13.01.17

Mer tid till skapande

Mer tid till  skapande

Han skulle bli rockstjärna, men en statistroll i en Bergmanuppsättning på Dramaten gav blodad tand och teatern blev hans liv.

Efter ett antal år som teaterchef vill Stefan Larsson nu ägna mer tid åt regi och skådespeleri och åt att leva livet på Lidingö.

Scen: Två 20-åriga statister, Stefan Larsson och Mikael Persbrandt, står på en balkong i Dramatens stora salong.

Nere på scenen har Ingmar Bergman och stjärnensemblen repeterat Kung Lear. Stefan Larsson säger: ”Jag vill aldrig lämna den här platsen.” Mikael Persbrandt pekar och säger kaxigt: ”Jag ska stå där!”

Vi träffas en söndag, eftersom Stefan i veckorna befinner sig i Köpenhamn, där han är teaterchef för Betty Nansen Teatret, en av Danmarks viktigaste scener. Han har ägnat förmiddagen åt att gräva ner en kabel till den nya utebelysningen kring huset och verkar avslappnad. Den blå blicken är klar, tydlig. När den här texten skrivs har det nyligen blivit känt att Stefan lämnar chefskapet på Betty Nansen. Istället ska han ägna sig åt sitt eget regisserande och skådespeleri på heltid.

– Jag har inte längre något behov av att bekräfta mig med chefskapet. Den admini-strativa delen och att sälja har tagit på krafterna. I samma ögonblick som jag beslutade mig för att hoppa av chefskapet var det som om en del av hjärnan frigjordes. Den delen har varit ockuperad av säljstatistik och personalfrågor. Kanske blir jag någon gång chef igen, men jag kommer inte att söka några chefspositioner på länge.

Efter att ha varit teaterchef i 13 år, först på Elverket och sedan Århus Teater, ser Stefan nu fram emot en tillvaro med något mer fritid och den tillbringar han gärna på hemmaplan.

– Jag vill få mer tid att njuta

– vi bor ju i ett paradis mellan skog och hav. Hela Lidingö är synonymt med livskvalitet. Det är nästan ett skämt hur bra vi har det. Jag har saknat hemmet. Jag går gärna långa promenader med hunden i skogen och vi tar gärna en tur med båten. Och så älskar jag trädgårdsarbete. Det är så konkret, till skillnad från den abstrakta teatern. Jag är också bokfreak, jag bara läser och läser. Jonas Karlsson och jag har något av en bokklubb ihop. Så jag längtar efter att få läsa mer.

Stefan Larsson ägnar sig också åt mer fartfyllda aktiviteter. Han spelar bland annat regelbundet hockey-bockey på ön och han är mycket fotbollsintresserad. Den egna fotbollskarriären räckte till division 3-spel, men han lade av vid 19 års ålder. Stefan var under flera år tränare för IFK Lidingös P96:or och P02:or, där framför allt 96:orna var ett framgångsrikt lag. Även om han inte längre är aktiv själv finns kärleken till fotbollen kvar. Han ser fram emot att nu ibland hinna käka varmkorv på Vallens läktare och kolla på div 3-fotboll.

– Sporten är och har varit en stor del av mitt liv på Lidingö. Det och mitt i övrigt ganska stillsamma liv är nog det som har gjort att jag har orkat med mitt ursinniga arbetstempo i alla år.

Bilden av skådespelare och regissörer som rödvinsdrickande och supande och ganska ohälsosamma i allmänhet stämmer alltså inte in på Stefan Larsson. I alla fall inte längre.

– Jag tycker om att ha middagar och dricka vin och så, men ska man ha ett högt arbetstempo kan man inte rumla runt för
mycket, man måste hålla sig ifrån spriten. Fast visst festade vi mycket förr, när vi slog igenom i början på 90-talet. Efter-festerna jag var på – där förekom stora filmstjärnor, börs-vd:ar, gamla idrottsstjärnor… Drogerna är den gemensamma nämnaren.

– Han är min brorsa. Därför blev det som hände med ”Måsen” extra smärtsamt. Jag hade svårt att förlåta honom. Nu har vi försonats. Vi umgås inte jättemycket, men det finns ingen jag känner så väl. Våra vuxenjag skapades där, under de första åren på Dramaten och Galeasen. Vi har varit pinsamma, festat och gjort bort oss tillsammans. Det är en stor glädje att vi fått tillbaka varandra.

Vad var det som gjorde att ni blev vänner igen?

– Tiden. Och Mickes omlagda livsstil. Han har blivit den han var tidigare.

…och kanske har han också nått lite självinsikt?

– Haha, ja, det kan man säga.

Men hur är det då att regissera ”sin bror”?

– Ren glädje. Han är en av vår tids största skådespelare och en dröm att regissera. Dessutom litar han på mig till 100 %,
eftersom han vet vad jag kan och att jag säger ifrån. Det gör honom trygg.

Hur är du annars som regissör?

– Tydlig med ramen, tror jag. Men inte diktatorisk, för innanför ramen tillåter jag frihet. Jag söker något som är min ”stil”: ett autentiskt skådespelande och berättande. Men jag tar emot impulser från skådespelare och kan överge mina egna idéer om en annan är bättre, om jag får ett autentiskt tonfall som det finns liv i. Det är det viktigaste för mig: att det kommunicerar med människor. Då kan jag släppa allt annat.

I år regisserar Stefan Mikael Persbrandt i inte mindre än två uppsättningar på Maximteatern. Dels är det extraföreställningar av den populära ”Dödsdansen” med Thomas Hanzon och Lena Endre i de två andra rollerna, och dels höstens ”Macbeth”, med Persbrandt som Macbeth, Marie Richardsson som Lady Macbeth och Ellen Jelinek och Johannes Bah Kuhnke i två av de andra rollerna.

– Maxim är vårt nya Galeasen. Men det är inga inställsamma privatteaterföreställningar, utan vi kör ganska hårt, ändå, med klassiker som ”Macbeth”. Försöker att inte bara vara för feta, slappa och trygga, utan spänner bågen och håller fanan högt.
Mikael Persbrandt äger idag, tillsammans med Agneta Villman, Maximteatern och Stefan Larsson är firad skådespelare och regissör, dessutom med gedigen teaterchefer-farenhet. Det är en utveckling som de två 20-åringarna på Dramatens balkong knappast kunde ha anat.