17.01.17

Livet mellan raderna

Livet mellan raderna

Han firar tio år som artist, är aktuell i Så mycket bättre och med showen NU, som premiärspelas på Hamburger Börs i januari. Men det är inte karriären Danny Saucedo pratar om när vi ses på Nytorget, en kulen dag i november. Han spekulerar i hur han kommer att bli som pappa och vad som uppstår först: verkligheten eller föreställningen om den. Han benämner vikten av att ha roligt och värjer sig för rädslan att försvinna med ett ”poff”.

Klassiska filosofiska tankeexperiment, matematiska algoritmer och verklighet kontra objektivitet upptar artisten Danny Saucedo tankar. Han är på jakt efter möjliga svar på frågor som ”om ett träd faller i skogen men ingen hör det, skapas då något ljud?” Vi diskuterar saken på Urban Deli där vi stämt träff, längst in i restaurangen klockan elva. Danny är aningen sen men stressar inte. Han tar sig ledigt fram, bär frisyren högt och nickar igenkännande mot flera bord längs vägen. Vi befinner oss i Danny-land, moderna Södermalms epicentrum.

Här vid Nytorget har han bott hela sitt liv. Här skriver han sin musik och här gjorde han sina första pojkstreck som barn: knöt fast plånböcker i fiskelina, la ut snubbeltråd och sköt ärtor på förbipasserande. Hyssen blev värre i takt med att Danny blev äldre. Hela Söder utgjorde hans bakgård och tågsurfing och tagging var flitigt praktiserade nöjen. Än idag kan hans tagg ”NER” skymta fram på sina ställen.

– På 90- och i början av 2000-talet höll vi till mycket där Trädgården ligger idag. Vi gjorde väl vanliga skitsaker, som alla ungar gör, säger Danny och förklarar vad tågsurfing innebär:

– Man åker mellan vagnarna. Sträckan mellan Gamla stan och Slussen var härligast, att åka utomhus och känna hjärtat och adrenalinet pumpa, säger Danny och knyter händerna framför hakan.Visst, här kan han bli nostalgisk, stadsdelen är pittoresk och mysig men anledningen till att Danny inte vill flytta är en annan.

– Jag läste en studie om att män ofta bor kvar där de är uppväxta, att de stannar nära sin mamma. Jag är definitivt en av dem. Min mamma bor runt hörnet och jag och min bror bor alldeles intill henne och varandra. Hon är den som skapat mig. Gjort mig ambitiös och driven.

Dannys mamma kommer från Bolivia. Hon träffade hans polska pappa i Sverige och tillsammans flyttade de till Södermalm. De erbjöds en lägenhet i den då skitiga och oattraktiva stadsdelen och kunde välja och vraka. De valde Bondegatan. Men pappa Piotr blev inte långvarig på adressen vilket lämnade unga Danny med saknad, ett hålrum som bara en pappa kan laga. I brist på faderns närhet sökte Danny bekräftelse på annat håll. Inledningsvis satsade han på en klassik karriär, som tenorröst på operan. Han övade, kämpade och sjöng arior så att fåglarna i Nytorgsparken tystnade. Danny ville lyckas, synas och bli framgångsrik.

– Det är ett klassisk psykologiskt tillstånd, som drabbar alla oss som hade en farsa som drog när vi var små. Hela mitt liv har jag sökt min pappas handpåläggning. Från mamma fick jag mitt självförtroende, från pappa fick jag längtan och strävan efter att bli hel.

Buset och kicksökandet Danny ägnade sig åt beskriver han som en motvikt till det ”helgonbygge” som mamma Patricia ägnade sig åt. Danny gick på dagis i nunnors regi och lärde sig spanska, engelska och franska innan han behärskade svenska. Vid fem års ålder spelade han både fiol och piano och när det var dags att välja skola sökte han till Adolf Fredriks musikklasser. Därifrån gick han vidare till Lilla Akademien och Södra Latins gymnasium. Opera passade Dannys röstresurser men inte myrorna i brallan. De bråkade med honom, tvingade kroppen till rörelse och dans. Det sistnämnda var ett favorituttryckssätt, ett språk som Danny behärskade innan han kunde tala.

– Jag började snacka sent, jag tror jag var förvirrad av alla olika spåk som talades runt mig och därför blev dansen det uttryck jag behärskade bäst. Dans gör mig lycklig, säger Danny och hans ljusa ögon glittrar.

Vid sidan av skolan gick han kurser i pardans, klassisk tiodans, på sin mammas initiativ. ”Det var kul men det var inte Michael Jackson precis”, konstaterar Danny. Han tjatade till sig en kurs i street dance på Danscenter på Åsögatan. På kvällarna var det MTV som gällde. Första gången han såg en wave trodde han knappt att det var sant. Danny spärrar upp ögonen över bordet för att illustrera hur han spenderade timmar framför tv:n, i väntan på att just den videon skulle spelas igen.

