01.11.17

Jag är stolt över allt jag gjort

Jag är stolt över allt jag gjort

För två år sedan utsågs hon till Årets Risning Star vid Stockholms filmfestival. Just nu är hon bioaktuell i Helena Bergströms senaste film Vilken jävla cirkus. Filmen handlar om mod, att våga släppa taget och riskera allt men kanske vinna lika mycket tillbaka. Ett mod som Täbytjejen Aliette Opheim otvivelaktigt har.

Första gången jag möter Aliette Opheim är vid ett runt bord på Berns. Hon äter saltlakrits som om det vore jordnötter och rör sig lätt och lite rastlöst fram och tillbaka på stolen. Andra gången vi ses är på Nygårds värdshus i Täby Kyrkby. Håret ligger över axlarna, ögonen är bruna-gröna med mycket ljus i och leendet känns som en belöning varje gång. Hon har tighta svarta Levis jeans, sneakers och en fiskbensstickad tröja. Lätt som en fågel sitter hon på trappan till restaurang Skänkstugan, som om hon när som helst skulle kunna flyga iväg.

Aliette Opheim fick sitt genombrott som 20-åring då hon spelade en av huvudrollerna i långfilmen ”Sandor/slash/Ida”. Hon säger att hon fick rollen för att hon var ung, orädd och kaxig. Men trots egenskaperna och filmens goda recensioner försvann Aliette från vita duken. Tills för några år sedan när hon dök upp igen. Den här gången i SVT-serierna ”Tjockare än vatten” och ”Ettor och nollor”, och i filmen ”Det vita folket”. Sedan dess har hon varit ständigt aktuell. Du känner igen henne från filmerna ”Snabba cash”, och tv-serierna ”Svartsjön”, ”Johan Falk” och den amerikanska succé-serien ”Patriot”, där hon spelar en välklädd detektiv från Luxemburg. 2015 blev hon utsedd till Årets Risning Star på Stockholms filmfestival för sina ut-märkta prestationer. I höst är hon aktuell i nya thrillerserien ”Hassel” på Viaplay och i filmen ”Vilken jävla cirkus” på svenska biografer. I den senare spelar hon en flirtig trapetskonstnär, Isabelle, en våghalsig småstadslolla med stort hjärta.Aliette beskriver Isabelle som en sagofigur med mycket personlighet, utkristalliserat egensinnig och med ett stort bekräftelsebehov. Jag undrar förstås om det finns några likheter mellan Aliette och Isabelle.
– Det är klart, det är ju jag som tolkar henne.

Vilken var den största utmaningen?
– Trapets-scenerna! Jag hade en body double men scenerna när jag gungar och när jag hänger i tyget, gör jag själv. Jag är inte höjdrädd så det var lugnt men att glida i tyget gav mig brännsår på fötterna och då höll jag faktiskt på att ge upp.

Är ditt bekräftelsebehov stort?
– Att visa upp och dela sina prestationer innebär alltid en viss vånda. Det är läskigt att agera! Men det är så det ska vara, annars skulle det ju inte betyda något. När jag var yngre tog jag det inte på lika stort allvar, idag ger jag 100 procent och då är det skönt att få bekräftelser på att det man gör är bra.

Aliette är fortfarande ung, orädd och kaxig – men hon värjer sig mot ordvalet. Beskriver sig hellre som målmedveten.
– Jag har inställningen att ingenting är omöjligt. Om det är något jag inte kan är det ju bara att lära sig!

När hon sökte rollen i Patriot, som den delvis fransktalande detektiven från Luxemburg, skrev hon i sitt CV att hon behärskade språket. När hon sedan fick rollen
och regissören gav henne manuset blev hon tvungen att erkänna: ”…jo, by the way. Jag kan inte franska.” Aliette skrattar år minnet men ångrar inget.
– Det var ju tur att jag gjorde så, annars hade jag inte fått rollen.
Rollen i Patriot är en av dem hon är mest stolt över idag.
– Jag är väldigt stolt över allt jag gjort, även mina mindre roller, men Patriot har varit en stor utmaning. Det är min första amerikanska tv-serie. Under inspelningarna blev det tydligt att det är skillnad mellan att filma i Sverige och i USA. Det är ett enormt pådrag och tempo och så många människor involverade. Då gäller det att leverera.

Hur förbereder du dig för en roll?
– Jag har ingen speciell metod. Jag tror det handlar om empati och förmågan att sätta sig in i andra människors situation utan att vara dömande.
Vi ses i Täby kyrkby för fotografering en eftermiddag i slutet av augusti. Hon är vacker och vet om det, ändå är hennes skönhet underordnad intensiteten i hennes personlighet. Hon flyger fram över grusvägarna. Skuttar, jagar bort fåglar på gärdet nedanför gravfältet och säger till fotografen att hennes hår gärna får se rufsigt ut. Hon hittar i omgivningarna som i sin egen bakficka. Här lekte hon som barn, här gjorde hon tonårsrevolt och här promenerar hon fortfarande med sin älskade pitbull amstaff Tore.
– Skogen runt Vallentunasjön är viktig för mig. Här har jag varit hur mycket som helst. Det finns en ring av gömda runstenar mitt i skogen. Det är en tingplats, troligen var det här vikingatidens män träffades för att fatta beslut i viktiga frågor och skipa rättvisa. Det är coolt.

Uppväxten var på många sätt var fantastisk. Kyrkbyn var en idyll, då som idag, men det finns andra minnen också. Aliette har beskrivit Täby i ganska negativa orda-lag i tidigare intervjuer.
– Jag upplevde Täby som väldigt homogent då. Det fanns inte mycket att göra och grundskolan var ganska jobbiga år. Jag och mina kompisar hängde i centrum och det var en rätt oskön stämning. Mentaliteten stämde inte alls ihop med hur jag blivit uppfostrad eller vem jag var.
Därför sökte hon gymnasiet på annan ort. I tre år pendlade hon till Fryshusets gymnasieskola söder om Stockholm. Det var där hon blev upptäckt, vilket ledde till rollen i ”Sandor/slash/Ida-filmen. Att det dröjde nästan åtta år tills vi fick se henne på vita duken igen berodde på ”att livet kom i mellan”. Hon tvivlade på om skådespelaryrket var för henne, det kändes för simpelt. Så hon provade annat, jobbade lite som modell och hade planer på att bli allt från nagelteknolog till präst. Hon bagatelliserade och snackade skit om scenskolan. Men vad det egentligen handlade om var att hon inte hade modet att söka.
– Jag var rädd att misslyckas helt enkelt.

Till slut sökte hon ändå. Med en egenskriven dikt tillägnad sin mormor.
– När min mormor dog, som jag var väldigt tight med, rannsakade jag mig själv: vad är det jag vill göra och vad är det som hindrar mig? Det var då jag för första gången vågade erkänna att drömmen var att bli skådespelerska. Jag tänkte: om jag inte gör det nu kommer jag alltid ångra mig. Sedan sökte jag till scenskolan. Det
är det bästa jag gjort!

Om du kunde ge tonåriga Aliette ett råd, vilket skulle det vara?
Du vet ju redan! Våga lita på dig själv och vad magen säger.

 

TEXT: Annika Munter | Foto: Gustav Kaiser