15.02.17

Inför genombrottet

Inför genombrottet

Att Charlie Grönvall står inför ett genombrott som artist är ingen högoddsare. Han placerade sig trea i Idol 2016 och har redan berört svenskarna med sin sprudlande personlighet, oändliga energi och originella uttryck. Här berättar han om livet efter tävlingen, varför hans nagellack är ett statement och hur hans familj, en av Sveriges mest framgångsrika musikfamiljer, stöttat honom att bli den han är.

Första gången jag ser Charlie Grönvall live är i tunnelbanan Mörby Centrum. Han är nyvaken och ska med tåget. Ingen tid att ställa några frågor. Andra gången är på hotell Scandic Grand Central för att ta omslagsbilder, schemat är fortfarande lika tight. Fyra dagar senare står han i ett fullsatt Globen, iklädd guldbyxor, pom pom-jacka och vitt nagellack, och levererar sin rockversion av artisten Sias låt Elastic heart. Globen kokar. När han kliver av scenen gör han det som trea i Idol 2016 och med Fredrik Kempes ord bakom sig: ”…unik och alldeles, alldeles underbar – precis som du”.

Tredje gången vi ses är hemma hos honom i Danderyd, ett stenkast från Mörby Centrum. Kaffevatten kokar i köket och bonusbarnen leker i rummet intill. Ett par tajta jeans har ersatt guldbyxorna men nagellacket sitter kvar, om än lite avskavt.

– Jag trodde aldrig att jag skulle komma så långt i Idol, säger han och berättar om det spontana utspelet på scen, där han talade direkt till publiken i Globen: Glöm aldrig ert värde, och underskatta aldrig er styrka! Styrkeorden kommer från ett av Charlies favoritcitat: ”Underskatta aldrig en liten grupp människors förmåga att förändra världen.”

– Det var det jag ville förmedla vidare. Alla ska veta att de är värdefulla och att de kan göra skillnad! Jag vet i alla fall att jag vill försöka.

I Mörby har han bott i två år, tillsammans med sin flickvän Veronica, hennes två barn och hunden Ripley. Hunden delar han vårdnaden om med sin mamma och pappa som också bor i Danderyd.

– Här är mysigt och nära till allt tunnelbanan, stan och till Täby Centrum. Längs Edsviken finns fina promenadvägar, allra helst går jag bort mot Sätra ängar, säger Charlie när vi slagit oss ned vid hans köksbord. Charlie bjuder på nescafé utan mjölk och berättar om Vallatorp, där han växte upp. På den tiden gick han på Erikslundsskolan och spelade mest fotboll och tv-spel. Musik ägnade han ingen tid åt, istället drömde han om att bli fotbollsproffs eller astronaut.

– Jag var en ganska blyg kille, det är i alla fall så jag minns mig själv. Lustigt nog har mina föräldrar inte samma bild av mig, säger Charlie. Föräldrarna heter Nanne och Peter Grönvall. Farfar är Benny Andersson. Välkända namn i musikbranschen. Men det var ingen av dem som lärde Charlie vad han kan idag. Gitarr började han spela vid 14-års ålder, med handledning av sin jämnåriga morbror. Morbrodern introducerade även punkrockbandet Green Days musik. Soundet skapade nästintill en besatthet. Charlie köpte alla album och lärde sig spela gruppens alla låtar.

– Min mamma och pappa har alltid tyckt att det varit viktigt att vi barn har fått syssla med vad vi vill och har aldrig pushat mig i någon riktning. Men det är klart, när jag väl började spela underlättade det ju att vi hade instrument hemma och hade möjlighet att sätta upp en egen replokal i källaren.

Familjen Grönvall flyttade till Danderyd när Charlie skulle börja gymnasiet. Han valde musikgymnasiet Rytmus i Stockholm och under sin utbildning spelade han tillsammans med sin bror Felix, en konstellation som utvecklades till bandet Little Great Things. De repade flitigt. Föräldrarna var tålmodiga och uppmuntrande. Grannarna var inte lika imponerade. De klagade. Men mamma Nanne lät sina söner hållas, varpå oljudet blev till sound och år 2014 var Little Great Things med i Melodifestivalen. Därefter har det varit tyst. Tills nu när Charlie satsar på en solo-karriär.

– Det känns som mycket är på gång just nu, efter finalen har jag fått många förfrågningar att ta ställning till.

Vilket är ditt mål, din dröm?
– Jag vill etablera mig som artist så mycket det bara går. Jag vill spela och söker upplevelsen av att få stå inför en publik. Om ett par år hoppas jag få möjlighet att medverka i Mello igen.

Fram till dess kommer han fortsätta arbeta som förskolelärare i Täby, ett yrke som passar honom. Under utbildningen till lärare träffade han sin livskamrat Veronica. När Idol-hösten var som intensivast har han längtat efter henne och barnen, saknat vardagen med familjen och med kollegorna på jobbet.

– Jag gillar kontrasten. Förskolan är en jordnära plats där det är omöjligt att tappa verkligenhetsförankringen. Det blir väldigt påtagligt vad i livet som är på riktigt när man är tillsammans med barn. Jag gillar att vara med dem och jag tror de uppskattar mig för att jag är lekfull och skojsig.

Lekfull och skojsig är han otvivelaktigt. På scen far han fram som en studsboll och hans look, utstrålning, personlighet och inte minst hans sound, har beskrivits med ord som energiskt och positivt. Men där finns något mer, som ger ytterligare en dimension i hans artisteri. Han upplevs emellanåt som aningen reserverad. Uttrycket tycks bottna i något självupplevt och skärpan i hans röst förmedlar både erfarenhet och målmedvetenhet när vi berör ämnen som etnicitet, feminism, läggning och kön. Orden glöder när de kommer ur hans mun.

– Jag har alltid känt mig annorlunda, vilket jag tror att alla människor gör i olika utsträckning, men jag hade tidigare svårt att se mitt fulla värde. Att vara ung var inte det lättaste och jag tror inte att det är enklare för dem som växer upp idag, tvärt om. Ökad tolerans för olikheter mellan kön, liksom för andra människor som på ett eller annat sätt sticker ut, är Charlies hjärte-ämnen. Öppenhet och respekt är ledord. Utanförskap, att inte passa in, väcker en stark frustration.

– Våga ta ställning och ta kontroll över ditt liv så du kan leva efter det du tror på. Vi lever i en demokrati och du röstar ju varje dag, genom de val du gör, vad du konsumerar och hur du möter din omvärld.

Att Charlies hund heter Ripley är inte heller en slump. Namnet är taget efter Ellen Ripley i Alien-filmerna. Hon var en protagonist med feministiska motiv och trots
att Charlie inte var mer än 15 år när han såg filmerna så tog han ställning i den här typen av frågor.

– Mitt genustänk fanns med i allt och jag ifrågasatte rådande normer. Eftersom jag var tillbakadragen som person så passade jag inte in i machorollen, som var den rådande ordningen på skolan. Jag tror jag var sju år första gången jag tog ställning för HBTQ-frågor genom att säga ifrån om någon använde bög som skällsord.

Att ha nagellack är numera ett viktigt statement, ett ställningstagande som han manifesterar med kreativitet, något han gjort ända sedan han kom till insikt om vem han är.

– Om jag inte ens vågar ha färg på fing-rarna, hur ska jag då kunna göra något alls utifrån mina egna värderingar? Jag vill gå, prata, välja kläder och umgänge på mitt sätt, inte efter kön eller normer. Nagellacket påminner Charlie om vem han är och vill fortsätta vara varpå Fredrik Kempes ord gör sig påminda: ”Speciell
och alldeles, alldeles underbar”.