26.02.18

”Jag har ett viktigt uppdrag att ge kvinnor kraft”

”Jag har ett viktigt uppdrag att ge kvinnor kraft”

För tretton år sedan debuterade Lina Forss med Vildängel. En delvis självbiografisk roman om att växa upp i de övre samhällsklasserna på Östermalm, i Djursholm och London. Därefter har det blivit ytterligare tio böcker och just nu är hon aktuell med pocketutgåvan av Storstadskärlek, den andra delen i hennes romanserie – en romancetrilogi om stark passion som utspelar sig i de mest romantiska delarna på Östermalm.

”Som plats är Östermalm otroligt romantiskt. Senast igår, när jag var på väg hem, såg jag ett par som stod och kysstes i en allé. Fast svenska män skulle generellt kunna vara mer romantiska, galanta och uppvaktande. Eller vad säger du?” Lina Forss har nyss släppt in mig i sitt hem på Djurgården, hon hälsade mig välkommen på förstubron innan jag ens hann knacka på dörren. En liten gul hund går vid hennes fötter, Sascha. Lina är allergisk, det är därför hennes ögon rinner, men visst är Sascha söt! Hon älskar hundar, säger hon.

Med kängor på fötterna visar hon mig in, upp för en knarrande spiraltrappa, genom en salong med spröjsade fönster, in i köket och vidare upp till tornrummet – en makalös kammare med medaljongtapeter, heltäckningsmatta och förgyllda gardinknoppar. Lina vänder två färgstarka sammetsfåtöljer mot utsikten och dukar fram kaffebrickan. På ett lysande, sockervitt sätt, utstrålar hon glädje utan att upplevas det minsta ytlig. Tvärtom. Hon har mycket att berätta, skrattet är porlande och karaktäristisk och intensiteten i hennes lynne, i kombination med ett vilsamt lugn, är intressant. Genom rummets alla fönster tittar naturen in och en vit trädörr leder till en takaltan med snickarglädje. Är det alltså så här livet som romanceförfattare ser ut? Lina skrattar.

– Ja, visst! Det är ett enormt glamoröst liv där jag till vardags går jag omkring i mjuka urtvättade kläder och tofflor, jag äter mycket smågodis och befinner mig helst där det är helt tyst. Jag går många promenader, är handbollsmorsa och cyklar året runt, i både snö och regn. Ensamheten som författaryrket erbjuder passar mig bra.

Linas senaste roman, Storstadskärlek, handlar om Fia Frid, en färgstark karriärstjej i ett tjusigt Stockholm som lovat sig själv att aldrig mer bli kär. Så en dag springer hon in i George Dunkel på Narvavägen, en investmentbankir och nybliven änkling. Attraktionen är naturligtvis stark och efter deras första heta natt tillsammans har de svårt att hålla sig borta från varandra. Det här är heteronormativ romance som stundom får läsaren att rodna och vända blad.

Romance som genre är en gren inom litteraturen som fått utstå mycket glåpord. Statusen är låg och fördomarna är många. Det är som med skvallertidningar konstaterar Lina – alla läser dem men ingen medger det. Ändå är romance världens största bokgenre, uppskattningsvis säljs fyra böcker per sekund världen över, enligt förlaget Harlequin som ger ut kärleksromanerna i pocketformat. Men statusen börjar förändras, romanerna har under senaste åren fått ett uppsving. Det talas om en romancetrend och att döma av de stora förlagens satsningar, med Harper Collins – förlaget som äger Harlequin, och som Lina är knuten till i spetsen.

– Jag tror det är Fabios fel att fördomarna är så många, du vet mannen som förr har prytt Harlequinomslagen. Han tillsammans med det snirkliga typsnittet är en av orsakerna, säger Lina och berättar att böckerna förr såldes som trycksaker, för att finnas tillgängliga där kvinnor handlade. Men den inoljade Fabio tillhör yesterdays romance. Idag handlar inte historierna längre om värnlösa kvinnor som ser ut som Barbiedockor och förförs av alfahanar.

– Jag ser det som min skyldighet att skriva om mångfasetterade kvinnor i en mångfaldig värld.

