12.05.18

Jag hade blivit en hängiven revolutionär

Jag hade blivit en hängiven revolutionär

Louise Boije af Gennäs fångade hela Sverige med romanen Stjärnor utan svindel för 22 år sedan. Sedan dess har bok- och dramaprojekten avlöst varandra. I sin nya trilogi har den populära författarinnan bytt spår och skrivit en psykologisk nagelbitare som sätter strålkastaren på ouppklarade politiska affärer.För Kungsholmen Magasin berättar hon om sitt ängsliga inre, klasskillnader och om den infekterade tvisten med Albert Bonniers förlag.

Jag har sjunkit ner i en av restau-rang Orangeriets skinnklädda fåtöljer, omgiven av sidenkuddar i bohemiska varma färger och mönster. På borden tronar kandelabrar, väggarna pryds av konstfullt uppsatta trädgårdsverktyg och i taket hänger flätade korgar – allt centrerat runt en sprakande öppen spis. Det här stället med dess säregna mix borde passa en författarinna som Louise Boije af aGennäs, tänker jag. En stark kvinna med en fot på barrikaderna och den andra i de finare salongerna, en karaktär som väcker nyfikenhet; var hör hon egentligen hemma?

Jag sneglar på mobilklockan och i samma ögonblick sveper Louise in genom dörren, tätt följd av sin stylist Maria Boström. De är båda belamrade med ett flertal stora trunkar fyllda med blusar, byxor, skor och sminkprylar och Louises korta mellanblonda hår är upprullat på papiljotter. Ett snabbt klädbyte görs, frisyren kammas och piffas, ett par röda läckra sammetsstövletter hivas upp ur en väska och med en självklar och behaglig pondus placerar sig Louise i en soffa mitt i rummet varpå intervju och fotografering kan börja. I det här ögonblicket är det svårt att se den ängsliga och rädda person hon själv beskriver sig som.

– Redan som femåring blev jag ivägskickad till en psykolog eftersom jag var rädd för allt: för att gå till skolan, för pojkar, jag rodnade konstant och var väldigt tystlåten. Det var fruktansvärt jobbigt och ingen förstod varför. Allra minst jag. Men det var också dubbelbottnat, jag kände mig aldrig hemma i det blyga, det var som ett skinn som behövde ömsas och under det så fanns mitt riktiga jag. I dag kan jag hantera rädslorna och de fungerar i stället som bränsle, en drivkraft som tar mig framåt.

För Louise Boije af Gennäs är Kungsholmen en välbekant miljö. Barndomsminnen från när familjen tog gröna linjen från Bromma till Fridhemsplan för att besöka den anrika glassfabriken på Pipersgatan blandas med nutida upplevelser. Att hon valt Kungsholmen som scen i flera av sina böcker, även i den nya trilogin, är inte förvånande.
– Stadsdelen har så många guldkorn. Jag och min man bodde här en tid när barnen var små och jag promenerar fortfarande ofta runt Riddarfjärden. Norr Mälarstrand är Stockholms finaste promenadstråk – det är oslagbart vackert.

I sitt senaste bokprojekt lämnar Louise sin tidigare skönlitterära bana och tar sig i stället an en annan genre – thrillern. De tre böckerna, ”motståndstrilogin” som hon kallar dem, utspelar sig på flera olika plan. Den lilla människans kamp mot makten skildras ur både ett personligt och politiskt perspektiv. Handlingen kretsar kring den 24-åriga tidigare mobbade Sara, som kommer från Örebro till Stockholm med drömmar om ett nytt och bättre liv. Men bara en kort tid efter flytten till storstaden inträffar en rad otäcka händelser och intrigen tätnar snabbt. Den första delen, Blodlokan, släpptes i januari, den andra, Skendöda, kommer i september och den tredje, Verkanseld, ges ut i januari nästa år.
– I Skendöda letar Sara efter en fristad och söker sig till Kungsholmen som är mycket mindre av en lampa på-del av Stockholm än Östermalm, där hon tidigare bodde. Kungsholmen blir antitesen till Östermalm, det är lugnare, mysigare och mindre statusfixerat.

