kör jag bara på, oavsett vilka mål jag sätter upp eller huruvida de går i lås eller inte, så kör jag på. Amerikaner är väldigt bra på det.

Vilket är den dyraste målningen här på utställningen?
– Inga av konstverken som visas är till salu under utstälningen eftersom Waldemarsudde är ett museum, många verk är inlånade från sina ägare för att vara med. Men min konst kostar mellan 20´ och 75´ dollar.

Hur länge jobbar du med ett verk?
– I ett par månader upp till över ett år.

Whoopi Goldberg och Danny Masterson har dina verk på väggen hemma hos sig. Andra kända personligheter du gärna skulle se dina verk hemma hos?
– Jag skulle gärna sett att David Bowie haft ett av mina verk i sin samling, men det är ju inte möjligt nu. Men det är lika fantastiskt varje gång det händer, att någon viger plats åt mina målningar. Det är extremt glädjande.

 

 

 

 

TEXT: Annika Munter | Foto: Gustav Kaiser