12.09.17

Musikaliskt Troende

Musikaliskt Troende

Han är den yngsta kompositören någonsin som har satt upp ett verk på Kungliga Operan. Han har skrivit musik med rapparen Silvana Imam. I vintras var han mottagare av Micael Bindefelds stipendium till minnet av Förintelsen. Dessutom har 26-åriga Jacob Mühlrad komponerat för Sveriges Radiokör, Staffan Scheja och Berwaldhallen. Bland annat. Han har uppdrag fram till 2022 och drömmer om att få skriva för Berlinerfilharmonikerna och Drake. Man kan lugnt påstå att det går bra nu.

På soffbordet framför soffan och mitt-emellan två rediga högtalare i tvåan på Karlavägen står den silvriga laptopen. Det är där det händer. Där eller på någon av de långa promenaderna, då inspirationen kan komma till Jacob och han talar in instruktioner på telefonen (”sopranerna börjar på E, sen går de över med ett glissando till F”). Eller sjunger in dem. Dokumentet som är öppet just nu i kompositionsprogrammet Sibelius är det körverk som Radiokören ska framföra med premiär den 14 oktober, det som han fick Micael Bindefelds stipendium för.

– Varenda symbol här är skriven för hand, säger Jacob och scrollar sidledes i det enorma dokumentet, det längsta verk han hittills har gjort. Man måste vara detaljerad när man skriver körmusik, jag lägger till exempel in symboler för andning som jag kan flytta millimetervis. Det är likadant med accenter, stacatton och vibrat. Jag har ett kontrollbehov, och jag vill helst att det ska finnas så lite tolkningsutrymme som möjligt för musiker och dirigent. Det är min lärare Sven-David Sandström, en av världens främsta körkompositörer, som har uppmuntrat mig till noggrannhet med detaljer, fortsätter han.

Texten består av en blandning av den centrala judiska bönen kaddish och citat från Jacobs morfar, judisk överlevande från förintelselägret Auschwitz. Motiveringen till Bindefelds stipendium var ”Med morfaderns vittnesmål och de frågor Jacob aldrig fick svar på, väver han med musikens kraft samman en överlevandes berättelse och de följande generationernas ärvda sår i ett stycke som bär minnet av Förintelsen in i vår tid.”

Konstmusik riktar sig till skillnad från popmusik inte till lyssnaren, utan snarare inåt mot musiken. Det är ett samlingsnamn för musik som undersöker musik. Jacob är inte intresserad av att skriva säkra och bekväma verk utan utökar hela tiden sitt bibliotek genom att föra in riskmoment. Han hör aldrig verket innan det är klart.

 

– Det är alltid spännande att se om det blir som jag tänker mig och att verkligheten motsvarar det som jag hör i huvudet. Jag har en enorm scenskräck, så premiär för mig är när jag lyssnar i mina två jävligt bra högtalare här i vardagsrummet, i lugn och ro och med avstängd mobil. Då är jag närvarande och kan utvärdera och då hör jag allt. Till exempel när musikerna spelar fel, vilket de alltid gör, ibland så mycket att det förstör verket. Men det är ju människor och det är svår musik, jag kan inte sjunga eller spela den själv. Men viktigare för mig är uttrycket och kunna förmedla känslan i musiken, därför träffas alltid musikerna och jag innan, berättar han.


Det var ungefär tre år
sedan som Jacob kände att han hittade sitt tonspråk, påverkat av judisk liturgisk musik. Även om tonspråket fortsätter att utvecklas, kommer man att höra att det är hans musik menar han. Någon som kan det nästan bättre än han själv, är hans gamla studiekamrat och numera kopist. Han korrekturläser Jacobs noter och hör av sig när han hittar nåt som han tycker är en avvikelse från Jacobs tonspråk. I korrtider kan det bli 80 sidor per dag att plöja.

– Jag gör skitmycket stavfel, noterna stavas också, och man måste gruppera rätt, skrattar Jacob.

Det här med noter är ett speciellt kapitel. När Jacob som 21-åring komponerade sitt balettverk för solopiano på Operan kunde han noter så dåligt att han inte skrev ned verket, utan hade det bara i huvudet. Eftersom han uppförde det själv behövde Operan inte ens veta om det, och de skulle inte bry sig, de vill bara ha musiken. Jacob är svårt dyslektisk och hade stora problem med skolan under sin uppväxt. Hans syster spelade piano, och ”alla smarta spelade piano”, själv trodde han att han var för korkad för att hålla på med musik. 


