22.09.17

Med lekfullheten i generna

Med lekfullheten i generna

En klintbergare är närmast en självklarhet i vårt språk. Och inte är det mindre aktuellt nu, när virala fenomen gör att urbana vandringssägner sprids med blixtfart. Begreppet lanserades i slutet av 80-talet när den populära boken ”Råttan i pizzan” gavs ut. Men han är så mycket mer än nestorn bland folklivsforskare. Möt Bengt af Klintberg – författare, lyriker och konstnär.

Bengt och hans fru Katarina – med egen karriär som skapare av baskläder och första VD för Polarn O. Pyret – bor sedan över 40 år tillbaka i hjärtat av Lidingö Villastad i ett hus från 1910, omgivet av syrener och med klassisk naturtomt varvad med fina rabatter. Vi träffas för en pratstund i ett välfyllt bibliotek där en av de väggfasta, höga bokhyllorna är proppfull med hans stora utgivning och väggarna prydda med fotografier, målningar och konstaffischer från ett långt liv som författare och föredragshållare.

Bengt af Klintberg är äldst av fem syskon och växte upp på Östermalm i Stockholm. Med en mamma som var hemmafru och en far som jurist hade livet kunnat ta en helt annan riktning.

Hur kommer det sig att du blev folklivsforskare och inte valde en mer förväntad bana?

– Visst var min barndom präglad av tradition och borgerlighet. Pappa hade en del, för tiden inte ovanliga värderingar, som att flickor inte nödvändigtvis behövde ta studenten. Mamma å sin sida var oerhört lekfull, full av fantasi och tog oss barn med på svampturer eller kräftfiske mitt i natten vid vår släktgård vid sjön Uttran. Uppväxten var inte sträng på så vis, utan vi fick gå vår egna vägar. Jag tror också att mamma och även vår lika idérika farmor inspirerade oss syskon starkt, det är ett arv efter dem. Tre av oss har ägnat sina yrkesliv åt kreativa yrken – förutom mig har vi Manne som arbetat med teater, musik och sin bekanta clown och Gunila som haft ett liv som klädskapare och illustratör. Mina andra två syskon har närmat sig leklustan på andra sätt.

– Jag försökte läsa juridik men insåg ganska snabbt att det inte passade mig. Det var faktiskt genom en uppsats om skuggmotivet i romantiken i litteraturvetenskap, som jag blev intresserad av folklivsforskning. Jag ville helt enkelt läsa mer om sagor. Det slutade med att jag blev kvar i tjugo år på universitetet som lärare. Och en oavslutad doktorsavhandling blev till en bok som jag gav ut för bara några år sedan. Det visar sig nämligen att en svensk folksaga om en kvinna som förlorade sin skugga är spridd över Östersjölandskapen och ligger till grund för Strauss opera Die Frau ohne Schatten.

Att få ihop jobb och familjebildning kan vara svårt. Du och Katarina har tre barn. Det ryktas att du var hemmapappa.

– Jag jobbade alltid halvtid på universitetet, och förutom några år på sjuttiotalet då jag var på Nordiska Museet, har jag alltid varit min egen. Det passade oss som familj. Katarina blev, efter studier på Handelshögskolan, tidigt VD och den som stod för merparten av försörjningen. Jag kunde arbeta hemma och hämta barnen efter dagis. Men i våra kretsar av konstnärer och folk med fria yrken var det inte ovanligt alls.

– Jag hade stor nytta av att kunna arbeta ostört, utanför det rum jag visserligen hade på universitetet men aldrig utnyttjade. Först med Råttan i pizzan som kom ut 1986 kunde jag lämna universitetet och bli min helt egen som författare. Genom åren har jag skrivit alla möjliga sorters böcker. Förutom i etnologi även en barnbok – ”När King-Kong spelade pingpong”, illustrerad av min syster Gunila. Den kom förresten ut häromåret igen i en nyutgåva med sånger tonsatta av, apropå hur lekfullheten går i generna, Mannes son Olle och hans fru Sara af Klintberg. En hel del poesi har det också blivit och nu i september kommer min senaste diktsamling ut med titeln ”Blek taggsvamp”, som handlar om svampplockning men också om åldrande.

Hur tänker du om nutidens etnologi? Vi ser vid varje stor händelse hur information blir desinformation och myter, vandringssägner och rena osanningar sprids med rekordfart. Finns det hopp för en granskning av folklore i Sverige?

– Det tycker jag absolut att det gör. Visst är det så att etnologi var ett riktigt inneämne under 70-talet. Det var mycket populärt att studera och stämde överens med tidsandan. Institutionen låg då i den fantastiska så kallade Wicanderska villan på Djurgården, mittemot Nordiska Museet, vilket väl också lockade.

– Det var många år som jag åkte runt varje vecka och höll föredrag. Folklivsforskning är ett så tacksamt ämne och min nyfikenhet har drivit och driver mig fortfarande framåt. Inte minst när det gäller moderna vandringsmyter har till exempel Viralgranskningen i Metro varit mycket viktig. Jag tycker mig också se att grunda-ren, journalisten Jack Werner, är den som övertagit stafettpinnen från mig i det avseendet. När det gäller mer traditionell folklore vill jag nämna forskaren Fredrik Skott på Institutet för språk och folkminnen i Göteborg, som bland annat forskat i magin med att inte trampa på vissa brunnslock liksom nutidens påskkäringtraditioner.

Låt oss avsluta med en annan del av din spännande bakgrund: Fluxus, konströrelsen som uppstod under tidigt 60-tal och som tog Marcel Duchamps readymades ett steg längre. Du är själv representerad på Museum of Modern Art i New York med ett verk. Hur uppstod intresset?

– Jag var aktiv på Pistolteatern i vad som då kallades happenings. Fluxus, latin för flöde, omfattar både musik och konst och kan sägas vara en fortsättning. Man vill vidga konstbegreppet så att processen, inte resul-tatet, är det som är viktigast. Att göra konst ihop tilltalade mig starkt, Liksom humorn, som har ett stänk av revolt i sig. Och man excellerar i rätt grov humor. En av grundarna till rörelsen, George Maciunas, gjorde till exempel ett förkläde som avbildar tarmarna i magen. Andra namnkunniga aktiva i Fluxus var Yoko Ono och Joseph Beuys. Mina egna verk omfattade bland annat ”25 apelsinhändelser” och så ”Orangerimusik”, där första recitativet var en uppläsning av åländska skeppsnamn. Den uppfördes senast förra året på Konstakademien av
The Great Learning Orchestra.

– Även om rörelsen då var mansdomine-rad kan jag se att den nu intresserar kvinnor. Pipilotti Rist kan till exempel sägas vara en arvtagerska. Fluxus har fått ett uppsving de senaste åren, det är verkligen roligt att se. Främst i Tyskland, USA och Japan men även här i Sverige finns en del yngre konstnärer som arbetar i Fluxus anda, avslutar Bengt af Klintberg, som själv oförtrutet arbetar vidare i ett fritt flöde av tankar och idéer.

 

Text: Eva Lindselius ⎮Foto: Gustav Kaiser

skarmavbild-2017-09-15-kl-14-25-43
 Muntra musikanter. Benrangelorkester framför Bengts Fluxusböcker.