27.04.17

Kärleken till Överby, det ständiga skapandet och att våga lite mer

Kärleken till Överby, det ständiga skapandet och att våga lite mer

Ny diktsamling på gång och konstutställning i sommar. Så länge lusten finns drar Carl Anton inte ner på tempot. Penseldrag över duk eller bläck över skissblock. En dikt, ett stycke prosa eller sång. Med tiden desto ärliga betraktelser om allt mellan liv och död.

Vägen är smal och lutar brant uppför. Efter viss tvekan trycker vi gasen i botten och möts av magnifik utsikt. Carl Anton vinkar från röd snickarglädje och ytterdörr på glänt. Här, högst upp på en bergknalle i Överby, stod han första gången som liten grabb och blickade ut över hav och natur. Minns hur hans mor tog honom i handen och sa ”det här tar vi”.

– Från den dagen var hon bra i hjärtat och levde tills hon blev över 90 år.

Även Carl Anton ser ut som hälsan själv, en reslig man med okuvlig kalufs och nyfiken blick. Familjens högt belägna paradis fungerar numera som ett andra hem, såväl sommar som vinter. Carl Anton tar oss med in i ombonad ateljé och matplats. Intill en kruka med blommande Mårbacka leder en trappstege upp till favoritstället. Förr ett öppet utrymme dit man tog sig med stege från utsidan, numera ett inglasat tornrum.

– Det hade sin charm då också, men nu kan man sitta däruppe mitt i vintern.

Penslar och nödvändiga pryttlar fyller arbetsbänken. En inramad liten ”mätt orm” bredvid stor skulptur av möte mellan mor och barn. Målad segelbåt på pappersark, snillrik text under kattbild och nyskriven dikt. Ett konstnärskap, orädd nya material och uttryckssätt.

För mig är det lika kul och spännande att skriva som att måla. Och jag behöver inte slita ut mig på något särskilt!

Kaffe och äppelkaka dukas fram och Carl Antons fru ”Libbe”, konstaterar att hennes man ofta ser sånt hon inte alls ser. Som den ådriga träbiten vid strandkanten under en av deras promenader. Bara en av alla saker han burit hem… Inspiration får han av allt han är med om. Möten, små bagateller eller större saker. Både glädje och elände. Arbetsdagarna börjar behagligt.

– Min hustru har varit vänlig nog att praktiskt taget undantagslöst komma med morgonfika på sängen. Vi har inte särskilt bråttom, stannar gärna kvar där, tar en macka och ser på teve. Sen tar vi en rejäl promenad – det anser vi är bra medicin.

Han har varit verksam som konstnär, trubadur och vissångare nästan hela sitt liv, men hans val av yrke föll till en början inte alla i smaken. Konstnärer var sådana hans far plockade upp ur rännstenen tidiga mornar.

– ”Grabben kan väl åtminstone bli ingenjör”, det uttrycket kan jag fortfarande höra inom mig. Farsan var polis.

Men gästspel i Hylands hörna, blidkade tillslut även hans far. Framträdandena blev också ett vägval, han sa upp sig från sitt arbete som illustratör på DN för att satsa på en frilanskarriär. ”Carl Anton i Vita Bergen” gjorde honom folkkär. Älskat sommarprogram och direktsänd teveunderhållning. Själv boendes mitt i ”Vitan” lämnade han hemmet i Stora Mejtens Gränd när orkestern spelade upp. En epok som varade i 30 år med legendariska gäster som Cornelis Vreeswijk och Stig Järrel. Carl-Gustaf Lindstedts skratt avlöstes av Per Anders Fogelströms lågmälda Stockholmsbetraktelser. Sistnämnde också en fin vän.

– Han stod där med en hand i kavajfickan och läste från en lapp i den andra. Höll en hel park med tusentals åskådare i andäktig tystnad med gamla berättelser från söder.

Längtan till Söders höjder och en önskan om att komma ner på ”backen” gjorde att familjen bytte modern trea i Fredhäll mot omodernt ruckel i Vitabergsparken. På tidigt 60-tal en fullkomligt galen flytt i de flestas ögon. Utedass, gasol- och fotogenvärme och så kallt på golvet att dottern Isabell placerades högst upp på pianot för att inte frysa ihjäl där nere. Men också ”väldigt charmigt” och familjen blev kvar i 49 år.

Men en grabb från Essingen, med konstnärliga ambitioner välkomnades inte helhjärtat av dåtidens kulturetablissemang från kvarteren.

– Som kungsholmare hade man inget på söder att göra, tyckte ”Slas” och några till. Men med tiden blev vi riktigt goda vänner.

Carl Anton bor inte längre i Vita bergen, men väl på söder. Idag är hemadressen en av Stockholms mest filmatiserade, en liten lägenhet på Katarina Kyrkobacke med högt i tak, kakelugn och vida utsikt över strömmen och inloppet nedanför. Inte långt därifrån har han sin ateljé i den gamla Stadsgårdshissen, som han lyckades rädda från rivning mot löfte om renovering.

Du har skrivit mycket om din kärlek till staden, bland annat i ”Älskade Stockholm”, vad bottnar den i?

– Jag tyckte det var fantastiskt att få gå omkring på den här stadens alla gator. Gillade att strosa runt. Kärleken var innerlig. Men den har avtagit.

Hur menar du?

– Jag hade ett riktigt kärleksförhållande till staden och det har jag i viss mån fortfarande, men jag lägger inte ner så mycket tid på att skriva om den längre.

Stadens förändringar är kännbara. Hyres-rätter har blivit bostadsrätter och söders gamla klientel har bytts ut. Slussen, ett av vår tids finaste konstverk har fått förfalla och rivs.

– Det finns de som slutar att älska varann, kanske är det så med en stad också. Stockholm är fortfarande en vacker och fin stad att bo i, men jag känner mer för Överby och skärgården nu. Människorna här, genuiniteten.

– Vill ni förresten höra något som just är färdigt?

Carl Anton stegar fram till sin mors gamla piano i rummet intill. Som liten stod han på tå bredvid, det var så han lärde sig spela. Nyskriven text vilar på notstället, en finstämd melodi med kännbar refräng:

”… Låt inte dig va den enda du ser. Frys lite själv och ge bort dina vantar, till den som behöver dom mer.”

Det tjänar inget till att grubbla, men han kan inte låta bli att fundera över världen idag och framtiden. ”Hur många generationer kommer få ha det så här bra?”

Pianopall byts mot soffa och dragspel för en ”Överby-vals”. Han sjunger om måsarna uppe på Överbyberg, mammas blåbär och kylskåpskall fil. Överby, en aldrig sinande inspirationskälla. Ny diktsamling är klar men några memoarer blir det inte.

– Nej, jag tycker inte mitt eget liv är så intressant. Men bland dikterna finns tankar om både barndom och uppväxt och vad som händer sen. Uppriktiga texter om livet och döden. En hel del humoristiska saker också. Jag tog mer hänsyn till min omgivning tidigare. Nu är mina alster vassare, mer vågade och ställningstagande. Man vill inte såra, men samtidigt vara sann mot sig själv.

Kaffekopparna har fyllts med både påtår och tretår. När vi lämnar Överby har mörkret lagt sig, men värmen inombords består. Efter några dagar kommer ett brev på posten undertecknad Carl Anton med blomma:

Du ställde intressanta frågor…, en av dem hade jag inte svaret på förrän senare.

 Angående liv och död: ”Enklast hade varit att inte vara född. Men tänk vad mycket man hade gått miste om.”