19.04.18

Jag vill ha en värld av tillit, inte av rädsla

Jag vill ha en värld av tillit, inte av rädsla

Går det att springa som ensam kvinna genom ett muslimskt land med sharialagar? Det undrade ultralöparen och äventyraren Kristina Paltén när hon sprang 184 mil genom Iran under 58 dagar för att utmana sina egna och andras fördomar. Vi träffade henne hemma i radhuset i Gustavsberg för att höra mer om löpturen genom Iran, vad den betydde för människorna i landet och vad hon hoppas på med boken Den rädda löparen som kommer ut nu i mars.

 

Det var i september 2015 som Kristina snörde på sig sina rosa gympaskor och började den 184 mil långa löpningen genom Iran. I heltäckande joggingdräkt från snö till 50 gradig värme sprang hon genom öken och bergslandskap, genom små och stora byar, längs vackra hav och tungt trafikerade asfaltsvägar. Allt detta för utmana sina egna och andras fördomar och rädslor och bidra till tillit i världen.

Så, nådde du ditt mål?
– Med råge! 20 miljoner människor världen överhar sett trailern till dokumentär-filmen om min resa (Ensam genom Iran – 184 mil av tillit) och 12 miljoner har tittat på videon som The Guardians gjorde om mig. Och nu i mars kommer boken Den rädda löparen att ges ut på svenska, sen på flera andra språk som engelska, tyska, franska, persiska…

Vad hoppas du på med boken?
– Främlingsfientligheten växer och vi lever i en tid där folk är rädda för de som är annorlunda. Med boken vill jag påverka valutgången för 2018 och lyfta debatten vilka värderingar som ska gälla i Sverige. Vilket land vill vi vara? Ett samhälle som står för medmänsklighet eller ett land där vi är rädda för varandra? Om jag som ensam kvinna kan springa genom ett muslimskt land med sharialagar utan att det händer något finns det ingen anledning till att vara rädd. För de flesta människor är precis som du och jag.

Själv var hon skräckslagen innan hon skulle börja sin löpning genom Iran, erkänner hon. För att få bukt med känslorna satte hon sig ner och gjorde en lista med 22 rädslor som hon graderade på en skala 1-100.
– Jag var rädd att bli våldtagen, att någon skulle göra mig illa när jag låg och sov i tältet, att polisen skulle ta mig och sätta mig i fängelse. Och jag var rädd att extrema muslimer skulle göra mig illa för att jag är kvinna som tar mig friheter. Men efter bara några dagar på min resa raserades mina fördomar en efter en, för det jag mötte i Iran var en otrolig
vänlighet och gästfrihet.

Det var bara vid ett tillfälle som Kristina blev rädd, när en aggressiv civilpolis anmärkte på hennes hijab. Annars hjälpte folk henne längs vägen och uppmärksamheten som det iranska folket visade var överväldigande. Hon fick frukt och mat, presenter och husrum. Folk applåderade när hon kom och ville prata och ta selfies med henne.
– När de såg att jag som ensam kvinna kunde springa tryggt genom deras land spred det en enorm stolthet. Fyra olika tv-kanaler ville intervjua mig och en familj som jag sov över oss bjöd in alla de andra 33 familjerna som jag sovit hos för att fira deras godhet. Jag har fått brev från iranier som tackat mig för att jag har bidragit till en bättre värld och att jag visat en annan sida av deras land än den våldsamma sida som media visar.

I mångas öron kan det låta som en galen idé att springa ensam genom Iran. Hur reagerade din familj och dina vänner?
– Det var blandade reaktioner. Min sambo, Fredrik, var okej med det, men en kompis gjorde nästan slut med mig för att hon var så rädd att jag skulle dö. Den jobbigaste reaktionen kom från min syster som undrade hur hon skulle ta hand om mammas och pappas sorg om jag skulle dö. Att jag som ensam kvinna skulle springa genom ett muslimskt land gjorde det också svårt för mig att hitta sponsorer, de flesta trodde att jag skulle råka illa ut.

Att springa genom Iran är inte det första äventyret Kristina ger sig på. Hon har sedan tidigare två världsrekord i löpning på löpband, ett 12-timmars- och ett 48-timmarspass. Hon har bestigit Aconcagua, Sydamerikas högsta berg, och tillsammans med äventyraren Carina Borén sprang hon den 3 262 kilometer långa sträckan från Istanbul i Turkiet till Tenala i Finland, för att därefter paddla 493 kilometer från Tenala till Stockholm. Tillsammans med Carina Borén har hon även seglat från Fiji till Nya Zeeland samt paddlat sträckan Stockholm – Göteborg. På meritlistan finns också 6-dagars löpturen i Ungern där hon satte nytt svenskt rekord.

Vad är det som driver dig?
– När jag hade slagit världsrekordet med 12-timmar på löpband undrade jag vad som fanns bortom det. Hur skulle jag fungera om jag sprang 48 timmar? Jag är inte rädd för att misslyckas, min drivkraft är att lyckas och undersöka vad jag är kapabel till.

Vilken blir nästa fysiska utmaning?
– Ingen just nu, för nu är det fokus på boken. Men, jag är jättesugen på att upptäcka Afrika och springa genom Kalahariöknen. Där är det inte så mycket folk så det skulle passa en introvert person som jag, skrattar Kristina.

För med ord som introvert, blyg och försiktig beskriver hon sig själv. Jag däremot ser en målinriktad, driven och ödmjuk kvinna med pigga nötbruna ögon under kort mörk lugg. Kristina, ursprungligen från Piteå, berättar med sin lugna och norrländska dialekt att hon knappt hade sprungit en meter innan en kompis lockade med henne på ett lopp, för 15 år sedan. Då hade Kristina precis blivit sjukskriven för utbrändhet och hennes man hade lämnat henne för att de inte kunde få barn.
– Jag var 31 år och kände att jag hade misslyckats med allt. Mitt äktenskap, mitt mål att skaffa familj, min karriär. Löpningen blev ett sätt för mig att ta mig igenom denna tuffa period. Det gjorde ont, men jag kom ur den, som en starkare människa som fick ett roligare liv.

Löpningen ledde så in henne på en oväntad väg i livet och idag har åren som chef på Ericsson bytts ut mot en frilansvardag med ett eget företag där hon håller föredrag och coachar människor att nå sina mål i livet. Men har hon nått sitt eget mål?
– Mitt mål är att ständigt utvecklas, se vem jag är och vad jag kan. Som nu med bokreleasen. Egentligen tycker jag det är jobbigt att synas men det hindret ska jag komma över och låta mig själv känna stolthet och glädje över det jag skapat.

 

 

 

 

TEXT och foto: Frida lenholm