03.06.18

Hälsningar från Pär Lernström

Hälsningar från Pär Lernström

Under våren har han varit programledare för TV4:s nostalgiprogram Hälsningar från där ett gäng kändisar reser i tiden, till året då de var 12 år. Om Pär skulle göra resan skulle han förflyttas till Strängnäs 1992 – en tid då han hade lika stark utstrålning som en mussla. Idag, 26 år senare, har han karisma som inte går att bortse ifrån. Så varför tror han att grannarna i Enebyberg ogillar honom?

Grus ligger fortfarande på Enebybergs gator, det doftar av tort damm och söt jord i luften. Solen står högt och vinter-bleka trädgårdar ska snart förvandlas till lummiga oaser. Här i området bor familjen Lernström, bakom en koboltblå ytterdörr. De flyttade hit i juni 2017 – något som inte gick grannarna omärkt förbi. Det första som hände var att Arga snickaren dök upp och placerade ut en handfull stora containers på gatan. Källaren renoverades och så sent som i februari i år visades ombyggnaden på bästa sändningstid i programmet ”Anders flyttar in”.

Jag ringer på dörrklockan och blir insläppt. Hunden Floyd möter mig i dörren, Pär ropar välkommen från köket och hans fru Linda är på väg att gå. Parets yngsta, Loa, 1,5 år, är hemma sjuk och dagen är uppdelad i förmiddags- och eftermiddagsvab. Pär har nyss kommit hem för att ta över, efter ett krismöte på jobbet. Linda ropar hejdå, Loa gnäller och vill bli upplyft och Floyd stryker runt i hopp om en promenad. Fotografen ber Pär att posera framför kameran och jag står beredd att anteckna allt programledaren säger. ”Vill du ha kaffe?” frågar han då. Jag kan inte annat än att beundra hans lugn.

Vardagsrummet och köket badar i varm vårsol. Vi sätter oss vid köksbordet. Loa får en majskrok med fruktsmak och är nöjd att se på Babblarna på en Ipad.
Hans blonda hår lyser som en gloria i det starka ljuset. Då och då påkallar pojken sin pappas uppmärksamhet genom att skratta när vi skrattar eller gråta när majskroken är slut. Däremellan berättar Pär om uppsidorna med att bo i Danderyd, om den fantastiska trädgården utan insyn, sin uppskattning för Coop i Enebyängen och för elljusspåren där han tränar inför sitt tredje Marathonlopp.

– Det föll sig naturligt att flytta åt det här hållet, men inledningsvis kollade vi även i Bromma, Nacka och på Lidingö. Nu trivs vi enormt bra, det känns bra att barnen får växa upp i den här typen av föreningsbygd och vi har längtat efter ett eget hus. Jag vill inreda och experimentera med olika husprojekt. Även om jag insett att allt inte kan hända på en gång…

Vad vill du göra?
– Vi har gjort källaren och det känns bra. Frågan är vad grannarna egentligen tycker om att vi dundrade in på gatan med con- tainers det första vi gjorde? Men det är nog lugnt, vi har supertrevliga grannar, säger Pär och berättar att nästa projekt är att göra om entrén och byta ut den blå dörren.
– På sikt vill vi också bygga pool. Men det finns ju en miljon saker som ska hinnas med! Jag jobbar fortfarande på att hitta ett bra förhållningsätt för att inte bli sönderstressad.

Pär Lernström är en av Sveriges mest omtyckta programledare. Karriären mot det stora programledaruppdragen började 2002, efter en ettårig utbildning på
Kaggeholms journalisthögskola på Ekerö. Han gick utbildningen med inriktning
på radio, i samma klass som Carina Berg.
– Min dröm var att göra det jag gör nu, leda fredagsunderhållning på tv. Nä, kanske inte exakt, men i alla fall att göra tv. På Kaggeholm lärde jag mig att programleda, något jag aldrig gjort tidigare, även om man kan se spår av uppmärksamhetssökande under uppväxten. Jag har alltid haft en dragningskraft att stå framför människor och i låg- och mellanstadiet
så gjorde jag gärna det, jag stod uppflugen på en stol och ledde danstävlingar och sånt.

Vad drömmer du om idag?
– Att få lite lugn och ro!

Så talar en sann småbarnspappa.
– Ja kanske, alla hjul snurrar samtidigt och då måste man verkligen komma ihåg att ta hand om sig. Vi pratade om det nyligen, jag och Linda, vad är det vi gör och varför?

