29.05.18

Här på östermalm finns min trygghet

Här på östermalm finns min trygghet

Michaela Friberg Storey syns och hörs ofta i TV, radio och tidningar i samband med rapporter från katastrofdrabbade områden. Hon är chef för internationella insatser hos Svenska Röda Korset och har arbetat
med krig, katastrofer och mänskliga rättigheter i över 20 år. Östermalm är hennes hem och det är hon glad över, inte minst efter sin resa till Nordkorea.

Vad är tuffast med ditt jobb?
– Att få tiden att räcka till. Att få ihop mitt vardagsliv med reseschemat. Det är som för alla, tror jag. Jag har ibland känslan att vara otillräckligt för barnen, jobbet och mina egna intressen. Jag tycker det är krävande att resa mycket men jag tror det gäller oavsett vart man reser – man är ju inte hemma.

Hur ser en vanlig arbetsvecka ut?
– Antingen är jag på resa till länder där vi har verksamhet som Nordkorea, Demokratiska Republiken Kongo, Libanon eller Bang-ladesh. Eller på möten i Nairobi och Kuala Lumpur, eller Geneve där Röda Korset har sitt huvudkontor. Eller så är jag hemma i Sverige, jobbar på Stockholmskontoret och hämtar och lämnar barn som alla andra. Eftersom min man tenderar att resa lika mycket som jag så brukar jag skämtsamt säga att vi är lyckligt gifta men har delad vårdnad.

”Hemma” är på Östermalm. Vad uppskattar du med att bo här?
– Lugnet, närheten och att allt är så bekant här. Det är sällan jag blir överraskad på Östermalm. Eftersom jag är född och uppvuxen här så möter jag alltid någon jag känner. Familj och vänner finns överallt och det är en trygghet.

Kontrasterna i din vardag måste vara stora. Hur förhåller du dig till det?
– De första åren, på 90-talet, var det tufft att komma hem från resorna. Jag var ung och hade inte sett så mycket mer än platser som Östermalm. Konflikten på Balkan var ett brutalt uppvaknande! Sedan dess har jag vuxit i rollen och har numera ett professionellt förhållningsätt till mitt yrke.

Vad innebär det?
– Det gäller att behålla förmågan att leva sig in i andra människors situation och förstå deras förhållanden, utan att tappa hoppet och orken. Jag kan aldrig bära deras tragedi på mina axlar. Att min man jobbar med samma sak gör det lättare. Vi undviker att vara i den här typen av miljöer samtidigt men har varit på samma platser och kan prata om det, vi har samma referensramar.

Berätta om Nordkorea.
– Det finns enorma humanitära behov i Nordkorea och många miljoner människor har svårt att få tillräckligt med mat och rent vatten. Samhället är som vi vet väldigt styrt. När jag kom hem från Nordkorea åkte jag direkt från Arlanda till vårt lantställe och då var det svårt att hänga med. Luften var på något sätt  lättare att andas här hemma än i Nordkorea. Jag kan inte förklara men frågan som stannar med mig är: vem hade jag varit om jag var född där? Det är så lätt att dra ett land och hela dess befolkning över en kam. Därför stannar den frågan kvar hos mig. Alla resor ger perspektiv och intryck men ingen resa har stannat med mig på samma sätt.

Vilka händelser fick dig att söka den karriär som du har idag?
– Det var när kriget i Bosnien pågick. Jag hade gått på Östra real, läst vid universitetet och var en frekvent gäst i nattlivet kring Stureplan. När jag insåg att kriget rasade, och att det knappt var något som jag och mina vänner talade om eller att jag aldrig inhämtat någon information om det, då fick jag ett uppvaknande. Jag skämdes över min egen passivitet.

Vad gjorde du då?
– I dialog med min mormor, som var engagerad i både politik och Röda Korset, insåg jag att jag ville påverka världen utanför triangeln mellan Stureplan, Karlaplan och Östermalmstorg. Vill man förändra världen, lokalt eller globalt, så måste man engagera sig. Det här var våren 1994 och då pågick folkmordet i Rwanda. Jag var 22 år och ringde Amnesty International.

Vad ger dig orken och modet?
– Ofta möter jag grupper i stor utsatthet men i varje sådan situation finns alltid enormt starka människor. Jag känner sådan beundran för vad människor klarar av. Att jobba med Röda Korset och alla kollegor runt om i världen ger en enorm energi och mitt yrke ger mig förmånen att se historiska skeenden på nära håll.

Du har två söner. Hur pratar du med dem om ditt arbete?
– Det är lite olika. Vår äldsta är född på Balkan och när han som 5-åring besökte Sverige undrade han om det var säkert här, det fanns ju inga militärer på gatorna. Då insåg vi att vi ville flytta hem. Att ge sina barn en trygg uppväxtmiljö vill alla föräldrar – det är ju därför mammor och pappor flyr med sina barn. Jag berättar en del för pojkarna om mitt jobb men mest om vardagliga saker, styrkor och glädjeämnen. Jag vill inte att de ska ha något ”världssamvete” på sina axlar, inte mer än andra.

Barn och ungdomar som är oroade över världsläget, vad ska man säga till dem?
– Lyssna på dem! Hör vad de berättar och prata om det. Man behöver inte spä på deras oro, lugna dem istället. Det viktiga för dem är att den omedelbara närheten, föräldrar och familj, är en lugn och trygg plats. Det ingår i föräldrars ansvar att skydda barn från oro. Våga stå upp för trygghet och för sunda värderingar så kommer du långt.

Vilken typ av uttalanden ger dig ont i magen?
– Föraktfullhet mot människor som behöver hjälp. Människor som ger utryck för att inte ha en empatisk förmåga. Som aldrig vågat tänka på vad de skulle ta med sig om de skulle tvingas lämna sitt hem. Och när man hör människors förenklingar kring bistånd och insatser. Om man ger sig in i debatten måste man ta sig tid att sätta sig in i den, det är väldigt komplext.

Om jag vill göra en skillnad, vad kan jag göra?
– Bidra till en seriös organisation, skänk pengar och säljbara kläder. Att fortsätta ha en nyanserad debatt är också viktigt, var en humanitär röst i sitt eget umgänge. Våga stå fast vid sina övertygelser och våga mötas i diskussion. Annars blir det troll och annat. Det är inte svart eller vitt.

Och om jag inte orkar?
– Det är inte fel att stanna i sin skyddade verkstad men man ska vara medveten. Man kan inte i vår tid säga att man inte har någon aning om vad som pågår.  Men man kan välja att inte engagera sig. Och det är ju upp till var och en att avgöra.

Om du hade ett trollspö vad skulle du ändra på omedelbart?
– Fred på jorden. Självklart.

Vad skulle du ändra på i din närmiljö omedelbart?
– Bredare trottoarer på Valhallavägen.

 

 

 

TEXT: annika munter | Foto: Gustav Kaiser (där inget annat anges)