27.11.17

”Mamma är väldigt extrovert”

”Mamma är väldigt  extrovert”

Kylan och mörkret sänker sig över Djursholm och invånarna drar kappan om sig, men inte mor och dotter Sten. De räds inte dunklet, klär sig färgstarkt och låter fantasin bära iväg med dem. Vintern är den perfekta tiden för kusliga historier och författarduon gör just nu succé med nya boken Sjörök, den andra delen i deras kritikerhyllade rysarserie för ungdomar. Övernaturligheter hämtade från nordisk folktro möter skärgårdsskrock och bäddar för sträckläsning.

Vi ses en härlig höstdag med klar och krispig luft, där solens strålar dansar genom trädens grenverk och lyser upp de färgskiftande löven. Bara någon dag senare kommer regnet att vräka ner och kvällsmörkret märkas allt mer. Men för den som skriver rysare är hösten inte ovälkommen. Antagligen är det ingen slump att de tre delarna i Viveca och Camilla Stens serie om havsfolket utspelar sig i oktober, mars och december när det råder lågsäsong i skärgården och man aldrig kan vara riktigt säker på vad som gömmer sig i dunklet. De pratar om plötsliga ljud och om tomma sommarstugor. Viveca lutar sig över bordet på favoritrestaurangen Monrads i Djursholm, ser mig i ögonen och frågar om jag i en sådan miljö verkligen kan vara säker
på att jag är ensam i området. Lite i smyg ser jag mig över axeln, bara för att vara säker på att varken strandvaskare eller drauger, som de just målat upp kusliga bilder av, står och kikar på mig.

Viveca har i snart tio år gjort succé med sina Sandhamnsdeckare, lagom trivsamma mord i vacker skärgårdsmiljö. Camilla drömde om att bli författare redan som liten och tyckte länge att 35 skulle vara en lagom ålder att debutera vid. Nu, 25 år ung, har hon redan gett ut boken En annan gryning. Psykologprogrammet i Uppsala har fått pausa en termin så att hon ska få ordning på de dominobrickor som nu rullar snabbt. Snart är hon nämligen aktuell med ytterligare en bok, en rysare som utspelar sig i en spökstad i mellersta Norrland.
– Den är hur bra som helst. Hon är Sveriges nya kvinnliga Stephen King! utbrister Viveca.
Det är spännande att följa hur mor och dotter kommunicerar, nästan telepatiskt, bara genom att titta på varandra. De kompletterar gärna varandras meningar men avbryter aldrig. Och de lovar att de är precis så sams som de verkar, tonårsmeningsskiljaktigheter är för flera år sedan avklarade, och de delar gärna rum när de reser på semester tillsammans. Men även om man trivs ihop kan en så nära relation vara komplicerad när man också ska vara kollegor. Eller som i detta fall väldigt lyckad.

– En av de roliga delarna med vårt gemensamma skrivande är att vi har fått en vuxenrelation. Jag tycker att det är ett stort privilegium att ha en yrkesmässig relation med min dotter. Det är fantastiskt att ha sin författarpartner under samma tak och bättre än att ha en vanlig kollega, säger Viveca.
Ändå var Camilla till en början tveksam till att de skulle skriva tillsammans, trots att steget inte var långt. Hon är själv den som alltid först fått läsa Vivecas Sand-hamnsmanus, och hon var också med när den första boken tog form, när de under en promenad på ön målade upp ett mord i den vackra miljön. Och Viveca stöttar sin dotter i hennes författarskap. Men
därifrån till att skriva tillsammans … De provade. Och Camilla grät.

