26.06.17

Hela vägen från idé till färdigt plagg

Hela vägen från idé till färdigt plagg

Tidigare i år vann söderbon Diana Orving tidningen Elles prestigefulla pris Årets designer. Enligt motiveringen har Diana bland annat ett unikt, artistiskt uttryck och en enastående känsla för smarta snitt och sinnrika konstruktioner med kroppen och rörelsen i fokus. Istället för att börja skaparprocessen på ett papper startar Diana alltid med att prova direkt på en kropp, hon är besatt av känslan av ett plagg på kroppen. Diana är inte mycket mer än 30 år gammal men har ändå hunnit med att arbeta som modeskapare i över femton år.

– Jag är helt självlärd, jag började sy som femtonåring när jag ville flytta hemifrån och sålde mina tröjor på små butiker som Tjallamalla. 2007 släppte jag min första egna kollektion, berättar Diana när vi ses i hennes ateljé som ligger i ett litet gårdshus i trä på Östgötagatan.

När vi ses är Diana just klar med kollektionen för höst/vinter 2017 som nu är fotograferad och finns ute hos agent för införsäljning till butik och hon har en liten paus innan arbetet med kollektionen för våren 2018 drar igång. Då passar hon på med lite fria experiment, just nu i form av något som är en blandning mellan skulptur och textilkonst. På ett bord ligger metallnät med mönster och strukturer som Diana har vikt och sytt.

– Jag får se vad det blir till slut, men det blir inte plagg. Det är stimulerande att byta skala och material och format. Jag har alltid hållit på med andra saker vid sidan om kollektionerna, och när jag sedan går tillbaka till plaggen har jag ny energi. Det är roligt att göra det jag vanligtvis inte gör, att gå från kropp till rum, samtidigt som mina händer och hur jag tar mig an form och material är detsamma, säger Diana som har ställt ut sina skapelser bland annat på svenska ambassaden i Berlin där hon gjorde en sex meter hög hängande textil installation, ett försök att skapa rymd i rummet, sprunget ur en längtan att placera en fantasi-full associativ koja i ett stort sterilt rum.

Eftersom Diana aldrig har haft någon lärare eller arbetsgivare har hon fått klara sig utan det beröm eller bekräftelse sådana kan ge, vilket har gett henne självständighet. Den har i sin tur gett en större konstnärlig frihet.

– Visst behöver jag bekräftelse, men kanske lite mindre än andra. Jag letar snarare efter känslan av att gå igång på det jag gör. Att skapa är ett ensamt arbete. Ibland går jag in i det konstnärliga samtidigt som jag håller på med min kollektion bara för att jag får en ledtråd och blir så himla nyfiken. Det kan vara ett material, en rörelse, nån typ av temperament som föder ett intresse för att gestalta det. Hur formulerar jag det här mötet eller det som uppstår i det mötet?

Det är ett intuitivt sökande som inte behöver få svar, det är ett utlopp för Dianas behov av att formulera sig formmässigt. Hennes kläder uppstår också i nånting personligt, som hennes längtan efter känslan av ett plagg. Hon arbetar i öppna processer, kollektionerna ritas aldrig från början till slut och hon vet inte hur många kappor eller blusar det blir till slut.

– Jag kanske hittar en konstruktionsdetalj, som en snörfunktion eller drapering som jag vill göra nåt efter. Under processens gång kanske jag märker att jag kan applicera samma konstruktion på en ärm trots att jag såg den på en kjol.

Många av tygerna har abstrakta och kraftiga tryck, och det är Diana själv som skapar trycken. Ett av klänningstygerna har ett liknande tryck som de sydda mönstren i konstprojektet, hennes öga och hand är tydliga i alla moment. Trycket ifråga är ett fotocollage baserat på en textil installation. En annan klänning är av tunn metall, vilket gav inspiration till att utforska metall ännu mer i det pågående konstprojektet. Klänningen är ett ateljéplagg, plagg som är en vidareutveckling av kollektionerna där hon idéerna kan dras längre. Den är både balklänning och rustning, en typiskt orvingsk motsättning. Andra klänningar är handmålade, eller har applicerade blommor av bränd nylonorganza.

