13.09.17

Många från Täby kommer att känna igen sig

Många från Täby kommer att känna igen sig

I höst hoppar Martin Stenmarck på ett nytt tåg och tar steget upp på teaterscenen. I sin nya föreställning Syskonkärlek förmedlar han smärtan, längtan och glädjen i att vara uppväxt i en osedvanligt stor familj. ”Speciellt Täbybor kommer att känna igen sig” säger den ambitiösa artisten. Minnen från Norskogen, Ellagård och Gribbylund har varit en källa till inspiration – det var här han fick chans på sin första flickvän, lärde sig cykla och fann musik som sporrade honom att bli artist

Martin Stenmarck parkerar sin svarta suv, kliver ur och ser sig omkring i Näsby Park. Pilotbrillorna är på och han är helt klädd i svart. Roslagsbanan står på stationen och Martin kommenterar att tågen inte alls ser ut som de gjorde då, på 80-talet, när han dagligen rörde sig i området. Då hade tågen en plattform med staket längst bak och han åkte gärna mellan vagnarna. Han var 12 år, gick i Ellagårdsskolan och beskriver sig själv som ”easy going”, men säger också att han hade ett raseri under ytan som gjorde att ingen vågade bråka med honom.

Idag syns inte ett spår av raseri eller ilska. Leendet är avslappnat och intensiteten i ögonen gör det lätt att bli intresserad av honom. Martin är en av Sveriges mest framgångsrika artister och har gjort hits som ”Sjumilakliv” och ”Everybody’s Changing”. Det stora genombrottet kom med vinsten i Melodifestivalen 2005 och låten ”Las Vegas”. Förutom framgångarna som soloartist har Martin Stenmarck också spelat huvudrollen i musikaler som Jesus Christ Superstar och West Side Story. Han är en framgångsrik låtskrivare även till andra artister och har bland annat levererat låtar till Celine Dion och Westlife. Tillsammans med brodern David har han skapat vad som kommit att bli en svensk klassiker

– Ladies Night. Men just nu är Martin aktuell med en helt ny show. Showen heter ”Syskonkärlek – räkna med bråk” och handlar om Martins ursprungsfamilj, om Täby och om att växa upp i en osedvanligt stor syskonskara. Det är också en kärleksförklaring till hans mamma Linda som gick bort för ett antal år sedan.

– Täbyadresserna och miljöerna är högst påtagliga och många härifrån kommer att känna igen sig, säger Martin.

Forskande ser han sig omkring när vi rör oss förbi Näsby Park centrum. Leendet exploderar. Här har det hänt så mycket.”Här låg en matbutik där vi brukade handla”, ”i Täby Centrum försökte jag slå ett världsrekord” och ”här körde min mamma över min nya cykel”.

Berätta om världsrekordet i Täby Centrum!

– Vi gjorde ett försök att sätta rekord i att dricka så mycket Coca-Cola som möjligt under 60 min. Vi bokade scenen vid rulltrapporna och körde. Jag minns att vi turades om att springa bort till toaletterna för att kräkas.

Vi närmar oss Gökvägen, för att ta reda på var Martin bodde under ett par år. Vid ett vitt hus, precis där Gökvägen svänger öster ut igen, stannar vi.

– Det här huset är lycka för mig!

Här bodde min mormor och morfar. En trygg punkt, säger Martin och går runt den stora vitmålade villan.

Hallå, hallå! Är det någon hemma”, ropar Efter en stund tittar paret Mikael Björn och Ewa Andersson fram från baksidan. De blir förvånade att se en av landets mest omtyckta sångare i sin trädgård.

Martin hälsar glatt och förklarar. Ett intensivt samtal inleds: om vem som bott i villan och vilka ombyggnationer som gjorts sedan hans morföräldrar flyttade ut. Martin berättar hur han hoppade från garagetaket ned i snödrivorna på vintern.Visar var cykeln stod när hans mamma backade över den och berättar att mormor, skådespelerskan Julie Bernby, var författaren bakom pseudonymen Irmelin Mårdh. Och hur morfar Olle Gemvik, som var svensk operettsångare, innovatör och direktör, plåstrade om honom när ingen annan gjorde det.

