13.01.17

Mikael Renberg ger alltid 100%

Mikael Renberg ger alltid 100%

Efter en framgångsrik NHL-karriär behöver han egentligen inte jobba en dag till i sitt liv, men Mikael Renberg är inte den som vilar på lagrarna.

Han gick en treårig utbildning och jobbar nu som fysioterapeut. Vi har sett honom som kommentator i SVT och i höst syns han i Lidingös lekparker med sonen Olle. Mikael Renberg hade en 20-årig karriär som hockeyspelare i Elitserien och NHL. Han har dessutom varit med och tagit ett VM-guld, två VM-silver och ett brons med Tre Kronor. En mycket framgångsrik karriär, med andra ord, och när han lade skridskorna på hyllan 2008 hade han tid och ekonomisk möjlighet att kunna fundera igenom vad han skulle syssla med härnäst.

– När jag la av med hockeyn var jag ledig i ett år. Det var fruktansvärt. Jag bodde i Piteå och gick bara och drog. Till slut kände jag att jag måste göra något och gick till en studievägledare. Jag har alltid varit intresserad av människans anatomi och fysiologi och ville bli läkare som liten. Utbildningen till fysioterapeut tar tre år och det kändes lagom.

Mikael Renberg har hunnit jobba som fysioterapeut under ett och ett halvt år, men är nu pappaledig under hösten. Sam-tidigt ska han läsa klart sin specialinriktning mot idrottsmedicin på GIH, något som han hoppas bli klar med det till jul. Hans tid som aktiv idrottsman spelar in även här.

– När jag själv varit skadad har jag alltid tränat mig frisk. Jag tror stenhårt på aktiv behandling! Träning, inte vila! Såvida man inte är till exempel nyopererad, förstås.

Det har funkat bra för mig. Mikael Renberg inser förstås själv att det är viss skillnad på ett NHL-proffs och andra, kanske helt otränade, människor som man inte kan begära samma träningsintensitet av. Det är en av utmaningarna, men samtidigt bland det roligaste med jobbet, tycker han.

– Det gäller att verkligen se personen och känna av vilken nivå av behandling som blir bäst. Hur hårt kan personen i fråga träna? Om jag ger en ”läxa”, kan jag räkna med att den blir gjord?

Hur många av dina patienter känner igen dig?

– Det är nog en del. Det är inte alla som säger något, men vissa kommenterar det och så pratar vi kanske en stund om NHL. Det kan vara bra, för då får vi automatiskt igång ett samtal.

Det borde ju vara motiverande i sig att ha Mikael Renberg som pådrivare.

– Det är nog bara kul första gången. Sedan är det mest jobbigt.

Hur var det att sätta sig i skolbänken igen?

– Jättekul! Vissa kurser var sega, dem skulle man bara igenom, men annars var det jätte-spännande. Jag fick ett tydligt mål igen. Första tentan var anatomi. Oj, vad jag läste! Jag har aldrig läst så mycket i hela mitt liv. Jag gjorde en sammanställning och lade olika delar av den på olika ställen i huset. En på toaletten, en i vardagsrummet hallen och så vidare. Så fort det blev lite dödtid kunde jag plocka upp och läsa på. Och jag fick toppbetyg på den tentan!

– Allt jag gör försöker jag göra till 100 %. Jag mår inte bra annars. Det gäller även studierna och nya jobbet. Men jag kan inte bränna ut mig. Jag har ju småbarn och då måste man ta det lugnt ibland och ta sig tid med familjen.

Under sin hockeyaktiva tid gjorde sig Mikael Renberg känd som en viljestark, hårt jobbande s.k. powerforward. Hans inställning var att alltid ge allt. Under ett antal år var han en länk i kedjan ”Legion of Doom” i Philadelphia Flyers, tillsammans med Eric Lindros och John LeClair. Alla tre vägde runt 100 kilo och hade en offensiv och fysisk spelstil. Det var tungt och gjorde ofta ont att möta dem. Och det är en kraftig karl jag möter på ett kafé inne på Sophiahemmet, där han jobbar. Gissningsvis väger han fortfarande in på runt 100 kilo. Han är lång, bredaxlad, med rejäla armmuskler och han ser allmänt mycket vältränad ut. Även det kan han tacka sin vilja för.

– Jag tränar tre, fyra gånger i veckan. Det är inte alltid så lätt att hinna träna med småbarn hemma, men vi bor nära ett gym, så jag kan alltid springa dit en halvtimme efter nattningar. Trettio minuter är bättre än noll minuter. Jag cyklar mycket, men här i Stockholm och på Lidingö blir det mest mountainbike – landsvägscykeln har jag faktiskt lämnat kvar i Piteå. Där är det lättare att komma ut på landsvägar och inte lika mycket trafik.