– Jag var stökig i skolan. Matteläraren skickade ut mig för att spela fotboll istället, jag skulle ändå inte fatta, på glosförhöret hade jag ett rätt av tolv, hela klassen skrattade åt mig. Samtidigt studerade jag på egen vilja torah och talmud med en rabbin på eftermiddagarna. Jag var religiös som barn, på ett helt annat sätt än resten av min familj, men när jag upptäckte musiken släppte jag religionen. Hur coolt är det att förtunningar och förtätningar i luften som vibrerar mot våra trumhinnor och utlöser en biokemisk reaktion som får oss att känna oss glada eller ledsna, kan skapa så starka känslor. Det är ju mer magiskt än magi, säger Jacob engagerat.

Som barn och något av en outsider lyssnade Jacob mycket på hiphop och rock, det var genom musiken han tillät sig att känna något. När han sedan som 15-åring av en händelse började klinka på sin systers trasiga synt hörde hans mamma hur han nästan felfritt tog ut ett Beethovenstycke efter att ha hört det en gång. Han började ta pianolektioner, och ganska snart var han student hos Staffan Scheja för att senare gå mot kompositörshållet.


– Nu är jag etablerad och prioriterar mina beställningar, men officiellt går jag fortfarande på Kungliga Musikhögskolan. När jag hamnar i ett elevsammanhang med lärare som inte vet vem jag är så kan de säga att saker är omöjliga men som jag har gjort. Det är mycket trist mansplaining ibland. Det finns också dirigenter som ifrågasätter mitt arbete bara för att jag är ung, men det är konstnärliga avvägningar och det handlar om mitt jobb att säga om det är rätt eller fel. Dirigenten ska bara kommunicera ut det. Det finns få kvinnliga dirigenter, men 2021 har jag en stor violinkonsert med ”Fillan” (Kungliga Filharmonikerna) och då har vi en grym kvinnlig dirigent. 


När får du betalt för det som kommer 2021?

– Jag får hälften när jag börjar, kanske 2019, hälften när jag är klar. Och så royalties. Men det är sjukt lite pengar i konstmusik.

Trots en mattelärare som inte trodde på Jacob är han fascinerad av ämnet och har skrivit ett verk baserat på det fraktalsätt som alger växer och han använder FFT-baserade spektrumanalyser av ljud i sin musik. Ett program tar matematiskt fram de frekvenser som ljudet innehåller och återskapar det matematiskt.


– Tekniken ger annorlunda musik. Det är sjukt häftigt hur man kan forma och utveckla musik. Det finns nåt musikaliskt i en fraktal, i återanvändandet av det egna materialet. Man kan inte veta hur musiken kommer att utvecklas framöver heller. Det är coolt att i kölvattnet av postmodernismen kunna fånga upp växlingarna mellan olika estetiker, säger Jacob och spelar upp ett pianostycke på datorn av en musiker som 1924 byggde en särskild sorts piano. 

 

Är du någonsin nervös för vad din beställare ska tycka?

– Nej, men jag är nervös för hur det ska låta. Det viktigaste är att jag är nöjd, då är det också troligt att beställaren blir nöjd. Dirigenten kan ju bli rasande och tycka att det är så dåligt att de inte spelar det, eller säger att det inte går att spela. När Våroffer sattes upp i Paris i början av 1900-talet blev det tumult och polisen kom, folk ville mörda Stravinskij för att det var så konstiga och provocerande rytmer.

 

Tänker du att ett verk ska framkalla vissa känslor?

– Nej, inte riktigt. Olika kulturer tolkar också ljud olika. Vissa judiska sånger som motsvarar snapsvisor, uppfattas av mina icke-judiska vänner som sorgsna. Uppfattningen är individuell men samtidigt kulturellt färgad. Det är annorlunda att vara bakom noterna än att vara publik. Det som publiken hör är inte alltid det som jag har känt som kompositör. Musiken i sig är inte emotionell, den blir det i lyssnaren.

Det plingar till i Jacobs telefon. Han rynkar pannan. Det är ett sms från hans mor. Hon vill träffa tjejen som han har dejtat i några månader.  

– Hon är en typisk jiddische mame, skrattar Jacob. 

 

Text: Hedda Lapidus