20.08.18

Heddas tid är här

Heddas tid är här

I höstas fick Hedda Stiernstedt sitt stora genombrott som Nina Löwander i SVT:s Vår tid är nu. I juni är hon aktuell i en ny film och till hösten i ytterligare en tv-serie och hon hyllas för sina prestationer. Ändå törs skådespelerskan inte ta något för givet. I den här intervjun sätter hon ord på oron, avslöjar vad nya säsongen av Vår tid är nu handlar om och att hon skriver på ett eget manus.

Hur nära sin rollkaraktär kan man komma? Svar: väldigt nära, om man heter Hedda Stiernstedt. Vi möts på café Valand, dagen innan Hedda åker till Göteborg för att påbörja inspelningen av Vår tid är nu, den tredje säsongen av SVT:s braksuccéserie. Hon kliver punktligt in på konditoriet klockan tio, beställer en kopp bryggkaffe, det enda kaffe som serveras på Valand, och slår sig ned. ”Visst är det fint här?” säger hon och gör en svepande gest med armen, berömmer interiören och konditoriets sillsmörgåsar, inslagna i gladpack. Serveringen öppnade 1954 och sedan dess har tiden stått still här. Originalinredningen är kvar och flera långfilmer har spelats in mellan väggarnas bruna teakpaneler. Hedda är med i en av dem, filmen Monica Z, där hon spelar Monicas rival Lina. Samma år som filmen hade premiär sågs Hedda i inte mindre än fem produktioner. Fem år senare, hösten 2017, fick hon sitt stora svenska genombrott som Nina Löwander – yngsta barnet i krögarfamiljen Löwander. Hedda har fått mycket beröm för sin insats, för att hon på millisekunder kan skifta utryck och känsla, bara med ögonen, och för sin förmåga att spegla en ung kvinna i en ofri tid, utan rättigheter, oavsett klasstillhörighet.
– Jag är en känslomänniska, jag har känslorna utanpå och börjar lätt gråta, oavsett var jag är. Det gör det lättare för mig att leva mig in i situationer och in i andra människors känsloliv. Jag flätar ihop mina karaktärers erfarenheter med mina egna. Jag måste uppleva Ninas känslor för att kunna spegla dem.

Hedda har gjort det bra, så bra att det dragits många paralleller mellan Heddas egen bakgrund och Nina Löwanders. Hedda är uppvuxen med en mamma som föddes in i ett konventionellt liv, med allt vad det innebär av bildning och tillgångar, men som valde att gå en annan väg och stundtals hade dubbla jobb för att försörja sina två döttrar. Heddas pappa är konstnär och hade få ekonomiska resurser, men kärleken var stark. Föräldrarna är fortfarande ett par men de har aldrig bott ihop och aldrig gift sig, vilket tog tid för familjen Stiernstedt att acceptera.
– Journalister har älskat att koppla ihop min bakgrund med Nina Löwanders, men egentligen är det min mammas historia de älskar, de har försökt göra mammas historia till min. Men jag har inte levt som hon, jag har inte behövt fatta samma beslut eller upplevt vidden av besluten, jag har bara upplevt konsekvenserna, både de bra och de dåliga, säger Hedda och gör en lång utvikning på ämnet klass. Hon menar att alla politiska diskussioner i grund och botten grundar sig i klassfrågan, säger att vi borde prata mer om det och att alla berörs av den klasstillhörighet de stämplats med. Även hon. Utan att blinka uttrycker hon att hennes bakgrund har gett fantastiska privilegier, utan dem hade hon inte varit där hon är idag. Därmed inte sagt att hon fått något gratis.
– Jag kommer från ett hem där det fanns förväntningar på att jag skulle studera och det fanns gott om litteratur och konst hemma. Allmänbildning var en del av min vardag och jag skulle säga att det är mycket viktigare än ekonomiska tillgångar.

Vilken klass tillhör du idag?
– Det är en svår fråga för de traditionella samhällsklasserna, arbetarklass, medelklass och överklass är inte längre de enda. Det finns många fler, nya. Och det handlar inte längre rakt av om ekonomi utan också om kultur, vilken kulturell gemenskap man lever i. Utåt sett kan det se ut som jag lever en flärdfull överklasstillvaro, och visst jag är medveten om att jag gjort någon typ av ekonomisk klassresa, men ändå: jag lever svajigare än mina vänner med ett nio till fem jobb, jag kan till exempel inte köpa en egen lägenhet.

