18.09.17

Mästare i mod

Mästare i mod

Pamela Andersson Alselind är handbollstjejen från Hudiksvall, som blev sportreporter med hela Sverige. Under 13 år var hon med i SVT:s sportpanel i Gomorron Sverige. Idag är hon chefredaktör, författare och bloggare och har prisats för sitt journalistiska arbete – och för sitt mod att berätta om hjärntumören från helvetet.

Här är kaos”, skriver Pamela Andersson Alselind i ett sms dagen innan vi ska ses. Mindre än 24 timmar senare öppnar hon dörren till sitt liv på Lilla Essingen, barfota och iklädd en kornblå klänning. Huruvida lägenheten var stökig eller inte gick mig förbi. Pamela och hennes historia – om sjukdomen, träningen och kärleken –fångade all min uppmärksamhet. Cancern stoppade in sin långa näsa i hennes liv för fem år sedan. Hjärntumören var stor som ett ägg och satt mitt i talcentrum. Obotlig och omöjlig att ta bort. Livet ställdes på ända som det gör när en mardröm tränger sig på i vardagen. Men ur chocken föddes beslutet att utmana cancern, och trots att läkarna skakade på huvudet gick Pamela in för att knäcka sjukdomen innan den knäckte henne. I januari i år visade det sig att det omöjliga hade blivit möjligt.

Den här sommaren var min första utan cancer. Tumören är helt borta men jag är inte friskförklarad. Det måste gå fem år först. Om jag blir helt frisk vet jag inte, läkarna kan inte säga någonting eftersom det som hänt är så ovanligt. Det är svårt att inte tänka på vad det betyder, men jag försöker låta bli.

Pamelas motto är att bara lägger energi på sådant hon kan påverka. Kan jag påverka det här? Om svaret är nej gäller det att gå vidare. Vilket kan vara lättare sagt än gjort! Nyckeln är att fokusera på annat, sådant som är påverkbart. Som jobb och träning.

Pamela bjuder på espressokaffe och visar mig omgivningarna från sin balkong. Härifrån syns vattnet i två väderstreck, bryggan längst ut kallar hon för ”Pams veranda” och vid badstegen i hamnen tar grannen sitt morgondopp. Pamela badar bara om vattnet är 25 gradigt.

– Mina barn och grannar går ned i morgonrock. Här är verkligen en oas med småstadskänsla mitt i staden och ändå går innerstadsbussarna hit.

Pamela har bott på Kungsholmen sedan 1995. Först ett år på Hantverkargatan och St. Eriksgatan. Efter några år som korre i London och New York gick flyttlasset till Essingen. Då hade hon nyligen hoppat av jobbet på Expressens sportredaktion och börjat på Bonnier Tidskrifter. Som sportjournalist har hon fått resa över världen för att bevaka sportgalor och OS. I början på 2000-talet blev hon ett känt ansikte i TV, som en del av SVT:s sportpanel i Gomorron Sverige, programmet som nyligen sändes för sista gången. Idag är vi vana att se henne som chefredaktör för tidningen ToppHälsa och genom hennes blogg. Där berättar hon naket, modigt och personligt om livet med cancer. Sjukdomen som hon besegrat med hjälp av disciplinerad träning, mediciner och kärlek. Hennes nuvarande man Christer Skog, före detta förbundskapten för svenska längdskidlandslaget herrar, hjälpte henne att lägga upp rutinerna under hela sjukdomstiden.

– Jag tränade som en soldat och tog Christers ord som order. Jag levde med tanken: träna nu annars dör du!

Pamela och Christer lärde känna varandra bara ett par månader innan tumörbeskedet.

– Han blev kär i mig och jag tror egent-ligen inte att han någonsin tänkt på mig som sjuk, trots allt jag gått igenom. Vi var kära genom allt. Sedan dagen då jag insåg att jag älskade honom har jag aldrig varit rädd att han inte ska orka göra den här resan med mig.

För tre år sedan gifte sig paret. Pamela var svag av cellgifter, hon visste lite om framtiden och tog en timma i taget. Hon var osäker på om hon ens skulle orka med vigseln och festligheterna. Men det blev ett sagobröllop. Tillställningen varade i tre dagar och var en blandning mellan fest och träningsläger. Själva inbjudan var gjord av en yogamatta. Bilderna från bröllopet hänger på väggen i vardagsrummet där vi sitter.

Jag tänkte först inte gifta mig – om jag ändå ska dö varför ska jag då gifta mig? Så tänkte jag? Sedan ändrade jag mig och argumenterade tvärt om – om jag ändå ska dö är det klart jag ska passa på att gifta mig innan!

