16.01.17

Möjligheternas herre

Möjligheternas herre

För äventyraren och Hägernäsbon Aron Anderson är rullstolen inget hinder. Han tar sig ändå upp på berg och betar av de tuffaste tävlingarna. Snart skidar han över Sydpolen för att samla in pengar till Barncancerfonden.

Han har bestigit Kilimanjaro, simmat från Stockholm till Åland och cyklat till Paris. Allt det som många drömmer om har Aron Anderson förverkligat. När vi ses hemma i lägenheten i Hägernäs har han just kommit hem från en topptur till Kebnekaise och ska snart göra en Ironman. Samtidigt är han i slutplaneringen av sitt nästa äventyr, Pole of hope, som är hans hittills största projekt. Under en månad ska han skida tvärs över Antarktis med Sydpolen som slutdestination. Han har en specialbyggd skidstol och kan räkna med temperaturer som sjunker ner mot minus 40 grader.

– Fast jag tror att det kan bli ganska skönt om solen ligger på. Den är så stark att det kan bli plusgrader i tältet. Ja, vi tältar hela vägen. Du vet, det är rätt dåligt med hotell på Sydpolen, säger Aron med ett illa dolt leende.

Det syns att han tycker att det är roligt och att det är en utmaning som passar honom. Krävande och med en lång tids förberedelser, bland annat på försvarsmaktens camp i Arvidsjaur. Men – som vanligt när Aron är inblandad – inte omöjlig. Det blir ingen stor expedition sett till antal deltagare. Bara en amerikansk guide, med erfarenhet från området, får följa med. Packningen minimerar de så gott de kan men Aron konstaterar att även om man inte har mycket till ombyten med sig så kommer den att vara en utmaning. De behöver ha med sig mat som räcker för en månad samt tillräckligt med bränsle för att laga till den på stormkök.

Totalt ska 64 mil avverkas. Precis som under sina tidigare äventyr samlar Aron in pengar till Barncancerfonden, något som hittills har genererat i totalt 3,5 miljoner kronor. Den här gången är ambitionen att få in 6,4 miljoner kronor, det vill säga 10 kronor per skidad meter. Inspirerad av utmaningar som förekommer i sociala medier, där personer lovar att göra något svårt om de får ett visst antal gilla-tryckningar, samt crowdsourcing, som går ut på att en person eller ett företag behöver få in en viss summa pengar från allmänheten för att kunna genomföra sitt projekt, gör Aron likadant.

– Pengarna måste komma in för att jag ska få fortsätta skida. Säg att vi får in två miljoner. Då kommer jag 20 mil. Får vi inte in mer pengar efter det så sitter jag fast och kan inte fortsätta innan det har kommit in mer. Det vore bra att få in en massa månadsgivare, då kan vi räkna dem som mer än en engångsgåva eftersom de återkommer.

Jag ser framför mig hur Aron sitter i en snödriva och rör runt i sitt snabbkaffe medan han via satellittelefonen väntar på besked om han får fortsätta skida eller om han behöver sätta upp ett mer permanent läger. Aron ler.

– Det är klart att det är lite pirrigt. Det är en jäkla massa pengar. Men jag tror på stödet från svenska folket.

Antagligen får han det. Aron har fått vänja sig vid att vara något av en ikon, uppskattad och respekterad. När han berättar sin historia lyssnar människor, kanske för att han är så äkta. En vanlig kille som delar med sig av sina erfarenheter.

– Jag tror att det handlar om att jag har en story kopplad till det jag gör. Om en känd artist går ut i media och vill stötta något så blir det inte riktigt samma sak såvida den inte har en personlig koppling till det. Man måste berätta en historia för att kunna beröra, och jag har blivit väldigt duktig på att berätta min historia.

Många är det som vill lyssna på hans historia och många vill också berätta hur han har påverkat dem. Som läraren som kom fram till honom på Kebnekaises fjällstation.

– Hon berättade att när hennes elever tycker att något är tufft så pratar hon om mig. Hon sa att hon alltid hade tyckt om att vandra i fjällen men aldrig hade tagit sig upp på topparna. Men så såg hon att jag kunde göra det, och nu har hon själv varit uppe på flera toppar. Det är så fint. Det är således inte bara som föreläsare som Aron bidrar till att väcka nya tankar hos många människor. Hans äventyr berör och inspirerar. Själv menar han bestämt att det inte är tack vare honom som människor vågar testa sina gränser utan att han snarare fungerar som ett startskott.

– Hon skulle aldrig göra det om det inte var en dröm hon hade haft. Men jag hjälper till att väcka henne. Jag kanske visar att det går och får folk att våga ta steget.

Bakom det smittande leendet och den sköna attityden finns också en allvarlig sida. Aron visar bilder på sådant som inget barn ska behöva genomlida. Sjukhusmiljö. Cellgiftsbehandling. Cancer. Sjukdomen som när Aron var nio år förpassade honom till rullstolen, även om han också tar sig fram kortare sträckor med hjälp av kryckor så länge det inte sliter för mycket på händer och axlar.