Förutom cykling, gym och löpträning spelar Mikael Renberg också tennis och golf, men han säger sig inte ha kvar samma vinnarskalle numera.

– Jag har tappat lite av den värsta tävlingsinstinkten. Man får anpassa sig till verkligheten när man själv och de man spelar med är amatörer.

Hur var det när du slutade? Många före detta elitidrottsmän vittnar om att det känns tomt utan adrenalinkicken före och under matcher, de tydliga målen och inte minst applåderna.

– Själva beslutet var lätt. Jag hade varit trasig i så många år. Det är betydligt svårare att leva utan det. Plötsligt hade jag ingen tid att passa.
Den dagliga tillvaron var riktigt jobbig. Jag hade läst om andra som slutade som tyckte det var jobbigt, men trodde att det inte skulle bli det för mig. Men det blev det verkligen. Visst är det spännande att göra en tenta, men det är inte samma sak. Man taggar inte till på samma sätt. Det går inte att ersätta.

Vad saknar du mest med den aktiva tiden?

– Jag saknar framför allt VM och viktiga matcher i slutet av säsongen. Tittar jag på VM blir jag avundsjuk på dem som spelar, som får vara i hetluften. Ibland vill jag fort-farande vara med. Det känns jobbigt att coachen inte kallar ut mig på isen längre.

– Men samtidigt blickar jag inte tillbaka särskilt mycket. Det som har varit är över-spelat. Livet handlar om att leva nu. Det kände jag under mitt lediga år: jag kan inte sitta hemma, räkna pengar och vara nöjd med det jag redan har gjort. Det som räknas är det man gör nu och framåt. Det är i alla fall det som får mig att må bra.

De senaste åren har Mikael Renberg arbetat som expertkommentator i SVT och det är något som han har trivts med.

– Det är ett sätt att vara kvar i hockeyn. Jag får se hockey och känna på stämningen i ishallar. Det har varit en rolig tid, med bra medarbetare. Vi får se om det blir en förlängning. Det är en inspirerande bisyssla, som jag lägger ner mycket tid på, men min huvudsyssla är fysioterapin.

Mikael Renberg har tidigare beskrivit att han som ny i NHL var ganska fåordig, men åren i Nordamerika har gjort honom mer meddelsam och att han inte har några problem att sitta i tv och prata.

– Jag var ganska blyg som barn, men man påverkas mycket av miljön man är i. Jag har utvecklat något slags social…kunskap. Jag kan tala för mig själv och jag säger det jag tycker. Min enda regel är att inte förnedra någon. Jag vet hur mycket tid alla lägger ner och att de försöker göra sitt bästa. Samtidigt får jag inte vara rädd för att kritisera och den balansgången kan vara svår. Men är jag kritisk försöker jag säga det på ett bra sätt. Det är viktigt för mig.

Har du sagt något du ångrar i tv?

– Inte direkt, men jag skulle ibland vilja ha mer tid på mig att utveckla mina resonemang i tv. Som när jag kritiserade hur SHL-klubbarna använder ordet ”värdegrund”. I stort tycker jag om när klubbar tar ett ansvar mot samhället. Men när man använder ord för att det ska låta bra gentemot sponsorer och media, ja då blir det bara löjligt.  Under hösten kommer Mikael Renberg främst ägna sig åt barnen, framför allt minstingen Olle, som han är föräldraledig med.

– Det är härligt. En kompis i Piteå är också pappaledig, så vi ska försöka umgås en del, men annars blir det väl mycket öppna förskolan och lekparker.

Det var mycket tack vare en annan pappaledig kompis som Mikael Renberg och familjen hamnade på Lidingö. Under hans förra pappaledighet guidade kompisen honom i Stockholms områden och förorter.

– Vi tog en dag per område. Gick till lekparker och åt lunch och så. Vi behövde flytta till större och jag tyckte att det var så fint här, med närheten till allt vatten. Hela Lidingö är fint, har jag märkt nu när jag har utforskat större delen av ön. Det på-minner om Djupviken i Piteå, där jag växte upp. Natur, cykelvägar, vatten… Det känns overkligt att vi bor så nära stan. Om något av barnen vill börja spela hockey blir han glad, bara de tycker att det är kul. Men han är inte imponerad av de klubbar som elitsatsar när barnen är små. Det märks att ämnet engagerar honom.

– Nackdelarna är så många med tidig elitsatsning. Förutom de sportsliga förlusterna – att avgöra vem som kommer att vara bra om fem, tio år är en extremt svår, för att inte säga omöjlig, uppgift kommer missnöjet att sprida sig. De som har blivit utslagna tidigt kommer inte att låta sina barn börja med den sporten. Och vi måste få fler barn att välja hockey!