17.01.17

Med ständig kontakt

Med ständig kontakt

Att ha ett tydligt mål, att utarbeta en handlingsplan för att nå målet och att dessutom ha modet att hålla fast vid handlingsplanen när det blåser kallt är inte alla förunnat. Anna Serner har under sina år som VD för Svenska Filminstitutet gjort bland annat dessa tre saker. Anna är filmarbetaren som började plugga juridik för att kunna påverka och ha inflytande, eftersom hon har varit chef sedan hon var 34 år verkar hon ha haft koll på läget.

Ingen del av vårt samhälle är jämställd. Jag visste precis vad vad jag gav mig in på när jag blev aktuell för den här tjänsten och jag gjorde det tydligt på anställningsintervjun, jag har alltid jobbat med jämställdhet och är inte beredd att avstå det. De som intervjuade mig tänkte inte på att de själva kanske skulle ”drabbas” av jämställdhetens pris. Alla säger att de vill ha jämställdhet, men sällan på deras egen bekostnad. Nu är vissa arga och menar att Filminstitutet har blivit så politiskt. Det stämmer inte, de har bara fått pengar för lätt tidigare, säger Anna när vi sitter i ett mötesrum på Filminstitutet bredvid hennes skrivbord och med hela vackra höstsprakande Gärdet utanför de stora fönstren.

Det har varit strul i tunnelbanan så Anna är några minuter sen från sitt tidigare engagemang denna morgon, ett samtal om hur man är en modig ledare i dagens mediaklimat. Anna är inte särskilt rädd av sig, men hon förklarar det delvis med att det hon gör inte är ”så farligt”. Fajter om att Film-institutet ska ge lika mycket finansiellt stöd till kvinnor som till män har hon inga problem att ta. Vid sidan av det är det ju många andra viktiga frågor om stödfördelningen som också väcker känslor.

– Men det har stormat kring mig många gånger just för att jag driver en så tydlig linje. Det är ju det man kanske inte vågar göra om man sedan inte pallar att vara i DN eller i morgonsoffan och stå till svars för det, säger Anna lugnt och tar en klunk kaffe.

Den tydliga linjen är alltså jämställdhet. Filminstitutet satte under hennes ledning ett mål att produktionsstöden skulle fördelas jämnt mellan kvinnor och män och att summan av de utdelade stöden under avtalsperioden skulle ha delats ut till 50 procent kvinnor och 50 procent män inom var och en av de tre yrkeskategorierna regissör, manusförfattare och producent.

– För mig handlar det om att inte accep-tera att det inte ska vara rättvisa villkor och framförallt att det ska vara kvalitet. Jämställdhet och mångfald är ett sätt att nå båda de målen. Min uppfattning är att det vi gör för svensk film gör den bättre. Att Filminstitutet satte upp dessa mål och de facto hade uppfyllt dem gott väl innan tidsfristen var ute gör Sverige till världsledande inom jämställd filmproduktion. Anna reser jorden runt och berättar om sitt arbete inför förstummade åhörare som inte fattar hur det går till. De europeiska statliga systemen gör det lättare att genomföra den här typen av mål, men dessutom får Anna sina utländska kollegor att öppna ögonen.

– Många säger att de inte har nåt problem, att de redan har ett jämställd finansieringssystem. De kan till och med säga att de har räknat. Men när jag ber dem räkna på riktigt igen kommer det fram att stöden inte alls är jämnt fördelade mellan män och kvinnor.

Anna är Filminstitutets första ledare som satte ett hårt mål och arbetade fram en handlingsplan som hon sedan har orkat hålla fast vid. Jämställdhetsfrågor har alltid funnits på hennes agenda, men hon har inte tidigare haft så mycket makt som hon har nu. Inte bara är hon van vid att driva frågorna, hon är van att få skit för dem också.

– Jag vill gärna ha utmaningar och blir absolut triggad av motstånd, men jag blir triggad av samarbete också. Jag är stolt över att de kvinnliga filmskaparna får fina recensioner och syns på festivaler, men nästa steg är att de ska få göra de stora kommersiella filmerna också. Trots att publiksiffrorna visar att det krävs ett nytt grepp på filmmakandet i Sverige vill kapitalet ändå göra som man alltid gjort. Jag får också mer stöd nu, säger Anna. Stödet har växt markant de senaste åren när branschen ser vilka framgångar även kvinnor har. Andra frågor jag driver är att alla i Sverige ska kunna se film, och att utbudet måste vara bredare än bara kommersiella hittar. Här finns en stor politisk samsyn och det är lika intressant det. Jag behöver inte bråk för att kunna andas.

Anna vet vid det här laget rätt bra vad hon behöver. Hon har satsat mycket på att få kontakt med sig själv och ger sig mycket tid på att göra det. Hon betonar att det inte har kommit gratis, det är resultatet av att ta livet på allvar, terapi och ”new agiga saker”. Något som hon har lärt sig under sina nästan 20 år som chef är att hon inte kan kliva in och hjälpa alla sina medarbetare med att göra detsamma.

– Tidigare ville jag hjälpa mer, men för att orka vara chef kan jag inte bara gråta med, jag ska snarare fråga vad vi kan göra för att det ska bli bättre. Jag vill inget hellre än att krama och hjälpa, men det kan jag inte, då tar min energi slut. Jag kanske blir en kallare människa i min yrkesutövning, vilket jag egentligen inte vill, men jag måste ta hand om mig själv. Jag är också mån om att ha vänner, och jobbar på att upprätthålla relationer, såväl gamla som nya. Men vissa relationer ryker, tar de för mycket energi får de gå.

Även om det har krävts mycket för att få en stark kontakt med sig själv har Anna alltid haft en stark inre kompass om vad som är rätt och fel. Med tiden har hon också skaffat sig en stor tillit för den. Beslut som grundas i hennes djupa värderingar ändrar hon sällan, annars kan hon ombesluta sig om det krävs.

När var du osäker senast?

– Hela tiden. Jag kan vara osäker på ett beslut, men måste ändå fatta det. Innan viktiga beslut ska fattas kommer mina sömnstörda perioder. Det är så mycket information som ska processas. Det är jobbigt att ångra sig, men jag är rätt duktig på att inte ångra mig även om jag måste fatta ett nytt beslut, säger Anna allvarligt och med samma formuleringsomsorg som hon har haft hela vårt samtal. Varken jag eller några av de andra cheferna jag umgås med ältar.

Det var nog tack vare kompassen som Anna lämnade filmvetenskapen och började läsa juridik. Hon insåg helt enkelt att det inte skulle bli nåt kul för henne i filmbranschen, hon skulle inte få någon möjlighet att vara sig själv, det var så mycket annat som var viktigt.

– Jag reste jorden runt istället och hittade mig själv på ett tak på ett hostel i Hongkong. Jag kände att jag ville påverka och spela roll och jag insåg att som filmarbetare skulle jag inte komma till min rätt och hellre aldrig tjäna pengar.

Och nu tjänar du mest i kultursverige. Vad gör du med pengarna?

– Jag reser. Jag vet att det är miljöovänligt men jag behöver verkligen vila och värme ibland. Det finns ingen dag på året som jag inte vet att jag ska göra en privat resa. Just nu planerar jag januariresan som förhoppningsvis går till Brasilien. Jag ska resa med två andra kvinnliga chefer som jag tycker verkar intressanta, avslutar Anna innan det är dags att ta bussen till nästa möte, med två politiker på Berns. För att diskutera ännu mer film. Δ