– Det funkar inte många meter att ta med rullstolen på Kebnekaise. Så jag tog mig upp med hjälp av kryckor och jag kröp en stor del av sträckan, berättar han.

I fjol var det hans eget äventyr. I år delade han upplevelsen med ungdomar som genomgått cancerbehandling. Samma berg men olika äventyr, och nu senast möjligheten att peppa andra att ta sig vidare. Stoltheten över teamet skymtar innan han blir allvarlig igen. Frågan han så ofta får, om vad han vill säga till barn som drabbas av cancer är för svår, för komplicerad, och han vill inte vara den flåshurtiga personen som säger åt barn att rycka upp sig under sin tuffa tillvaro. Det är svårt att sätta ord på andras smärta och vad de går igenom. Själv konstaterar han att han kanske inte alltid var så positiv när han själv fick sin cellgiftsbehandling men att han alltid varit en fighter och att hans föräldrar varit duktiga på att peppa och hjälpa honom att sätta upp mål redan när det gällde att ta sina sprutor i tid, om att överleva.

– Men jag har också jobbat mycket med personlig utveckling, och min grundinställning är att kämpa. Han pratar gärna just om vikten av att se framåt och att sätta delmål på väg mot det stora målet.

– Många sätter upp stora mål och blir nerslagna när de inte lyckas. Första gången jag var uppe på Kebnekaise kändes toppen otroligt långt bort. Men då hittade jag en sten hundra meter fram som jag kunde fokusera på och bestämde att när jag väl kommit dit kunde jag vila en stund. Sedan var det bara att ladda igen och hitta en ny sten. Det finns ju rätt många stenar på Keb, haha. Men grundtanken är att man oavsett vad det gäller alltid kan ta sig till nästa sten.För Arons del är insamlingarna till Barncancerfonden också en bra motivation när det börjar bli tungt.

– Jag tänker att om jag klarar mitt mål så kan pengarna jag samlar in göra nytta. Då tar jag i lite extra. Och det gäller att komma ihåg att jag gör det här för att jag älskar det och tycker att det är roligt.

Han menar att mycket handlar om varför vi gör det vi gör. Ju bättre svar vi har på det och ju tydligare vi är med våra drivkrafter desto lättare har vi att motivera oss.

– Ibland får man zooma ut och fundera över om det som händer är så farligt. Ofta tror man ju att det bara är man själv som har problem, men det finns folk som har det värre och fixar det ändå. Jag har kompisar som är förlamade härifrån och ändå gör grejer, så det går ju! säger han och måttar med handen över bröstet. Aron är ett skolexempel på att när en dörr stängs så får man själv öppna en annan. De tidigare åren som paralympier – han har gjort tre Paralympics i tre olika idrotter – är över, och i år har han i stället haft rollen som en av sändningarnas programledare och expert. Efter en höftskada tappade han rörlighet och kunde inte satsa på det vis han ville. Det var då tankarna på äventyr började födas. Han cyklade till Paris, besteg berg och fick blodad tand för att testa nytt. Men visst finns det en gräns, även för Aron.

– Det finns äventyr som är häftiga men inte så smarta för mig. Mount Everest verkar jättecoolt men jag tänker samtidigt att det bara är dumt. Det är ganska många vanliga personer som dör där, och då tänker jag att det säkert är väldigt många människor som sitter i rullstol som dör där. Han lägger upp ett stort garv när han säger det, så som man bara kan göra när man trivs med tillvaron och älskar livet lika mycket som sina äventyr.

Aron är uppvuxen i Nacka men flyttade till Hägernäs 2010.

– Här finns superbra träningsmöjligheter! Jag cyklar mycket i Skavlöten med min mountainbike och jag simmar i Rönninge-sjön och Tibblebadet. Dessutom är det nära till Arlanda. Jag håller närmare hundra föreläsningar per år, och flyger till många av dem, och dessutom reser jag till mina äventyr. Då skulle det inte fungera att bo söder om stan.

Aron tittar ut genom fönstret och pekar på den backe som letar sig upp från tågstationen till hemmet i Hägernäs. Den är lång och seg, den där sortens backe som suger musten ur en och liksom aldrig tar slut. Men Aron ser nöjd ut.

– Den där backen är perfekt för att köra backträning med cykel, säger han och ger än en gång prov på hur viktig den mentala inställningen är.

Nu delar han med sig av sina tankar i boken Möjligheter, som kommit ut i dagarna.

– Den handlar om att våga se sina möjligheter i livet och innehåller anekdoter från mitt liv och historier från folk jag träffat.

Han drar lite på orden när han ska beskriva den och bestämmer sig sedan för att det inte är en självbiografi utan snarare en bok med peppande historier. Kanske just en sådan bok som man behöver ha i bagaget när man ska kasta sig ut på ett nytt äventyr tvärs över Sydpolen.