Under bröllopshelgen myntades begreppet ”Pams veranda”, där Pamela och hennes vänner träffas och har roligt tillsammans. Rent fysiskt finns det tre verandor. En i Tällberg, där bröllopet stod, en i sommar-stugan utanför Hudiksvall och en här i hamnen på Lilla Essingen.

– Pams veranda är ett begrepp numera. Vi ses här nere på bryggan, Pams brygga, det är enkelt och glatt. Alla tar med något, vi träffas och dricker champagne och skvallrar. På Pams veranda är det alltid kul!

Champagne har blivit en symbol för allt som är härligt i livet. Ett sätt att unna sig något som kontrast till livets utmaningar.

– Jag vill att mitt liv ska vara en blandning av mjölksyra och champagne, att det ska genomsyra allt jag gör. Det började när jag blev sjuk, på sex månader fick jag inte dricka något alls. Jag som älskade kraftiga viner. När strålningsbehandlingen var klar sa sköterskan att jag skulle gå hem och fira, att det var okej att ta ett glas vin. Men vinet smakade illa, jag trodde att det var dåligt. Det visade sig att mina smaklökar hade blivit sönderstrålade. Efter det dricker jag bara champagne. Jag gillar att fira och tycker vi alla kan bli bättre på det.

Har ditt liv återgått till hur det var innan?

– Förut hade jag alltid en två-årsplan. Jag var superplanerad. Under sjukdomstiden ändrades det. Jag fick ta en dag i taget. Senare vågade jag börja se en vecka framåt. Efter glädjebeskedet att tumören var borta har jag tillåtit mig att planera lite längre fram, till och med vågat tänka på nästa sommar.

Hur har du förändrats som person?

– Jag är mindre rädd idag. Jag känner mig trygg med att jag har verktyg att hantera min oro. Jag är svinstark! Det var jag innan också men nu har jag tvingats till en helt
ny nivå! Det betyder inte att jag inte är ledsen, jag gråter som Lille-Skutt emellanåt. Mest av allt är jag rädd att inte få se mina barn växa upp. Men jag ska inte dö idag, inte i morgon heller!

”Jag ska inte dö idag” var orden hon tröstade barnen med när de var rädda att mamma skulle dö. Meningen har också blivit titeln på boken som hon skrev mitt
i krisen.

På ett sätt var det terapi. Jag klarade av att hantera bloggen och jag skrev boken. Att skriva och uttrycka mig var svårt, mitt tal påverkades av strålningen. Allt jag kan idag är ett resultat av att jag har jobbat och fått lära mig det på nytt. Fortfarande har jag problem att hitta och uttala ord.

Pamela håller sin kaffekopp med båda händerna. Naglarna på höger hand är rosa, på vänster är de turkosa. Vi pratar om det svåra i att se kroppen förändras av sjukdom och mediciner. Trots att erfarenheterna är smärtsamma, eller kanske just därför, ut-strålar hon lugn genom hela samtalet. Hon har en stadig blick och en lysande, guldvarm närvaro.

– Det gäller att kunna se vad man har och vad man behöver i livet. Alla drömmer vi om att vinna på lotto, att få en större

lägenhet och andra materiella saker. Jag också. Men sätter man sig ned och tänker så kommer insikten om att det finns mycket att vara tacksam och glad för.

Cancer berör alla, har du för tips till anhöriga och närstående när någon drabbas?

– Att bara finnas där för de drabbade. Bli inte sur om dina samtal inte besvaras eller om personen i fråga inte ringer tillbaka. Fortsätt ringa och visa att du bryr dig. Fråga om du kan göra något.

Vad är hälsa för dig idag?

– Att må bra i sin egen kropp. Att höja sin puls. Träning är inte att springa skiten ur sig, man behöver inte drypa av svett efter ett pass för att få kalla det träning. Jag tränar lågintensivt. Det handlar om att höja pulsen trettio minuter varje dag. Det ger effekten jag är ute efter: jag blir glad och det får kroppen att fungerar som den ska. Det kallar jag träning på hög nivå! Jag skulle säga att folk tränar mer än de tror. På med träningskläderna när du rör på dig så inser du hur ofta det är!

Som chefredaktör, vad vill du ge ToppHälsas läsare?

– Inspiration och en känsla av att alla, utifrån sina egna förutsättningar, kan röra på sig – och att det gör underverk.

Jag är förespråkare för träning på recept eftersom jag tror att det behövs i den världen vi lever i idag. Unga människor, redan i 20-årsåldern, blir sjuka och deprimerade. Mycket beror på stressen av att alltid vara uppkopplad, det knäcker folk.

Jag vill att ToppHälsas läsare ska känna: alla kan träna och alla kan vara med!