14.04.18

Jag kan egentligen ingenting

Jag kan egentligen ingenting

Det har skrivits spaltmeter om den komplexfyllde pojken från Dalarna som blev skateboardstjärna i Kalifornien, entreprenör och mångmiljonär – men som gång på gång förlorat allt och rest sig igen. Per Holknekt är en fågel Fenix, en katt med nio liv och något så ovanligt som en kapitalist med större hjärta än plånbok. Våren 2018 inleder han ett helt nytt kapitel, den här gången som nygift i Djursholm, småbarnspappa till en bedårande babydotter och två purfärska nya bolag – det ena är vansinnigt smart och det andra bara vansinnigt.

Att komma hem till Per Holknekt är som att kliva in i värmen hos någon man känner väl, som ser hur man mår utan att ens fråga, och som inte döljer sina egna erfarenheter eller känslor. Blicken är vänligt blå och genomträngande. Handslaget fast, rösten lugn och rörelserna avslappnade. Det doftar kaffe från det vita köket och babyjoller hörs från rummen en trappa ned. Per blev pappa för andra gången ifjol och så sent som i januari i år gifte han sig med sitt livs kärlek, Linda. Tillsammans bor de i en gul villa i Djursholm.
– Vi bor här för att vi inte hade råd att bo så här stort på Södermalm. Där hade vi knappt fått 100 kvadratmeter lägenhet, här i Djursholm har vi ett nybyggt hem, 3000 kvadratmeter nyanlagd tomt och flera bilar på garageuppfarten. Så jag nöjer mig med Djursholm, säger Per och ler pillemariskt. Han tillägger att han stormtrivs. Familjen har en badsjö bara ett stenkast från hemmet, en båt som guppar nere vid torget och favoritkrogen Dodd´s på promenadavstånd.

Solen skiner som en strålkastare genom rummets stora fönsterpartier, det är så ljust att vi hade kunnat utföra kirurgi på bordet mellan oss. Men det enda som dissekeras är Pers liv. Han är en ordetsman som med hög hastighet och med inlevelse delar sina erfarenheter. Känslorna sitter utanpå och lika tydliga som hans tårar och skratt är självkritiken.

– Jag kan egentligen ingenting men vad jag än gör så går det bra. Det är märkligt. Men jag tror att det är just det, att jag inte tycker att jag är bra på något, det är en fördel för det gör att jag kämpar hela tiden. Om jag faktiskt förstod min potential och visste att jag var bra, då skulle jag vara som alla andra och försvinna i mängden. Men jag är ständigt i underläge. Snabbmakaroner är mitt basläge och därifrån kan allt bli bättre.

Jämför du dig med andra?
– Absolut! Alla andra är så lyckade, så snygga och har så mycket självförtroende.
Men någonting gör Per väldigt rätt, hans samlade erfarenheter har gjort honom till en av Sveriges mest beryktade entreprenörer och en av landets mest bokade föreläsare, med fler än tusen föreläsningar i ryggen. Enligt Pers agenter handlar föreläsningarna om livets framgångar, motgångar och om att resa sig igen, så som Per själv har gjort. Själv säger han att han talar om humanitet.
– Min mission är att ta tillbaka humaniteten, få folk att känna! Det handlar ofta om små saker, att vara schyst mot varandra och att vara närvarande
för varandra. Vi är människor av kött och blod! Idag är det många som glömmer bort det, eftersom vi inte möts längre, säger Per och resonerar vidare, pratar om ”jaget kontra laget”, om mänsklig utveckling för personliga och monetära vinster och hur en framgångsrik organisation skapas först när människor bekräftas och visas tilltro. Han säger att han bara kan nå fram till publiken med sitt budskap om han visar sin egen sårbarhet.
– Jag flår verkligen huden av mig själv varje gång jag föreläser. Jag måste våga gå sönder. Det är smärtsamt men inte farligt och efteråt är jag ofta lycklig och ledsen på samma gång. Då vill jag gärna gråta en skvätt, men det går ju inte i dessa selfi-tider!

Få har samma bredd av erfarenheter Han har startat 32 bolag, mött stora framgångar och prisats som Årets bolagsgrundare, Årets Exportbolag och Årets Inspiratör.
I november 2017 utsågs han även till Årets Digitala Influenser. Men lika högt som Per har stått på samhällets hierarkistege, lika lågt har han fallit åt motsatt håll, försörjt sig som försäljare av Situation Stockholm och bott på gatan.
– Det är en rikedom att ha en sådan otrolig referenskarta. Förr ville jag bli hög och rädd – det var det jag eftersträvade. Nu söker jag inte kickar längre, nu är det ro jag söker, frihet från rädsla och oro.

