17.01.17

Om kärleken till musiken och balans i livet

Om kärleken till musiken och balans i livet

Musikbranschen handlar inte bara om talang - tur och tajmning spelar också in. Jessica Folcker har turnerat med världshits men också släppt musik som inte plockats upp. Idag har hon landat i sig själv. Inspirerar med sång och design och önskar världen mer kärlek.

Ibjärt kontrast till regnvädret utanför kliver Jessica Folcker över tröskeln till Kafé Handelshuset i Neglinge. Färgstarkt klädd med matchande lila fjäderörhänge och karismatiskt leende. En av våra bästa sångerskor, tidigare modell och en gång kandidat till Fröken Sverige, är alltjämt en kvinna som drar blickar. Snart i samspråk med kaféets ägarinna, som förr sysslade med något helt annat och minns Jessica från plåtning av månadskalender.

– Ja, det minns jag, jag var Venus! Som igår men för 100 år sedan, utbrister Jessica.

Då, för 100 år sedan, en ung artist på världsturné med hits som ”Tell me what you like” och ”How will I know”. Sedan dess har hon sysslat med sång och musik även om alla skivutsläpp inte nått samma uppmärksamhet. Ibland har hon varit före sin tid. Plattan med elektropop skapad av musikgeniet Andreas Kleerup och Andreas Unge hamnade till exempel inte rätt. Strax efter slog Robyn igenom med samma musikgenre. Det handlar om tur och tajming förklarar hon. Men trots tunga stunder har hon aldrig gett upp musiken. Idag är hon en av sångerskorna i krogshowen ”Motown” på Berns. Efter 20 år som frilansande musiker har hon också ett ”vanligt jobb” på Asplunds, en inredningsbutik på Östermalm.

– Hur känns det?

– Det är skönt med normala tider och rutiner. Jag älskar inredningar och det är en glädje att få gå till jobbet. Men det tog tid, under många år kunde jag inte tänka mig ett ”vanligt jobb”. Det är ju musiken jag helst vill hålla på med och det var svårt att bryta sig loss. Jag tänkte mycket på vad andra skulle tycka. Men det är en tuff bransch och man ska överleva också. Nu är det oerhört skönt att ”landa”, inte behöva känna stress och ”springa” hela tiden. Jag är glad att de tog emot mig på Asplund. Att få tillbringa veckorna där och ”gigga” på helgerna är bästa ”kombon” – jag är lyckligt lottad.

Jessica är uppväxt med mycket musik. Hennes pappa, en ”African drummer” reste via musiken från Senegal till Sverige där han träffade Jessicas mamma och slog sig ned i Täby.

– Pappa har den största och mest fantastiska musiksamlingen jag sett, soul, jazz och African Music. Någon gång måste jag lyssna igenom allt det där…

När föräldrarna skiljde sig träffade Jessicas mamma en man från Venezuela och hemmet fylldes med andra toner. Jessica gick Adolf Fredrik musikskola, men att bli artist var ingen självklarhet. Hon hoppade av gymnasiet och började jobba i en klädbutik.

– Jag var jätteblyg och hade scenskräck.

Istället kom musiken till henne. Efter mycket tjat från butikschefen, Dr Alban, gav hon till slut efter och följde med till Cheironstudion, provsjöng och började som bakgrundssångerska.

Hon ler och konstaterar att det är skönt att ha blivit äldre. Som ung artist signad av samma jätteskivbolag som Britney Spears och Backstreet Boys med mycket ”produkt-tänk” var hon lite av ett ”problem”. Hon bar också på en stor sorg efter dåvarande pojkvännen Denniz Pops bortgång. Tiden var inte rätt för en världsturné.

– Jag har alltid vetat vad jag vill och inte gått att forma. Jag tror det är ett gemensamt drag för oss nordbor, att vi är extremt jordnära.

Att känna sig trygg och ha tillit till sin omgivning är nödvändigt för att hon ska må bra. Med åren har hon lärt sig att ”skärma av”. Inte ta in allt och alla. Välja sina strider. Ovärderligt för en känslig konstnärssjäl och kräfta – ofta med alla tentakler ute.

– Jag har ingen längtan tillbaka till 20-årsåldern. Jag var inte så kul att ha att göra med då. Nu har jag hittat mig själv, med åren kommer tryggheten och den jobbiga osäkerheten försvinner. 40 år fyllda och fyrabarnsmor. Med en kopp rött te framför kaféets stora bågformade fönster, skymtar familjens balkong-jalusi på andra sidan gatan. Efter separation från de två yngsta barnens pappa är det numera hon och barnen. Hon älskar

”Saltis” och Neglinge. Efter att ha bott ”mitt i smeten på Östermalmstorg” och i hus på skärgårdsö med endast båtförbindelser, är Neglinge ett perfekt mellanting. Nära hav och natur och samtidigt goda förbindelser med stan. Dessförinnan bodde familjen på Älgö. Jessica minns söndagskvällarnas magiska jazzgig vid den lokala kiosken, som hon och kioskägaren – ”fransosen”, ordnade med ”mössa” för frivilliga bidrag. Men hon saknar inte att bo i hus.

– Det är fantastiskt skönt att bo i lägenhet, att inte behöva tänka på allt som behöver göras med hus och trädgård. Medan barnen är små försöker hon istället ”skala bort” allt som tar onödig energi. På alla plan. Tidigare färgstark interiör i hemmet har till exempel ersatts med lugnare toner.

– Jag har märkt att jag blir stressad av att omge mig med en massa skrikande färg. Jag behöver ett lugnt och ombonat hem. Färg kan jag sätta på mig istället!

Inredning är ett stort intresse och hon satsar numera på tidlösa ting.”Jätteestet” och obotlig samlare, har hon äntligen lärt sig att rensa bort och göra sig av med saker. Blivit mindre otålig och ombytlig. Lovat barnen att behålla nuvarande köksbord och soffa och finner ett lugn i det.

– Men jag är fortfarande hopplöst torsk på nätauktioner.”Buckan” (Bukowskis) och Auktionsverkets Lauritz – det är sånt jag somnar till om kvällarna.

Vardagen? I en familj med många barn upptar vardagssysslorna stor del av livet. Laga mat, lämningar och hämtningar. Mycket kaos och kärlek, summerar hon. En av sönerna har sjukdomen Cystisk Fibros vilket innebär strikt diet och mycket träning. Redan när Nino var väldigt liten märkte Jessica att något var fel. Än idag blir hon upprörd när hon tänker på hur länge hon fick kämpa innan läkarna tog hennes oro på allvar. Det har varit en tuff resa, men idag är allt mycket bättre.

– Han är en hjälte, det är alla i familjen. Men även om Nino klarar att hålla reda på mycket själv nu är jag en skitjobbig hönsmamma som vill ha stenkoll.

Framtiden? Drömmarna handlar om barnen, sång och musik. Får hon fortsätta sjunga är hon lycklig och nöjd. Hon vill visa sina barn världen – dela den med dem. Själv har hon rest mycket och är engagerad i ”Star for life”, ett musikaliskt välgörenhetsprojekt och utbyte med Sydafrika.

Allt som händer, påverkar henne. Världen är en alldeles för egoistisk plats idag.

– I Sverige har vi varit lyckligt lottade och levt extremt skyddat, förskonade från naturkatastrofer och krig, men det kommer inte fortsätta att se ut så. Vi måste börja öppna upp och hjälpa varandra. Inte vara så fega och rädda.