– Jag skulle gärna lägga mer tid på couturen, men det är också fantastiskt att mina vanliga plagg får vara med i människors liv. Att få höra nån berätta hur de sätter på sig min klänning när de behöver styrka.

Kan du agera på alla dina idéer?

– Det är svårt såklart, jag driver ju ett företag. Jag måste presentera en kollektion, vilket är otroligt mycket arbete. Det andra måste komma lite i andra hand. Det är hård konkurrens på marknaden och det finns bara ett antal återförsäljare. Åker nån ut kanske nån annan åker in.

Diana har ingen särskild eller återkommande inspirationskälla, men kvinnors berättelser om varför något känns bra och inte sipprar in i hennes kläder. Hon vill göra snälla kläder som jobbar för sin bärare, och inte är begränsande. Plaggen är inte så storleksbundna, samma plagg kan bäras såväl av en liten som en stor person och den egna tolkningen får stort utrymme.

– Jag brukar bolla lite idéer under processen med min agent, och kanske stämma av material och tryck. Jag ber också mina vänner pröva en toile för att lyssna av hur något känns. Jag vill få en nån sorts erfarenhetsbank, varför man väljer vissa saker och inte andra. Sen behöver vi inte vara överens, det är ju jag som bestämmer, men ett annat perspektiv är alltid intressant, skrattar Diana.

Finns det nåt du vill göra men inte gör för att du vet att det inte säljer?

– Jag brukar lägga in tyger som jag älskar, men som egentligen kostar på tok för mycket. Jag kan ibland göra en klänning som blir ganska dyr på grund av tyg och produktion bara för att jag vill. Jag märker en allt större kunskap hos kunderna varför vissa saker är dyra och varför mina kappor kostar mer än nåt från en kedja. Fler och fler inser att många plagg är alldeles för billiga för att ha producerats under schyssta former. Det är inga enorma påslag för bara märket, det är svårt för alla oberoende designers att få det att funka.

En annan del av Dianas arbete är att samarbeten med andra konstformer, till exempel kläder till en dansföreställning.

– Då är det koreografen som har en idé om vad det ska vara för plagg och jag som måste vara lyhörd för nån annans material. Skapandet måste omfatta otroligt mycket mer och det måste dessutom harmoniera. Det är otroligt kul att få gå in och vara del av något men inte den viktigaste delen.

Jag har också gjort scenkostymer till artister och starka karaktärer som Frida Hyvönen, Seinabo Sey och Kakan Hermansson, berättar hon.

Många av dessa är nära vänner till henne och har också gått hennes visningar. Diana har alltid försökt vidga den i hennes tycke snäva definitionen av mode, kläder och skönhet. Är det något hon önskar vore det att lägga mer tid åt det rent kreativa, som det är nu tar produktionen mycket tid. Det är hon som räknar hur många knappar det går åt till kollektionen, som ser till att de kommer i rätt storlek, färg och tid, det är också hon som beställer tyg och som ser till att det kommer i rätt tid.

Har du funderat på att ge upp?

Lång tystnad.

– Inte direkt ge upp, men kanske byta riktning och bara jobba konstnärligt. Det är en jäkla apparat att hantera allt med produktionen, suckar hon. Om jag har haft motgångar och kanske blivit blåst på pengar så har jag kanske inte känt så mycket lust med det jag gör. Då har jag längtat efter en mindre skala med mer kreativitet. Men sedan får jag så mycket tillbaka av kunderna att jag glömmer det. Nu känner jag ingen motsättning mellan kollektionerna och det kreativa. Det är två sidor av samma sak.

 

skarmavbild-2017-06-26-kl-11-35-46