17.01.17

Lönnlövet som kom hem

Lönnlövet som kom hem

Efter sjutton år i Toronto och nästan lika många i Vaxholm har Börje Salming gått och blivit stadsbo. På Gärdet närmare bestämt. Sextiofem år fyllda har han trappat ned på sina engagemang och vill njuta av livet som pensionär och dessutom nygift. Hockeyn är sedan många år lagd på hyllan, men när Östermalm magasin träffade honom vid Kampementsbadet en blåsig höstdag laddade han för att åka till sin andra hemstad Toronto när laget Maple Leafs spelar säsongens första hemmamatch.

Det är hur roligt som helst  att komma dit. Varken laget eller publiken vill glömma oss spelare. Vi är 18 spelare som har blivit hedrade genom att våra gamla tröjor hänger i taket, och nu har de gjort nya och det är en stor baluns när de ska sättas upp. Lite senare i höst är det Hockey Hall of Fame där borta också, då ska vi också spela lite hockey. Ena laget heter faktiskt Team Salming och det är bara gamla Maple Leafs i det, det är lite roligt, skrattar Börje.

Det är nästan lite svårt för oss i Sverige att förstå hur stort hockey är och hur stor Börje Salming är i Toronto. The King, som han kallas, kan inte ta ett steg utan att skriva autografer, eller nuförtiden ta en selfie, vilket är knepigare för det tar så mycket tid. Han finns som bronsstaty på Legends Row utanför rinken. På Winter Classic Hockeygame i december kommer ”gubbarna” spela en förmatch på utomhusarenan som tar 100 000 åskådare. Det kommer att vara smockfullt.

– Vi kör inte på 200 längre, vi får inte tackla och så, vi leker som man gjorde när man var yngre. Man måste vara ödmjuk inför idolskapet. Där borta är de tokiga i hockey, det är en tradition, jag kan fortfarande få brev från fans. De berättar hur de kände när de kollade på gamla matcher och så, säger Börje.

Börje har börjat trappa ned sig från sitt sportklädesföretag Salming Sport efter många år som 100 procent aktiv i det. Han kallade sig aldrig VD, snarare allt i allo. Statustitlar är inget för honom. Nu ägnar han mer tid åt investeringar och välgörenhet, något som ofta går hand i hand, som i hans senaste projekt, en medicinskteknisk handske som återger handens ursprungliga rörlighet (ursäkta göteborgshumorn).

– När man får artros går det inte att dra ihop handen. Jag har brutit alla fingrar på min högra hand och blir det riktigt kallt kan jag inte hålla i grejer eftersom cirkulationen blir så dålig. Den här handsken är fantastiskt, tänk på alla som måste sluta jobba i förtid. Du kan hålla en penna med den, och du kan hålla nåt som väger flera kilo utan att tappa det. Börje har dåligt hjärta, ett genetiskt arv, så han har i många år gjort reklam för organdonation. En annan spännande investering är i ett nytt företag som gör hjärtan i titan och plast. Nästa år kommer en sådan operation göras för första gången på en gris.

– Jag gillar business också, men det här gör jag för att det är roligt att hjälpa till. Jag har mycket aktier i svenska företag som håller på med medicinteknik och läkemedel. Det är spännande. Det börjar bli skönt att vara hemma istället för att vara ute och flänga, vi säljer ju våra produkter i över hela Europa och Nordamerika.

Vad tänkte du att du skulle fortsätta med efter hockeyn? 

– Inte en aning, jag tänkte aldrig på det. Hockeyn var så rolig och jag körde bara på. Jag fick göra det jag tyckte var absolut roligast och så tjänade jag bra med pengar, det var hur toppen som helst. Hockey är en kampsport och det händer så mycket på isen. Man får smälla på, det är som en lek.

Börje menar att han är helt olika personer på och av isen. Efter match eller träning var han familjefar som helt kunde skärma av hockeyn. Han tyckte då att han hade mycket tid för familjen, men har insett senare att det kanske inte var så.

– Hade vi inte match var jag hemma från klockan ett på eftermiddagen. Men var det match var det resor, och det var mycket matcher. Spelade vi i Los Angeles var vi borta kanske tio dagar. Och jag var aldrig ledig på sportlov och annat. Vi spelade året runt, utom på sommaren då vi åkte till Gävle och sommarstugan. Spelarna var som en familj och när vi spelade gjorde vi det för varandra. Efter hockeyn pratade vi om barnen och så, alla hade barn och vi hade halloweenpartys och sånt ihop. Vi var bara stenhårda på isen.

Börje var den första europeiska spelaren i Nordamerika, och kunde ingen engelska när han flyttade dit. Killarna i laget lärde honom, tvingade honom att beställa sin egen mat och fick påminna om att avsluta en begäran med please. Hockeyn på andra sidan Atlanten är hårdare än den i Sverige, något som passade Börje bra.

– Jag blev fansens favorit eftersom jag var mer kanadensisk än dem själva. Jag spelade deras spel och var brutal mot mig själv, täckte alla skott även om vi vann med 10-0. Jag kunde ta pucken i huvudet om det krävdes, de tyckte det var roligt när jag kämpade. Och så hade jag teknik, det visste jag inte ens själv, men det ser jag nu. Jag kunde vända på en femöring. Det är kul att kolla på gamla filmer, jag skrattar åt mig själv när jag fick stryk. Man sydde några stygn och gick ut på isen igen, det var bara att köra på, ler han.

Även om han inte gör nån stor sak av skadorna är flera av dem bestående. Axellederna är så skadade av alla tacklingar att han har kraftigt nedsatt rörlighet i dem, han har bara 50 procent syn på ena ögat efter att ha fått en klubbspets i det och näsan har han varit tvungen att operera för att kunna andas efter alla smockor. En gång på isen blev han överkörd sicksack över ansiktet av en motståndare och fick sy över 300 stygn. Börje var bara 17 år när han lämnade Kiruna och flyttade till Gävle och Brynäs. På min fråga vem som tog hand om honom där är han fullständigt frågande.

– Brynäs ville ju ha mig så såklart flyttade jag. Jag hann inte ens börja längta bort från Kiruna, jag trivdes där. När jag växte upp trodde jag att jag skulle jobba som svetsare i gruvan, och jag hann faktiskt med två månader där. Alla jobbade ju i gruvan.

Börjes far omkom i en olycka i gruvan när Börje bara var fem år gammal. Hans mor gifte om sig med faderns bror och flyttade till en bostad alldeles bredvid hockeyrinken. Då höll Börje på med alla möjliga sporter, handboll och fotboll bland annat. Börjes två äldsta barn föddes i Toronto. När familjen flyttade hem var barnen 16 och 14 år och ville absolut inte flytta till Sverige, de kunde ju knappt svenska och hade ingen relation till föräldrarnas hemland. Umgänge, skola och liv var uteslutande kanadensiskt.

– Hade vi stannat längre hade vi aldrig fått dem med oss. Men jag älskar det här landet, det var därför jag kom hem. Jag har en stark dragning till Norrland också, naturen, fisket och jakten. Jag är stolt över mina samiska rötter och satsar på att vara med vid renskiljningen nästa år. Detta år krockar det tyvärr med en Torontoresa.