17.01.17

Alice Bah Kuhnke

Alice Bah Kuhnke

Sveriges kultur- och demokratiminister vet vem hon är och vad hon vill åstadkomma. Stark och orädd fokuserar hon på framtidens mål. I offentlighetens ljus sedan 20-årsåldern har resan varit lång och lärorik. Nu skördar hon frukterna och njuter, även då det blåser hårt.

Statsministern skulle inte ens behöva ställa hela frågan, hon skulle tacka ja igen. Tveklöst. Trots tuff start hösten 2014 och stora utmaningar under resan, är det här det bästa hon gjort.

–  Just nu är jag på rätt plats i livet. Det har inte alltid tidigare varit så, men just nu känns det väldigt skönt. Vår kultur- och demokratiminister tar emot oss på Kulturdepartementet på Drottninggatan. Varje gång Alice Bah Kuhnke kliver in i sitt eget arbetsrum blir hon glad. Ett hörnrum med ljusa skira färger, svensk konst och möbelhantverk. Som första minister har hon slutit avtal med tre museer om att byta ut konsten var sjätte månad. Intendenterna undrade vilken typ av konst hon ville ha. Som statsvetare lämnade Alice över det till konstvetarna. ”Det har funnits tidigare ministrar som inte vill att konsten i deras arbetsrum ska väcka starka känslor.” Det visade sig vara en onödig ängslan. På en piedestal drar färgglad keramik blickarna till sig. På väggen mittemot, en stor blyertsmålning och bakom arbetsbordet, en inglasad affisch med personlig hälsning från idolen Marilyn Manson. Departementets tidigare senapsgula draperier och vinröda väggar är ett minne blott. Korsstygnen på väggbonad av Anders A, både sammanfattar och ställer frågan: ”Visst behöver vi en kulturrevolution nu”.

– Kom och sätt dig här! Känn! Alice stryker med handen över den grå soffans mjuka yta. Ett stycke svenskt möbelhantverk. Väl medveten om hur svårt det är att överleva som möbelhantverkare och konstnär idag.

Kultur- och demokratiminister sedan oktober 2014, med mottot ”Mer kultur till fler i hela landet och en demokratipolitik som gör fler människor delaktiga i samhället” – hur har det gått?

– Mycket bra. Rent konkret har vi fått mer pengar till kulturen än på många år. Vi satsar mycket på det som bär den kulturella infrastukturen i vårt land, biblioteken och kulturskolan. Fler ska få tillgång till kultur, men också få möjlighet att utöva kultur på egen hand.

Hur ska man bäst kunna hjälpa människor på flykt att bygga nya liv? Den största utmaningen idag, att få våra nya medborgare att känna sig delaktiga i samhället. Det kommer krävas hårt arbete, men det kommer gå. Hon låter säker. Tror på civilsamhällets kraft, men menar att det är politikernas uppgift att skapa rätt förutsättningar. Mycket inom politiken är svårt. Det sticker hon inte under stolen med. Att prioritera är kanske allra svårast. Men det är just det politiken handlar om – att våga prioritera. Miljöpartiet har gjort en resa med många svåra vägval och hon lägger också tid på att prata med partimedlemmar runt om i landet som är besvikna och inte känner igen sitt parti. Vårens stormar har kraftigt ifrågasatt partiets grundvärderingar.

Hur ska ni återfå förtroendet?

– Jag tror att människors förtroende har naggats i kanten vad gäller vår förmåga att genomföra vår politik. Det enda vi kan göra åt det är att fortsätta leverera konkreta framsteg i arbetet med ett hållbart samhällsbygge.

Är du bra på att ta kritik?

– Väldigt bra. Jag har varit ledare sedan jag var scout och haft olika chef- och ledarpositioner i hela mitt vuxna liv. Jag är bra på att vara självkritisk och i ständig revidering med mig själv om vem jag är, vad jag gör och hur jag gör det.

Få personer utstrålar sådan närvaro och orädd genuinitet som Alice. Skrattet är aldrig långt borta. Självförtroendet kopplat till prestation har aldrig varit ett problem, men självkänslan har inte alltid varit i balans, berättar hon. Så träffade hon författaren och coachen Mia Törnblom. Idag är det 18 år sedan.

– Som många andra levde jag med någon sorts bild av hur man skulle vara. Mia gav mig verktyg för självrannsakan att kunna bli den jag ville vara. På daglig basis började jag utvärdera mig själv och mina handlingar. Efterhand möttes ideal och verklighet i en strävan att faktiskt vara sann mot mig själv. Därifrån har jag utvecklat mitt ledarskap. I dag är Mia min allra bästa vän.

Några ”livspussel” existerar inte i Alice värld. Man kan inte hinna med allt. Som statsråd tar arbetsdagen egentligen aldrig slut. Hennes man, Johannes, är bra på att ta hand om deras barn. Alice har inte dåligt samvete, hon har bestämt sig och gjort väl genomtänkta val. Och i övrigt prioriterat bort TV, att träna och umgås med många vänner. Den tid hon får över är familjens. Gärna utflykter med barnen i skogen hemma i Nacka. Lägenhet på Södermalm har bytts mot hus och en känsla av att vara på ”landet” med djur och natur runt husknuten, men ändå nära stan. Hon stortrivs. Nacka har ett rikt kulturutbud, naturreservaten med många lämningar och historia är en favorit. Att bevara grönområdena blir en grannlaga uppgift för kommunpolitikerna nu när Nacka ska förtätas.

– Visst behöver vi bostäder men det är också viktigt att låta naturen vara och inte se alla platser som kommersiella där man måste köpa och sälja något hela tiden. Vi människor behöver fria grönområden också.

Som politiker är man ju ofta extra utsatt, är du nånsin rädd?

– Nej, aldrig. Det bestämde jag mig för långt innan jag blev offentlig person. Jag var tio år när pappa köpte in sig i ett företag och man ringde hem och hotade att döda vår familj om vi inte lämnade landet. Jag var jätterädd och pappa skrek att ”du får inte bli rädd för då har de vunnit”. Då bestämde jag mig för att inte vara rädd. Jag öppnar inte ens den dörren.

Att inte sticka ut var aldrig ett val. Hennes far kommer från Gambia och i småländska Horda visste alla vem den lilla svarta flickan var. Alice älskade och drog fördel av det. Idag är hon privilegierad, anser hon själv. Skulle hon inte veta om att det finns de som ogillar henne skulle hon aldrig märka det. Hatmejlen når inte henne. Lokalpolitiker har det betydligt värre.

”I´m not here to please”, står det på en lapp på Alice dator.

– Att vara så fylld av att inte behöva behaga någon, att vara här för att jag vill göra skillnad utifrån en idé om hur världen skulle kunna se ut – är en frihet.  Underdog, den platsen tar hon gärna. Inbiten tävlingsmänniska njuter hon när vindarna tilltar, att stå ensam i snålblåsten med känslan inombords av att ”vänta ni bara”. Hon skrattar:

– Att pina sig själv och stå kvar lite till, är ju nästan en pervers läggning! Kanske är jag sen ensam om att uppfatta ”triumfen”, men då mår jag bra.

Pressekreterare Kristoffer Talltorp gör oss sällskap och påminner om taxin. Det blev ingen lunch idag heller. Snart är hon på väg mot nästa möte. I hennes väska ligger några halvlästa böcker och ännu fler energibars. Målmedvetet fortsätter arbetet för det hon tror på en hållbar värld.

– Jag har blivit bra på att inte tacka ja till uppdrag som jag inte är övertygad om att jag kommer göra bra. Till och med väldigt bra.