– Jag hade skrivit råmanus och fick tillbaka det efter att mamma hade redigerat. Hon är väldigt extrovert när hon redigerar, och hon hade skickat över 30 sms till mig om hur bra det blev.
Här mumlar Viveca, som alldeles säkert har hört detta berättas tidigare, att det inte alls var riktigt så många meddelanden. Camilla fortsätter:
– När jag sen fick manuset i min hand och började läsa var det inte alls bra. Jag satt på ett plan på väg hem från Thailand och storgrät. Jag fick ljuga för resenären bredvid för jag kunde ju inte säga att min mamma hade förstört vårt manus. Tre dagar senare läste jag det en gång till och upptäckte att även om det var annorlunda mot vad jag tänkt så var det ganska bra.
Därefter har de båda utvecklats i samarbetet och hittat sina roller. Tillsammans diskuterar de historien. Sedan skriver Camilla det första utkastet, ett råmanus som går vidare till Viveca för att utvecklas vidare. Då får båda göra det de tycker
är kul.

– Jag älskar att känna hur historien växer fram, säger Camilla.
– Och jag älskar att redigera, flytta om och peta, inflikar Viveca.
Man brukar säga att författare ska gräva där de står så jag frågar om inte Danderyd och Djursholm skulle vara en bra plats för ett mord. Visst skulle Cedergrenska tornet vara en bra deckarmiljö, särskilt på vintern när dess ljus står som en gloria mot himlen. Men Malin Persson Giolito har redan mutat in Djursholm som sin deckarmiljö, och då är det svårt att vara tvåa på bollen, menar Camilla. Det var också därför som de var noga med att tillsammans skriva något nytt, en genre och en miljö som ingen av dem hade med sig sedan tidigare. Skärgårdstemat finns visserligen redan i Vivecas Sandhamnsdeckare, men i serien om havsfolket går det djupare, långt under ytan, och genren är rysligare. Dessutom ville de skriva för unga. Men det första utkastet ratade de ganska snart.

– Det var som Vi fem … börjar Viveca.
– … fast utan hunden, och den är ju det bästa med Femserien, fyller Camilla i innan de båda brister ut i ett av alla de skratt som kantar vårt möte.
I stället kom tanken på att skriva en fantasyserie. Camilla älskar skräck och Viveca är ett stort fan av Game of Thrones. Hon listar också Sagan om ringen, den långa versionen, som sin favoritfilm, och hon har sett den närmare 30 gånger.
Resultatet blev en svensk Harry Potter i skärgårdsmiljö och med en tydlig koppling till gammal svensk folktro.
– Vi har grävt mycket i de olika väsen som man trodde på och inte valt de gulliga tomtarna utan mer grymma och obehagliga väsen. Vi tyckte att det var lite coolt att få med våra nordiska traditioner som en del av vår historia, säger Viveca.

Kanske är det kombinationen av gamla väsen och dagens skärgård som gör att böckerna kan läsas och älskas av alla, oavsett ålder. De rekommenderas visserligen till ”slukaråldern”, det vill säga 9–12 år, men det är en definition som de två författarna inte riktigt håller med om. Även om ungdomar från början var målgruppen så menar de att även tonåringar och vuxna kan relatera till historien. Alla vuxna har ju någon gång varit tolv år – precis som bokens huvudperson Tuva.
– Vi har nog alla en inre tolvåring. Känslan av att vara ensam och att ingen förstår är universell och något man har med hela livet oavsett om man är på ett cocktailparty där ingen pratar med en eller ny på en arbetsplats, säger Camilla som själv känner
så mycket för Tuva att hon nästan blivit som en fiktiv lillasyster. Därför blir de extra glada när vuxna  hör av sig med beröm om böckerna.
– Det är kul att många vuxna gillar dem. Det är ett kvitto på att vår instinkt var rätt. I slutet av böckerna finns det
dessutom en faktaruta och tips på vad  man själv kan göra för att hjälpa till att rädda Östersjön. Det borde verkligen
även vuxna läsa, säger Viveca.

De är båda engagerade i klimatfrågan och ser en möjlighet att påverka genom kulturen, även om det är Tuva som är bokens huvudfokus. Miljöfrågan har snarare vuxit fram genom berättelsen och till och med varit tvungen att bli en del av den.
– Med tanke på hur det ser ut i havet med algblomning och skräp kan vi inte bara utelämna det, och om vi dessutom kan påverka den yngre generationen är
det fantastiskt, säger Viveca.

 

Text: Johanna Lundeberg | Foto: Gustav Kaiser