26.06.18

När misstagen utvecklar konsten

När misstagen utvecklar konsten

Abstrakt och färgrik med flytande former. Så skulle man kortfattat kunna beskriva Värmdöbon och konstnären Anders Wallins målningar. Vi har besökt honom i hans ateljé för att höra mer om hans konst, vilka material han använder och varför det hänger en vattenslang i ateljén.

Jag anför färgen på flera stora akrylglasskivor. Sen låter jag det torka ett tag innan jag spolar glasen med vattenslang. Om jag prickar rätt i tid uppstår en fin grafisk effekt som jag kan jobba
vidare med. På de ställen där färgen inte torkat ordentligt blir det håligheter med en svag ton av färg, berättar Anders när vi ses i hans ljusa och luftiga ateljé på Villa-
gatan i Gustavsberg. Att Anders började använda vattenslangen som redskap var ett misstag när han, liksom många andra dagar, experimenterande sig fram i ateljén. Likadant var det med rosten som uppkom när han limmade papper på kallvalsad svartplåt. Metalloxiderna gick igenom pappret, färgade det och skapade en vacker struktur.
– Misstagen är viktiga, nästan en absolut nödvändighet för att komma framåt. Jag har alltid en idé när jag börjar med en målning men överger den relativt tidigt eftersom målningen överraskar mig och utvecklar sig till något helt annat. Jag vet aldrig helt säkert hur färgerna på duken kommer att bete sig, säger Anders.

Han började som akvarellkonstnär men idag målar han med en mängd olika material. Akvarellens grundteknik däremot, med pigment som rullar i vatten, har han fört över till andra material som olja, akryl, tjära, linolja och terpentin som han sedan applicerar på papper, duk, akrylglas, plåt…
– Ofta anför jag färgen med andra redskap än pensel. Låter färgen glida, rinna och sprida sig genom att sakta luta underlaget. På det sättet rinner pölarna, dropparna, strecken och prickarna av pigment över och ut från duken eller flyter samman och bildar abstrakta former.
Formerna påminner ibland om hur det kan se ut i rymden eller inuti människan, förklarar Anders själv sin konst.
– Jag minns en gång när jag hade öppet hus i ateljén och en kvinna kom fram till mig och sa: ”Jag vill köpa tavlan med katten”. ”Vilken katt” frågade jag förvånad eftersom jag inte hade målat någon katt. Men när hon visade mig vilken målning det var såg även jag katten tydligt och då blev plötsligt den målningen helt fel och måste målas om. Jag gillar nämligen inte att vara övertydlig. Det är roligare när det abstrakta är bara nästan något bestämt. Betraktaren blir då i bästa fall medskapande och fantasin sätts igång.
– Jag försöker även undvika alltför tydliga landskap med en massa visuellt skrammel som båtar, bryggor och hus. Även i landskapsmåleriet vill jag att betraktaren ska vara medverkande till vad den ser och inte ser. Fantasin och associationsförmågan hos betraktaren är viktig och måste få plats.

Anders beskriver sig själv som en kameleont, för att han är bred som konstnär och arbetar med flera olika material och stilar. Oftast har han en 20-30 målningar på gång samtidigt, allt från små till stora. Dels för torktidens skull, dels för att han vill tappa respekten för sina målningar och få en distans till dem.
– För mig  är det förödande att börja på bara en målning och hålla på och dutta med den. Det passar inte mig alls, det skulle bara skapa ångest.

Vi står mitt i den ljusa och luftiga ateljén. Det är högt i tak och från de generösa glasväggarna flödar ljuset in. Vägghyllorna är fyllda med allehanda burkar som innehåller pigment och penslar i varierande storlekar. Ett flertal målningar står på golvet, en annan tar plats på ett staffli. Det är en stor ateljé, hela 70 kvadratmeter.
– Men då skulle du ha sett den ateljé som jag hade i Liljeholmen under mina glansdagar, den var på 450 kvadrat och åtta meter i tak, skrattar Anders, och fortsätter:
– Nu har jag faktiskt precis fått bygglov från kommunen att bygga en ny ateljé här intill som ska bli på 150 kvadrat.
Den nuvarande ateljén är påbyggd på huset där Anders bor med sin sambo tillika textilformgivaren och inredaren Anette
Gullmander. Den smakfullt inredda nedervåningen utgörs av ett väl tilltaget kontor, kök och vardagsrum (som också är showroom där flera av Anders målningar hänger). Huset i sig är ett vackert vitt stenhus som byggdes som ett epidemisjukhus år 1868 för Gustavbergsfabrikens anställda. Sedan dess har det haft flera
olika skepnader.
– Det var så fruktansvärt nedgånget när jag var och tittade på det att ingen ville
köpa det. Även jag kände en olust när jag först kom in men så fick jag syn på de vackra fönstren och de tjocka väggarna och förstod vilket gediget hus det var.

Intresset för konst började redan i fjärde klass tack vare en tävling där eleverna skulle måla en abstrakt målning i akvarell till
musik av Stravinskij. Anders bidrag vann och skickades till en internationell tävling i Japan. Det var i samband med den tävlingen som han upptäckte att han gillade att måla och sedan dess har han bara fortsatt. Och tur är väl det för han är mycket begåvad.
– Begåvad? Nja det tror jag inte. Jag har gjort mina 10 000 timmar och för att bli duktig krävs det mycket arbete, inte begåvning. Den bästa begåvning man kan ha är att aldrig ge upp utan bara fortsätta att måla även när det går dåligt och känns motigt.

Idag har han varit verksam som konstnär i 45 år vilket inte minst syns på den mängd av målningar som ryms i de flera meter långa arkivskåpen på kontoret. Han har haft många utställningar över hela landet. 2015 ställde han ut i New York och en ny utställning är planerad på samma galleri 2019. Han är representerad i offentliga miljöer som på Karolinska Sjukhuset och i tunnelbanestationerna Zinkensdamm och Gärdet. Och förutom konsten han säljer hyr han även ut sina målningar till reklam- och filminspelningar, bland annat till tv-serien Solsidan.
–  Och ovanför sängen i kvinnomördarens sovrum i den amerikanska versionen av Milleniumfilmen hänger en av mina större och dystrare målningar, nickar Anders.

I 30 års tid har han också haft väldigt omtyckta målarkurser på olika platser runt om i värden som Bali, New York, Vietnam, Svalbard, Sydafrika, Italien, Portugal, Kuba, Mexico, Brasilien,  Kenya… Nu har han dock tagit ett sabbatsår för att få tid att måla själv och bygga på den nya ateljén.
– Just nu är det en skön tid i livet och jag har massor av idéer. De är alldeles för många men några av dem ska jag se till att förverkliga. Men att trappa ner på tempot kommer jag inte att göra. Det är alldeles för roligt att måla och det kommer jag göra till jag dör.

 

Text: Frida Lenholm | Foto: Mats Lundquist och Frida Lenholm