Trots det senaste årets framgångar och hyllningar törs Hedda inte ta något förgivet. Oron är en ständig följeslagare och hon säger att det är vanskligt att ta ut något i förskott, och vardagen är sig ändå lik. Hon bor på Sveavägen med sin pojkvän, musikern och filmregissören Alexis Almström, går till mataffären i pyjamas och tycks opåverkad av uppvaktningen hon får från media och fans.
– Inte så mycket har förändrats förutom att jag blir igenkänd lite oftare. Det sker då och då men inte så ofta att det stör. Alla är väldigt vänliga och glada och folk verkar älska Vår tid är nu. Hade jag fått rollen när jag var 19 hade det nog påverkat mig mer än det gjort idag. Jag är stolt men medveten om att en skådespelarkarriär är ombytlig och jag är minst lika nervös fortfarande. Efter att ha gått lång tid utan jobb så blir man inte trygg i första taget. Vad som helst kan hända. Vem vet, jag kanske blir så starkt förknippad med Nina att jag inte får några fler jobb efter det här?
Med tanke på att Hedda Stiernstedt just nu är aktuell i serien Svartsjön och i filmen Rosa Moln, som regisserats av hennes pojkvän och som sändes på SVT i sommar, så verkar det osannolikt. Men, det är spännande att höra henne tala om sin karriär som om det vore dagsfärskt bröd och det ger en aning om hur vägen till framgångarna sett ut.

Att satsa på en karriär som skådespelerska var ingen självklarhet och beslutet kom sent, efter en nästan färdig utbildning i retorisk och litterär kommunikation, kringflackande och olika ströjobb. Men när hon väl satsade var det med övertygelse.
– Jag var väldigt sökande när jag var yngre. Visste inte vem jag var och tyckte inte att det dög att bara vara jag. Att vara bäst var viktigt, eller snarare att ha alla de rätta attributen var viktigt. Oavsett om det gällde att vara student, backpacker eller slacker. När jag hittade skådespeleriet hittade jag något som jag faktiskt, på riktigt, ville bli bättre på.
Hon sökte till Scenskolan men kom inte in. Istället valde hon Calle Flygares teaterskola och tog privatlektioner av skådespelaren Bahar Pars. Försörjde sig som servitris, gick på castings och fick småroller.
– Jag kände att här vill jag vara. Allt kändes lätt och självklart och jag visste att jag var på rätt plats. Jag nöjde mig inte längre med attributen. Samtidigt var det svårt – att vara så säker på sin passion och ändå inte få några jobb. Jag ville skrika: Här är jag! Varför ser ni mig inte?
Hedda behöver inte skrika alls längre. Redan första avsnittet av Vår tid är nu slog rekord, det sågs av en och en halv miljon tittare och dramat är redan beskrivet som en svensk klassiker. Hedda tror att succén beror på att det finns en längtan efter tro, hopp och kärlek.
– Det var länge sedan ett liknande epokdrama om tro, hopp och kärlek visades. Det är en kärlekssaga, som visas i en tid när många behöver och längtar efter just det. Serien är som en karamell, ett lättsamt drama som många kan identifiera sig med och förlora sig in i.

Vad handlar säsong tre om?
– Jag kan inte säga så mycket, men det utspelar sig mellan 1961 och 1968, Nina är 43 år i första programmet. I de tidigare säsongerna har hon varit i min ålder eller yngre, åldrar som jag kan relatera till. Nu funderar jag på hur jag ska tackla den här utmaningen att spela äldre och att vara mamma, något som jag inte upp-levt själv än.

Hedda har håret uppsatt, hon är klädd i collegetröja och jeans, helt utan smink. Inte alls som Nina Löwander med sina röda läppar, lagda hår och fina dräkter.
– Vet du hur lång tid det tar att göra sig fin på det där sättet? Att bara lägga håret som Nina tar en evighet, säger Hedda.
Samtalsämnet leder oss in på ett nytt stickspår, om ett annat hjärte ämne: feminism. Vi talar om vad som är feministiskt och vad det innebär att vara feminist idag. Förr, när Nina Löwander var ung, efter andra världskriget, fanns inte mycket att glädjas åt ur kvinnoperspektiv, resonerar Hedda, inte när förväntningar och krav på att uppföra sig enligt normen var större än rättigheterna. Sedan dess har mycket hänt och det finns mycket att glädjas åt. I nästa andetag konstaterar Hedda att vi har lång väg kvar att gå än, och berättar att hon blir frustrerad när möjligheterna att diskutera de verkliga frågorna begränsas.
– Utseendefixering gör att vi tar två steg framåt och två steg bakåt. Men vem är jag att säga något om det? Trots att jag inte är uppvuxen med ett sådant förhållningsätt till mitt utseende så lägger jag bara ut bilder på Insta där jag är uppklädd och vacker. Samtidigt är det ju fint att vi hyllar kvinnlighet, att vi inte skäms att tala om våra attribut och att vi slutat försöka förvandla oss till män. Vi värnar om varandra och även om det inte alltid påminner om de kvinnosaksfrågor som jag växte upp med så är systerskapet något väldigt positivt.
Hedda gestikulerar med sin högerhand när hon talar. Hon berättar att hon skriver på ett eget manus och många tunna silverringar glimmar på hennes fingrar. Inlevelsen gör tydligt att här finns stoff för en helt ny TV-serie: kanske den om vår tid, just nu.

 

TEXT: Annika munter | foto: Gustav kaiser