18.05.17

Lugnet före stormen

Lugnet före stormen

Snabba cash kallades för en perfekt debut och Jens Lapidus böcker har översatts till 30 språk. Nu kommer Top Dogg – den sjätte romanen i genren Stockholm noir – och den sista i trilogin om kåkfararen Teddy och advokaten Emelie. Än en gång får läsarna följa med in i de kriminellas värld. ”Jag har flåsat under hela skrivprocessen”, säger den ambitiösa författaren som numera har lagt advokatkostymerna på hyllan för att ägna sig åt skrivandet på heltid. Vi fångade honom för ett samtal om fåfänga, skrivkramp och ond bråd död.

Han har titulerats ”en av Sveriges mest framgångsrika debutanter” och ”Sveriges bäst klädda man”. Han porträtteras ofta som en framgångsrik advokat, som vid sidan av sitt heltidsarbete skrivit Sveriges i särklass mest hyllade kriminalromaner, dessutom i en genre som han själv uppfunnit: Stockholm noir. En superman som utöver sin dubbelkarriär har fru, tre barn och ett vackert hem. Men nu är det slut med det. I december 2016 slutade Jens Lapidus på advokatfirman där han också var delägare för att ägna sig åt sitt författarskap på heltid.

Ledigt klädd i slitna jeans och collegetröja, tar Jens täten in i köket. ”Jag brukar inte släppa in journalister i mitt hem”, säger han, gnuggar sig i ögat med baksidan av handen och frågar om jag vill ha kaffe. Själv dricker han inget utan sätter sig mitt emot mig, på andra sidan köksbordet.

I juni kommer nya boken Top Dogg. Där får vi följa Teddy och Emelie – kåkfararen och advokaten – i upplösningen på dramat som utvecklats i de tidigare romanerna VIP-rummet och Sthlm Delete. Precis som Snabba cash är böckerna speedade, nerviga och egensinniga. Varje karaktär, scen och rörelse innehåller en konflikt. Så byggs spänningen upp även i Top Dogg. Jens har haft ”feeling” under skrivprocessen och handlingen har fötts på resan.

– Att skriva den här boken har varit kul, jag har sprungit hela tiden. Jag har flåsat med karaktärerna, det är så jag har lärt känna dem, säger Jens och berättar att flow är underbart, som aktiv meditation, men också ganska ovanligt. Även för honom.

– Ofta sitter jag och trummar med fingrarna i bordet och ringer telefonsamtal. När jag får skrivkramp, vilket jag ofta får, eller om jag behöver ett nytt perspektiv, så går jag tillbaka till mina anteckningar. Jag använder mig av en anteckningsbank som jag tar språng ifrån när jag skriver.

Jens tar upp sin mobiltelefon och skrollar med tummen. Senaste anteckningen lyder: ”någon med ett pojkaktigt utseende överraskar med att ha en mörk röst.”

Att Jens hämtat inspiration från verkligheten och sitt arbete som försvarsadvokat är ingen hemlighet. Han har lyssnat timtals på avlyssningar, tagit del av polisspaningar, -rapporter och -protokoll, besökt fängelser och träffat (och försvarat) mördare och banditer. Hur ska det nu gå, när den dagliga kontakten med världen som han byggt upp sin författarkarriär kring, inte är kvar?

– Jag känner advokater och poliser och i den mån jag behöver så har jag fortfarande tillgång till miljön. Men jag tror att jag har fått all inspiration jag behöver, den biten blir inte svår.

Att avsluta den juridiska karriären har varit plågsamt, Jens har ältat beslutet i flera år. Långsamt har han skjutit ut sig, jobbat mindre och nu är en era över. Nya samarbeten och uppdrag har tagit form efter det. Han är engagerad i tv-serien Advokaterna, med Alexander Karim i huvudrollen, som kommer att sändas på Viaplay i höst. Han är också involverad i ett hemligt projekt i samarbete med Sveriges Radio.

– Det finns de som säger att ju mer man har att göra desto mer produktiv blir man. Nu återstår att se om jag kommer vara lika produktiv som tidigare.