Louise har i böckerna vävt in autentiska nyhetstexter om ouppklarade händelser,
till exempel Palmemordet och Geijeraffären, samt andra aktuella frågeställningar. Politiserandet var emellertid ett grepp som inte föll i god jord hos dåvarande förlaget Albert Bonniers.
– De krävde att jag skulle ta bort alla dokumentära texter och slå ihop mina tre böcker till en, annars vägrade de att ge ut trilogin. De ändringarna kunde jag inte
gå med på, säger Louise bestämt, varpå de abrupt avslutade samarbetet och sa att jag kunde söka mig någon annanstans.

När jag gjorde det och signade med Bookmark blev dock Bonniers reaktion något oväntad, de gick fullkomligt i taket.För att göra en lång historia kort tog det sex månader av tuffa förhandlingar mellan de båda parternas advokater innan locket till den infekterade tvisten kunde stängas.-
Det var en vidrig tid, jag fick stressrelaterat hjärtflimmer och mådde riktigt dåligt. Saken är utagerad nu och i efterhand kan jag ändå se att det hela ledde till någonting bra. Jag har berikats med nya givande bekantskaper, fått inspiration och arbetslusten har infunnit sig igen.
Louise rättar till kläderna och tar fram ett långt halssmycke ur en liten ask hon haft liggandes i knät, det är dags för en paus i intervjun och ytterligare fotogra-fering i ett anslutande rum. Hennes blick vandrar över bordet framför oss därboken Blodlokan ligger och pockar på uppmärksamhet. Med sitt dramatiskt svarta omslag och blodröda utstansade text signalerar den fara, spänning och mystik och Louise utbrister:
– Visst är det snyggt. Och då ska du se de andra omslagen till del två och tre, de är underbara.

Louise är sedan många år gift med Carl-Erik Lagercrantz, tidigare vd för British Telecom och numera ordförande i batteri-företaget Northvolt. Tillsammans har de barnen Carl-Axel och Elsa. Släkten Boije af Gennäs är nummer 16 i adelskalen-dern och både Louises mormor och mor-mors mor arbetade vid hovet. Hennes mamma däremot valde att bli konstnär och hennes pappa drev ett boktryckeri.

– När jag var sju år flyttade jag, min syster och mina föräldrar till priviligierade
Södra Ängby. Innan dess bodde vi på Familjehotellet Nockebyhov i Bromma, som var en sorts serviceboende med hyreslägenheter och gemensamma utrymmen, bland annat fanns det en stor
matsal som jag tydligt minns. Det boendet tror jag var mina föräldrars sätt att ”bryta sig loss” från det väntade och konventionella liv som resten av vår släkt levde på Östermalm, där även min uppväxt rört sig till stora delar, varvat med livet på stora gods på landet. Naturligtvis har den världen präglat mig på många sätt och jag tycker väldigt mycket om den
delen av mitt liv, mina släktingar och gamla internatkompisar från Lundsberg. Men mitt naturliga patos är vänster och hade jag varit uppvuxen i ett riktigt kollektiv, oj vad jag hade agiterat, säger Louise och skrattar högt åt tanken.
– Jag blev ju också ett slags rebell, genom de vägval jag gjort som vuxen och genom mina böcker.

Louise Boije af Gennäs har till dags dato framgångsrikt skrivit ett flertal teaterpjäser och manus till tv-produktioner som Rederiet och Nya tider. Hon har gett ut elva böcker, däribland genombrottsromanen Stjärnor utan svindel, som till stora delar skildrar hennes lesbiska förhållande med författarinnan och journalisten Mian Lodalen i mitten av 1990-talet, ett förhållande fyllt av passion och nyfikenhet men också klassproblematik.
– Mian umgicks i vänsterradikala Söder- malmskretsar och det som verkligen var omvälvande för mig i den historien var att få lära känna henne och de fantastiska kvinnorna i den kretsen: arga samhällsengagerade feminister som på samma gång var starka, generösa och kärleksfulla. Genom dem lärde jag känna mig själv. Det hade inte enbart med sexualitet att göra, utan framför allt det faktum att jag vågade bejaka och upptäcka min egen inre styrka och glädje. I dag är jag lycklig, men det har tagit sin lilla tid att hitta sig själv – att bli en människa. ✤

 

Kläderna i reportaget kommer från: Look Boutique, Wink, Sand och Day Birger et Mikkelsen.

TEXT: Mia Wibacke Bornberger | Foto: gustav kaiser