Vad kom ni fram till?
– Jag vet egentligen inte, det är samma sak varje år, i december brukar jag känna att nu måste det vara slut på det här, men så har vi ett möte inför nästa Idol-säsong och jag inser att jag har världens bästa jobb, även om det stjäl mycket tid från familjen och barnen. Årets Idolinspelningar har precis börjat och senaste helgen spenderade Pär i Göteborg, första stoppet på auditionturnén. Han tror sig ha mött några lovande Idolkandidater, men det är för tidigt att ut-tala sig om.
– Även om jag ibland känner att jag skulle vilja beröra andra ämnen, tyngre ämnen, med vinkling åt ett annat håll och kanske på mig som person, så ska man inte glömma att Idol förändrar människors liv. Programmet gör skillnad för många och det är en ynnest att få vara en del av det, att ha det uppdraget som jag har.

Pär är stolt över programmet och över sin egen resa, produktionen har blivit mer än ett jobb.
– Folk fattar nog inte hur mycket det betyder för mig. Jag får ta del av så många livsöden och livsdrömmar. Det är ett lagarbete och det krävs kämpainsatser för att ro hela produktionen i land. Jag vågar säga att inget annat program görs på samma sätt – vi är som ett fotbollslag där alla i kedjan måste göra sin del, annars funkar det inte.

Vad krävs av dig som programledare?
– Min styrka är att jag är mig själv, ärlig och helt naturlig. Det är skönt att lotsa andra människor och jag har upptäckt
att jag är väldigt bra på det att få deltagare och arbetskollegor att känna sig trygga och avslappnade. Något som är otroligt viktigt i den fejk-situation som det faktiskt är.

Pär föddes i Eskilstuna och växte upp på landet utanför Strängnäs tillsammans med två systrar, en äldre och en yngre. Hela familjen var engagerad i Pingstkyrkan, något som Pär under flera år tagit helt avstånd från. Föräldrarna separerade 1992, när han var 12, och Pär flyttade till Strängnäs med sin mamma. När han beskriver sin stil skrattar han, raljerar över Chicago Bullströjan och pagefrisyren med skarp mittbena, men röstläget skiftar när han säger att han ogärna vill återuppleva tiden. Han bodde med sin mamma, saknade sin pappa, han var inte mobbad men inte heller populär.
– Det var en bökig tid i livet och jag var väldigt tillbakadragen. Tidigare, på mellanstadiet, var jag mer out going och tenderade att agera utan att tänka efter först. Nu blev jag mer som en mussla. Så ur den aspekten var 1992 en nyttig period för mig, det var en tid då jag var utsatt istället för tvärt om.

När det gäller uppväxten och sin relation till frikyrkan är Pär inte särskilt pratsam, men han nämner att han saknar en bra relation till sin pappa och att han som vuxen fått en ny respekt för tro.
– Idag kan jag verkligen förstå att människor har ett behov av en tro. Inte minst kan jag förstå behovet genom min mamma, världens bästa människa, som har ett enormt behov av en tro.

Vad tror du på?
– Att ha fokus på livet och på vardagen. Vissa dagar kan det kännas meningslöst, vad gör jag för nytta, livet är så kort och vad är det för mening, om ingen ändå kommer ihåg mig, men då tittar jag bara på Loa.

Pojken sitter som en liten kerub mellan oss, möter sin pappas blick och sträcker upp en knubbig hand i luften. Pär ger honom en ny majskrok. ”Tack, tack”, säger Loa med ett smuligt och smittsamt leende. Pär lutar sig bakåt igen och säger att han väljer att fokusera på det som är bra. Han tror på energier, ”att det du skickar ut studsar tillbaka på dig”. Vid närmare eftertanke tycker han inte heller att det är så viktigt att bli ihågkommen.
– Jag tycker att jakten på att bli något eller någon har gått överstyr. Det är van-sinne att ägna livet åt att få andra att se en! Jag tycker att vi borde ha mer fokus på livet. Kanske kan jag resonera så för att jag är i en situation där jag är betraktad?

Kanske är det så. Pär gör ingen hemlighet av att han har ett stort bekräftelsebehov, han har berättat om det i flera intervjuer tidigare  om tvivel på sig själv och att han sällan klappar sig själv på axeln. Vilket leder vårt samtal i en ny riktning, till en diskussion om huruvida man kan vara glad utan att vara nöjd och om det är möjligt att vara hungrig och belåten samtidigt?
– Jag har talat med min psykolog om det och om vad självförtroende är för något. För mig har det blivit viktigt att skilja på att vara nöjd och att vara glad. Att stanna upp och vara glad över vad man åstadkommit, utan att för den sakens skull vara nöjd, det är nyttigt.

Jag övar på det, säger Pär och berättar att han helt slutat med sociala medier eftersom det gjorde honom ”till en sämre och tråkigare människa, make och pappa”.
– Såklart vill jag att min familj ska minnas mig – som en människa som gav mer än han tog.

 

TEXT: Annika Munter | Foto: Gustav Kaiser