Snabba cash skrevs när Jens var 30 år. Han var färdigutbildad jurist, hade fast jobb, regelbundna tider och frågade sig ”Var det här allt jag skulle bli?”. Tvivlet resulterade i den bästsäljande debuten och därefter har han gett ut fem deckare, en grafisk roman och en novellsamling. Har han satt upp nya mål nu, eller är han nöjd?

– Jag är oerhört nöjd. Men jag är lagd åt det överreflekterande hållet och är kanske inte den mest harmoniska människan.

Beslutet att lämna advokatyrket handlar mer om att få utrymme att jobba med mig själv, göra sådant jag inte haft tid med.

Lära mig spela tennis till exempel.

På vilket sätt är du överreflekterande?

– Jag funderar mycket kring min omgivning. Tar in andras verklighet och reflekterar över hur de ser ut, vad de gör och hur de beter sig, och varför. På samma sätt funderar jag kring mina egna beteenden.

Jens sitter bakåtlutad, stundtals med armarna korsade över bröstet. Ögonen är vänliga men röjer få känslor. Det gör inte hans svar heller. När jag frågar om han själv någonsin känt sig utsatt väljer han att inte svara alls. Jens är kanske inte hårdkokt men han är mån om att behålla skalet på. Från utsidan ser jag en intressant mix av integritet och vänlighet, kryddat med ett eggande gott självförtroende.

I juni kommer recensenternas betyg av Top Dogg. Jens är inte nervös, inte som förr.

– I början blev jag ju bortskämd med bra recensioner, så det blev lite av en chock att inte bli hyllad när Aldrig fucka upp kom. Nu känner jag mer så här: ”Lapidus ska man inte läsa om man vill ha traditionella kriminalromaner. Alla har olika smak.

Jag känner en trygghet i att jag skriver bra litteratur.”

Vilket beröm blir du stoltast över?

– När mammor pratar om sina söner, bibliotekarier om unga killar och män som sitter inne om att de har börjat läsa tack vare mina böcker. Att jag bidrar till att öka läsningen i Sverige.

Jens pappa arbetade som journalist. Mamma var socialsekreterare. Vid köksbordet i Gröndal diskuterades språk och socialfall. Jens kan se spår av föräldrars profession i sitt eget yrkesval. Hur han i sin tur påverkar sina barn funderar han över.

– Som försvarsadvokat tilldelas man en position av samhället, att försvara de åtalade, ofta för att de gjort något hemskt. Hur berättar man det för sina barn? Mina barn har trott att deras pappa hjälper polis och domare. Nu har min äldsta blivit så gammal att han förstår mer, jag kan förklara hur rättsväsendet ser ut och varför det behövs.

En silvrig hårslinga går som en blixt upp ur pannan på Jens. Han är snygg. Att han tilldelats rollen som den ”välklädda och snygga författaren” anser han dock vara en slump.

– Jag är medelmåttigt fåfäng skulle jag säga, utseende intresserar mig mer på ett sociologiskt plan. Att jag blev den ”välklädda” beror på att jag inte såg ut som journalisterna och fotograferna förväntade sig, eftersom jag kom till plåtningarna i kostym, direkt från advokatbyrån.

Kommer dina författarporträtt se annorlunda ut framöver?

– Ja, det tror jag, säger Jens och gör en gest mot andra sidan lägenheten. Där finns en hel garderob som numera står oanvänd.

Slutligen, om Teddy i Top Dogg behövde röja någon ur vägen, en älskarinna kanske, hur skulle han göra för att inte bli avslöjad?

– Han skulle aldrig döda en kvinna. Han har den undre världens moral i sig, den säger att man aldrig rör kvinnor eller barn. Men skulle han döda utan att lämna några spår efter sig skulle han använda en raffinerad metod, som att injicera luft mellan tårna eller in i ögongloben. Eller kanske se till att passagerarbältet är uppknäppt och köra hårt in i en bergvägg. Då dör man garanterat.