Har du ro idag?
– Jag är 57 år och ja jag känner mer frid idag. Det är helt enkelt uppsidan med att bli äldre, man engagerar mer kraft i det som är positivt och kan fylla på med glöd. Extremt ekonomiskt överflöd är inte sann lycka men att inte behöva oroa sig över sin ekonomi och veta att man klarar sig – att slippa oro – det är väldigt hjälpsamt på vägen dit.
Per föddes och växte upp i Dalarna tillsammans med en äldre bror. I låg-stadiet ansågs han vara särskilt begåvad och flyttades upp, direkt från årskurs 1 till årskurs 3. Efter studenten i flyttade han till Kalifornien för att åka skejtboard på heltid, vann stora internationella tävlingar och grundade en av världens främsta skateboardtidskrift, Transworld Skateboarding, 1983. Bara ett år senare sjönk han ned i ett svart djupt hål, sitt livs första, men inte sista, kris.

– Jag var 23 och hade fantastiskt kul. Bodde med mina polare i en lägenhet och fick betalt för att leka. Jag hade båda fötterna på gasen och hade ingen aning om vilka konsekvenserna skulle bli.

Det vet han idag: en ordentlig nedmontering av både hälsa och psyke.
– Det var ödets nyckfullhet som gjorde att jag kom därifrån över huvudet taget, säger han och berättar hur hans föräldrar räddade honom från droger och tungt beroende, den gången.

Knappt 16 år senare, kring millennieskiftet, fångades han i beroende igen, den här gången var det till alkoholen, och det lämnade honom barskrapad.
– Allt var bottensvart och all tro, allt hopp och allt mod försvann. Kvar var bara skammen. Till alla som känner som jag gjorde då vill jag säga: du behöver inte leva mer, men gör det ändå, bara en liten stund till, bara så länge att du ser runt hörnet.
– För mig fanns ingen lösning i sikte men det löste sig faktiskt ändå, men hade jag i det läget agerat på känslorna så hade jag inte suttit här idag.
Utblottad och hemlös började Per sin kamp mot ett mångårigt alkoholmissbruk som givit honom ett stort arkiv av  ”ofantastiska och fantastiska erfarenheter” och som det skrivits om många gånger förut: han reste sig, grundade Odd Molly och blev mångmiljonär. Levde livet. Tills alkoholen tog honom igen 2013, i samband med skilsmässan från Lena Philipsson. En ny kamp inleddes, och ett nyttliv som ledde honom hit, tog sin början. Per är nygift, dottern Carla blir ett år i sommar och han sjösätter två helt nya projekt under 2018.
– Det ena är vansinnigt smart och det andra ba vansinnigt! I början på mars lanserar jag en ny youtubekanal som heter Punk business med 365 sändningar per år. Det är storys ur näringslivet så som vi aldrig har hört dem förut. Det andra projektet är ett nytt inrednings-koncept som ska vara färdigbyggt till julen 2018.

Du har ett stort bekräftelsebehov,   var kommer det ifrån?
– Jag tror det började i skolan, jag upplevde alltid att jag var i underläge, både fysiskt, kunskapsmässigt och emotionellt. Min mamma har sagt att hon ångrar att hon flyttade upp mig. Men jag tackar henne för att hon gjorde det – annars hade jag troligtvis inte haft min karriär och min ständiga kamp att prestera.

Är du rädd att återfalla i missbruk?
– Jätte! Jag är en känslomänniska och även om jag står stark just nu så kan jag aldrig vara säker. Det är nästan värre när man mår bra för då tror man att man klarar det. Det sitter ständigt en korp på min högra skuldra, den är listig, falsk och stark. Jag kan aldrig slappna av eller vara säker på att den inte över-listar mig. Men jag är alltid säker på att jag vill överlista den.

Största skillnaden på Per idag och igår?
– Idag är jag inte rädd för att avbryta om något är på väg åt fel håll. Om jag till exempel startat ett företag och det inte funkar eller är kul längre, då gör jag som min flyglärare Nisse säger:
Har du inte lyft upp i luften när du kommer till strecket, då avbryter du! Våga avbryta! Så jobbar jag med allt.

 

 

TEXT: Annika Munter | Foto: Gustav Kaiser