– Jag kunde inte fatta att man kunde göra så!, säger han och låter armarna fara ut från kroppen, för att visa vilken rörelse han talar om. En elstöt rullar över armar, axlar och nacke, från vänster långfinger till höger. En wave. Närmare Michael Jackson än så kunde han omöjligt komma där och då. Magkänslan var stark och alla pilar pekade tydligt i en ny riktning. Tenorkarriären lades på hyllan.

– Hur bra det än är att röra sig inom det klassiska så har den världen en kvast uppkörd i arslet. Jag pallade inte det. Dakapo! säger han och skrattar så att halsbandet runt halsen börjar pendla. Jag är inte så präktig!

Karriären som popartist började i Idol 2006. Framgångarna fortsatte när han skapade gruppen EMD och därefter rivstartade solokarriären med debutalbumet Heart Beats, som toppade svenska albumlistan med singlarna ”Tokyo”, ”Play It for the Girls” och ”Radio”. Hitsen ”In the Club” och ”Amazing” fick kidsen att studsa och ingen misstog honom för ett helgon under hans medverkan i Melodifestivalen 2012. Han framstod som en tuff och självsäker flickidol. Iklädd den kostymen reste hantill Amerika där en internationell wow-karriär väntade.

– Jag har visserligen alltid känt att jag har självförtroende nog att ta över världen, och jag har alltid upplevt att mina vingar är för stora för Sverige, men USA var inte för mig. Visst, jag kunde ha fortsatt men det där var inte vad jag ville. Det uppstod en kognitiv dissonans. Jag hade sprungit på myten om mig själv och valde att hoppa av, jag vill ta reda på vem jag är. Väl hemma igen kom musiken och texterna ut ur fingrarna på svenska. Det blev personligare än tidigare och den tuffa killen försvann. Kvar finns en annan. En minst lika självsäker och levnadsglad, men ödmjukare och sannare, människa.

– Han var så ball, cool och tuff. Inte alls som jag. För mig är det inte viktigt att vara så längre, jag kan verkligen se hur jag har utvecklats, säger Danny och berättar att han ämnar fortsätta utvecklingen. Livet blir roligare om man följer med på resan istället för att försöka kontrollera varje sväng.

Är du hel idag? 

– Mer hel än någonsin och jag hoppas på att bli ännu mer. Jag har lärt känna min pappa och vi står varandranär idag. Det är skönt, jag känner att jag har täppt till det hålet. Läkt. Samtidigt undrar jag: vad händer med mitt liv, med mig och min önskan att synas och ta plats om min strävan försvinner?

Hur beskriver du dig själv idag?

– Säker och levnadsglad. Det räcker så, jag vill inte ha alla svar, jag är rädd för att jag ska lösas upp i atomer då. ”Poff!”, liksom. Jag tror att det är meningen att vi ska söka svar, inte att vi ska komma fram till ett resultat. Det är sökandet som ger mig styrka.

Danny söker i den alternativa vetenskapen. Läser om universums uppståndelse och studerar matematiska algoritmer. Fascineras över teorier kring hur partiklar visar alla sina egenskaper först när vi tittar på dem. Han menar att det är först när vi zoomar ut i rymden som universum skapas och blir ett världsallt, så som vi känner det. Så länge vi tittar på det finns det där. Precis som skogen. Ljud finns när vi hör dem. Inte annars. Danny exemplifierar och ber mig tänka på korvstroganoff, Måns Zelmerlöw och kottars struktur.

– Du får direkt en bild eller en känsla, eller hur? Bilderna som du ser för ditt inre och känslorna som skapas, de kommer till dig först. Därefter kommer verkligheten.

Med det förhållningsättet till livet paketerar Danny allt han varit med om under sitt 30-åriga liv och går vidare. Tatueringen på vänster underarm, DONE, syftar på att han är klar med ”all skit” han förr ägnat sig åt. Samtidigt triggas han av perspektivet som upplevelserna skapat. Idag tänker han på helt andra saker, till exempel hur det kommer sig att mönstret i kottars uppbyggnad påminner om ananasens struktur. Han säger att han fascineras över att galaxernas armar har samma form som snäckskal.

– Det är spännande att försöka förstå hur det hänger ihop. Pappa och jag pratar om det. Och jag och Molly.

Du och Molly Sandén är ju nyförlovade, när blir det bröllop?

– Vi skjuter upp saker, så gör vi med allt. ”Äh, vi tar dem i morgon” säger vi om räkningarna. Vi ser fram mot bröllopet men har inte satt oss ned och planerat än. Troligtvis blir det hösten 2017.

Du har inte haft kontakt med din pappa, hur tänker du kring att själv bli pappa?

– Jag tänker på det hela tiden. Längtar. Det är det största och viktigaste avtrycket man kan göra och jag funderar på vad jag vill lämna efter mig till dem, inte bara några videos på Youtube. Jag vill ge dem bra värderingar och lära barnen att ta ansvar. Det är då världen kan bli en bättre plats. Jag känner att jag har lyckats med min uppfostran den dag mina barn säger till mig ”farsan du fattar inte”. Jag vill att mitt tak ska bli mina barns golv.