Vi ser ut genom fönstret i tornrummet, mot en dimhöljd ek kring vilken ett fåtal hus ligger. Jag känner mig hemmastadd och hade inte kunnat uppskatta platsen mer om jag så bodde här själv tystnaden och utsikten över de sammetslena omgivningarna som tonar bort i grått bortom trädens nakna grenar. Lina beskriver området som sin släkts egna lilla Bullerbyn, hon prisar lyckan att få bo här och berättar i nästa andetag att hennes morfar dog i en brand i ett av husen. Det var samma år som både mormor och hennes mamma gick bort. Livskrisen hon upplevde går inte att ta miste på. Vi nästan gråter båda två. Lina tar ett andetag och byter känsloläge när hon berättar att upplevelserna var det som till sist fick henne att börja skriva. Inget ont som inte har något gott med sig liksom. Hon fattade pennan och skrev som en galning, lät sina livssanningar och en stor portion fantasi flöda. Ansträngningarna resulterade i debutromanen, Vildängel, som kom 2005. Boken blev uppmärksammad och Lina säger att det blev som ett berättigande för hennes existens.

– Jag kände mig historielös och jag behövde bearbeta vad som hänt för att förstå. Finns jag ens, finns det någon poäng med mig, så tänkte jag. Boken gav mig ett bevis för att jag gjorde det.

Kärleken till det skrivna ordet tror Lina att hon fått från sin pappa, finansmannen Wictor Forss, en av 80-talets mest namnkunniga affärsmän.

– Vi har sjungit och pratat mycket och i samtal med pappa finns alltid innehåll. Både han och jag har svårt att småprata om ingenting. Han skulle kunna säga: vill du prata så säg något viktigt!

Varför är dina böcker viktiga?

– Det handlar om empowerment – att ge kvinnor kraft och känna makt över sig själva. Om jag kan ge en kvinna en fantastisk läsupplevelse och dessutom bidra till att hon får nya insikter så är jag nöjd. En läsare skrev: ”Jag vill också vara kär i en George Dunkel. Tack för att jag fick några fina timmar med Fia och honom!” Då vet jag att läsaren har känt hopp.

Hopp om vad?

– Om att den perfekta mannen finns därute. I mina romaner har jag skapat honom och jag ger kvinnor hopp om att han finns, drömmannen. Jag skriver om starka självständiga kvinnor och om alfabeta-hanar.

Alfabeta-hanar?

– Män som är både starka och svaga, snygga inifrån och ut, och som behöver visa sig värdiga för att hon ska släppa in honom.

Vad är det mest romantiska en man har gjort för dig?

– Jag har blivit så gammal att jag tycker vardagsgrejor är mest romantiska – som att min Johan byter däck på min bil bara för att han vet att jag inte har en tanke på att det kommer att bli snö. Det är romantiskt! Han är min Clark Kent.

Vilken är Östermalms mest romantiska plats?

– Blockhusudden. På bryggan finns en livboj och på det svarta havet ligger svanarna och guppar med Nacka strand på andra sidan. Vet inte hur många gånger jag fotat utsikten därifrån.

Sascha tar sats, hoppar upp i Linas knä och blir genast omfamnad. Lina kliar tiken på ryggen med målade naglar och utlovar en promenad. Det är dags avsluta intervjun och det yr om Lina när hon berättar om dagens schema som innefattar vård av sjuk dotter, hundpromenad och jobb med nästa bok, den sista i trilogin. Hennes energi väcker en snöstorm av fascination för hennes lika innerliga som underhållande uppenbarelse  – som enligt utsago har flera likheter med Fia Frids.

– Fia har adhd och känner sig alltid felklädd, precis som jag. Hon ser ut som en julgran, hennes outfits, som kändes så himla rätt hemma, känns inte lika bra när hon kommer till Östermalm. Håret är aldrig på plats och hon förstår inte de sociala spelreglerna, de är helt meningslösa tycker hon – och det tycker jag också. Jag går direkt på det väsentliga och struntar helst i positioneringen. Precis som Fia.

Arbetsnamnet på nästa bok är Emmas torn. Den handlar inte om Fia utan om Emma som figurerat i den första boken i trilogin, Arvtagerskan.

– Att skriva är så roligt att jag får en liten depression när dagen är slut. Jag tror på att göra mer av det man tycker är roligt och det är verkligen jättehärligt att saluföra lyckliga slut!

LINA FORSS I KORTHET

Ålder: 50 år

Bor: På Djurgården

Gör: Författare på heltid. Aktuell med pocketutgåvan av Storstadskärlek, den andra delen i hennes Stockholm romance-serie.

Familj: Barnen Hildur, 17 år, Melker, 18 år, Ruben, 20 år och hunden Sascha. Särbo med Johan.

Bäst med Djurgården:  Allt! Att vakna och få vara i det här som är så vackert. Släkten, hundarna, miljön och närheten till Karlaplan. Jag utnyttjar det verkligen.