De båda morföräldrarna och deras hem var Martins trygga punkt, en plats han ofta besökte under uppväxten. Tillsammans med sina egen familj bestående av elva syskon levde Martin ett kringflackande liv. Mamma Linda beskriver han som ”extremt impulsstyrd”. Att leva med henne innebar ständiga anpassningar – till nya adresser, pappor och småsyskon. ”Som att åka släde efter en skenande häst”, har han sagt.

– Min mamma var en riktig hjältinna men också slav under sina impulser. Det kunde vara en torsdagskväll när vi åt middag och så fick vi höra att vi skulle flytta igen på lördagen. Man fick liksom aldrig riktigt rota sig, säger Martin och fortsätter:

– Vi bodde på minst två adresser i Grindtorp. Sen bodde vi tidigt här på Gökvägen nära mormor och morfar. Tenorvägen var också en fin tid.

I Ellagårdskolan gick han längst. Där fick han en fin bästis som hette Mats och han frågade chans på Nettan som blev hans första flickvän.

– Jag har starka minnen ifrån just Ellagårdskolan, och från Tibblebadet. Även från biblioteket i centrumgången. Det var min fristad och jag satt många timmar vid vinylspelarna och lyssnade på skivor som jag inte hade råd att köpa själv, som Pink Floyd och Iron Maiden.

De ständiga flyttarna, möten med nya klasskamraterna och nya familjemedlemmar gjorde att Martin blev något av en expert på att läsa av människor och känna in stämningar. Vid varje förändring polerade han upp sin sociala kompetens.

I skolan gällde det att snabbt hitta sin plats för att klara sig helskinnad, en förmåga som jag snabbt lärde mig att behärska. Jag kan använda den kunskapen fortfarande, om jag känner mig osäker.

I vilka situationer händer det?

– Sällan numera, nästan aldrig faktiskt, säger Martin men fortsätter:

– Om det är någon gång jag blir osäker så handlar det om mitt eget föräldraskap.

I mitt yrke är jag borta från mina barn ofta. Det är den enda gången jag förban-nar mitt jobb, när jag inte kan vara hem-ma med barnen och missar saker som är viktiga för dem.

Hur önskar du att dina barn kommer beskriva sin barndom när de blir vuxna?

– Som lycklig! Att de känt kärlek och trygghet. Jag vet att jag kommer få höra
att vi var borta mycket. Våra barn är glada när vi är hemma båda två. Men det är
svårt med de yrken vi har.

Martin är gift med artisten Hanna Hedlund. Tillsammans har de tre barn. Just erfarenheterna från Martins eget föräldraskap har givit honom förståelse för hans mamma Linda.

– Jag fått perspektiv på saker. Jag har kunnat förlåta henne och bli tillfreds med min egen historia. Mycket har fallit på plats.Det var ur de insikterna som showen Syskonkärlek föddes. Martin har gjort mycket research och tillsammans med komikern Kristoffer Appelquist har han regisserat och skrivit manus. Den 5 oktober är det premiär på Maximteatern i Stockholm.

I samband med biljettsläppet i juni lanserade Martin även en ny singel, ”Ingen annan”. Där sjunger han om hur ”systern blev kidnappad” och hur han och kompisarna gömde sig i ”Grindtorps labyrinter men drömde om Kalifornien”. Vad handlar det om?

– Vi stängde verkligheten ute och byggde en helt egen värld i buskarna. Det var som en labyrint därinne och vi kröp omkring som sorkar – pratade och fantiserade och drömde om hur livet skulle bli. Jag drömde om att bli skådis och åka till Kalifornien, säger Martin.

Han vill inte avslöja något om vad som hände när hans syster blev indragen i den där bilden utan säger att jag helt enkelt måste se showen.

Känner du att dit liv har blivit som drömmen?

– Ja, mycket! Inte delen om att flytta till Amerika, eller att bli skådis, men nära nog. Jag godkänner mig själv!

 

 

Text: Annika Munter ⎮ Foto: Gustav Kaiser