27.11.17

Ny sida av Saade

Ny sida av Saade

För många är Eric Saade fortfarande svärmorsdrömmen som sopade banan med ”Popular” i Melodifestivalen för ett par år sedan. Men i artistprogrammet”Så mycket bättre” kommer en annan sida av 27-åringen fram. Där pratar han om sina föräldrars uppslitande skilsmässa, en barndom präglad av rasism och om hur det har varit att växa upp i rampljuset.

I studion står kaffekopparna uppradade vid mixerbordet. Kaffet är kallt, ljuset dunkelt och Eric Saade tar ner en gitarr från väggen. Händerna plockar fram en melodi från strängarna. Han är ledigt klädd i svarta byxor och roströd, löst sittande skjorta. Här har hans tidigare idoler också suttit och jammat, tillsammans med Max Martin och Denniz Pop. Vi är i den legendariska Cheiron-studion intill Fridhemsplan som numera ägs av Roxy Recordings. Det var här som de svenska superproducenterna byggde sitt varumärke i början av 2000-talet med artister som Backstreet Boys, Britney Spears och svenska Ace of Base i sitt hitmakar-stall. Då var Eric Saade tio år, men hade redan bestämt sig för att det var popstjärna han skulle bli.
– Jag skrev en låt igår om det, att när alla andra pluggade och rabblade tal i skolan visste jag redan vad jag ville med mitt liv, säger Eric.

Skånskan sitter kvar. Och det gör minnena från Kattarp utanför Helsingborg också. I den lilla byn där SD-sympatin i dag är bland de högsta i Sverige växte Eric upp med en palestinsk pappa från Libanon, en svensk mamma och två syskon (fler syskon tillkom senare). Erics vänners föräldrar var rasister och nazister, en av papporna hade ett hakkors intatuerat i huvudet. Men det dröjde många år innan han greppade innebörden av det som sades runt matbordet hos vännerna och på skolgården.
– Jag hade inte tagit det på allvar, för jag visste knappt vad rasism var. När de kallade mig för blatten i skolan så var det inga konstigheter fram tills att jag var typ tolv år och jag började inse: ”men varför säger folk så?”

Insikten ledde till att han drog sig undan och bröt med sina kompisar. Han ville bort och det dröjde inte länge förrän möjlig-
heten kom. Som 15-åring fick Eric Saade sitt första skivkontrakt och under gymnasiet pendlade han till Stockholm på helgerna för att jobba med musik, bland annat på Disney Channel och i pojkbandet What’s Up. Ett nytt liv började, men det gamla har lämnat sina spår.
– Ja, det är klart att allt sånt formar ju en, men framför allt bygger det upp en. Man lär sig sina egna värderingar genom att uppleva saker. Nu är jag så starkt emot rasism som jag är på grund av min erfarenhet. Hade jag kommit från en värld där man tror att rasism inte finns, att allt är frid och fröjd, då kanske jag inte hade haft lika starka åsikter om det.
Åsikter har han, Melodifestivalens guldkalv med den farliga glimten i ögat. I slutet av september demonstrerade Nordiska Motståndsrörelsen i samband med Bokmässan i Göteborg och sociala medier svämmade över av reaktioner. Även Eric skrev ett inlägg på sina officiella Facebooksida:
”Nazister.. Mindre begåvade människor. (Och förintelseförnekare) Dom ska alltså lagligt kunna gå runt på våra gator och sprida skräck? Sprida skräck = Terrorism! Hur kan det vara lagligt i Sverige år 2017?”

Som väntat blev det debatt i kommentarsfälten, och även på Instagram där Eric lade upp samma inlägg. Han läser alltid kommentarerna, även om han inte själv går in och debatterar. Det blir för invecklat.
– Jag respekterar att folk har olika åsikter, jag är inte den som skriker ”fuck SD” för jag tycker inte det hjälper. Men den där demonstrationen som jag kommenterade, då var jag förbannad… Det fanns flera där som tyckte att jag hade fel, fine, men då
har jag sagt mitt. Något har hänt med flickidolen som varit med i Melodifestivalen tre gånger och turnerat världen över med sin dansvänliga pop. Han är litet mindre rädd för att personen Eric Saade ska stå i vägen för artisten.

– Förut ville jag inte ge någon privat bild av mig själv, jag ville bara höras på radio och synas när jag stod på scen. That’s it. Och så är det väl egentligen fortfarande. Men med åren har jag blivit mer avslappnad, man är som man är, det spelar ingen roll. Det är det som är så skönt med att vara med i ”Så mycket bättre”, där får tittarna lära känna mig på riktigt.
Eric hade tackat nej en gång tidigare, men efter att ha upplevt en sorts nytändning i början av 2016, då han spelade in en EP med Gustaf Norén och State of Sounds, kändes det plötsligt rätt att vara med i TV4-programmet som har miljon-tals tittare.
– Jag har alltid varit lite stängd, så jag tror att ”Så mycket bättre” var bra för mig, det var lite som att gå i terapi faktiskt. Jag släppte på spärrar genom att vara tvingad att prata om saker, sådant som jag inte ens snackar med min mamma om liksom.

Han berättar bland annat om föräldrarnas skilsmässa, en svår och utdragen process som delade familjen under en period. I dag har han bra kontakt med båda sina föräldrar som bor kvar i Helsingborgsområdet. Men produktionsteamet fick jobba hårt för att slå hål på skalet som Eric haft omkring sig.
– Jag blir defensiv liksom, och hoppar
gärna över en massa saker när det blir jobbigt. Så de fick stoppa jättemycket och säga till mig att gå tillbaka och hålla mig till det ämnet som vi pratade om. Jag tror det var nyttigt för mig att vara med, jag fick en tankeställare och lärde mig något helt nytt. I programmet gör Eric dessutom sin debut på svenska, tidigare har han bara sjungit på engelska. Och det är i Sverige han vill vara just nu. Den senaste åren har han spelat mycket i Ryssland, där ”Wide Awake” blev en stor hit. Men egentligen är inte geografin så viktig.
– Det är musiken som spelar roll. Vart den spelas, så länge den spelas, kommer jag vara jätteglad. Jag brukar säga att man följer musiken.

Text: Cecilia Burman | Foto: Gustav Kaiser