20.02.17

Glimrande vardag à la Helena

Glimrande vardag à la Helena

Efter en intensiv höst med inspelning av två tv-serier parallellt med huvudroll i Strindbergs Fadren på Stadsteatern ville Helena af Sandeberg ta det lite lugnare och en central roll i Ibsenpjäsen Bankdirektör Borkman var precis vad hon behövde. Samtidigt är arbetet Helenas happy place. Detta kombinerat med en evig strävan att utvecklas och bli bättre gör att hon har hunnit med mer än de flesta. Tur för oss andra att hennes debut i tv-floppen Nudlar & 08:or blev en språngbräda vidare.

Familjedramat Bankdirektör Borkman ställer frågor hur man ska leva, hur man sliter för sin lycka och för idén om vad lycka är. Familjen har råkat ut för en tragedi och lägger nu allt hopp på barnet som ska förverkliga allt för alla. Men så kommer jag, Fanny Wilton, utifrån och förför pojken till familjens stora fasa. Fanny har varit med om en stor sorg och säger ”jag kunde inte avvisa lyckan när den kom”, berättar Helena när vi ses hemma hos henne i Hornstull och dricker kaffe vid matbordet.

– Du kommer skriva om de röda ritmärkena på bordet va, säger hon sen.

– Jag fattar inte hur folk har tid att fixa så mycket hemma, fortsätter hon och skojar om julgran och julpynt som fortfarande står kvar trots att det är januari.

På tal om likheter mellan Fanny och Helena så gick Helenas mamma bort i cancer när hon var lika gammal som Helena är nu och Helena var 19 år, efter sju sjukdomsår. Det har gjort henne orädd på ett sätt som hon säger kan vara svårt för andra människor ibland.

– Jag vet vad Fannys nyckel är, att det värsta har redan hänt. Därför är hon så orädd att ta risker. Det kan jag känna mig besläktad med. För min egen del har lyckan kommit genom mina barn, den eviga och konstanta kärlek det innebär att vara mamma. Jag var rätt trasig innan, min mammas sjukdom och död satte stora spår i mig, jag blev så otroligt beredd på katastrof.

Hur har föräldraskapet förändrat dig?

– Det har gjort mig modigare och räddare på samma gång. Jag har fortfarande alldeles för mycket ångestproblematik och har gått massor i terapi och jobbar skitmycket med mig själv för det. Att jag gråter av lättnad när min son klarat sig genom Tanto utan att bli kidnappad tillhör kanske inte ett alldeles vanligt mammabeteende vilket jag också förklarar för honom. Jag har haft katastroftankar så länge jag kan minnas och att mamma blev sjuk och dog bevisade ju bara att jag hade rätt. Men, andra sidan av myntet är att jag verkligen älskar att leva och har en enorm livsglädje. Och jag vet att man inte lever för evigt. Inget kan vänta till om tio år.

På frågan om hon är bra på att veta och göra det hon vill får jag ett karaktäristiskt Helenasvar. Först ”nej, jag ändrar mig ganska ofta”. Sedan storskrattande ”jo, jag vet visst vad jag vill”.

– Om jag trillar död ner vill jag inte känna att det finnas massor som jag inte har gjort. Jag trivs väldigt bra med att jobba men jag ska inte göra det för mycket eftersom jag har gått in i väggen en gång. Fast jag har svårt att vara ledig, då kommer ångesten.

Det fiffiga med att leka andra människor på en scen för en kontrollfreak är att du vet hur det slutar. Även om det slutar illa har du kontroll och Helena har svårt med att livet är helt utan kontroll. Det tar sig till exempel uttryck i att ligga steget före verkligheten och vara så påläst att hon kan presentera fem olika diagnoser vid ett läkarbesök.

Helena hade toppbetyg i skolan och både sportade och sjöng, livet handlade om prestation. Ju duktigare desto bättre. Efter 30 flyttades målen om en smula. Hon hade fått erkännande som skådespelare efter fullträffen ”Hedda Gabler” på Stadsteatern med exmaken Alexander Mørk Eidem som regissör samtidigt som hon gjorde succé på vita duken med ”Kim Novak badade aldrig i Genesarets sjö” och sist men inte minst blev mamma. Då slutade hon känna att hon måste tillfredsställa andra hela tiden.

– Med framgångarna kom insikten att våga välja sin egen väg och att det inte är så farligt att misslyckas.

Men har du någonsin misslyckats?

– Ja gud ja! Alltså, vadå, eller misslyckats, jag har ju varit med i saker som blev jättesågade. Nudlar & 08:or var min första grej och det var sånt jävla fiasko. Det var jobbigt men jag lärde mig att allt inte behöver gå åt helvete för det, jag fick ju flera jobb direkt efter. Senare har jag lärt mig att man kan hamna fel och att det inte är mig det är fel på i så fall utan att det rätta är att gå därifrån istället för att försöka tillfredsställa. Det är en åldersfråga också. Det finns det som är oskönt med den här åldern, men det är mycket som är skönt, jag är så mycket tryggare med vem jag är, vad jag vill och vad jag kan.

Det osköna visar sig vara svårigheten med att vara skådespelerska efter 40.

– Det är svårt att prata om eftersom jag är så privilegierad och har så mycket jobb. Men samtidigt är det vi som syns som kan prata om det, de andra har ju ingen röst. Och visst är det skillnad. Det finns inte lika många mångfacetterade roller på film för kvinnor över 40 som för män. Så är det. Trots att det är nu jag och mina generationskamrater är som bäst, och trots att kvinnor över 40 är de största konsumenterna av film och teater. Klart att man borde berätta fler historier om dem och oss. Men det går framåt, även om långsammare än önskat, säger Helena allvarligt.

Helena är fatalistiskt lagd snarare än planerande och tänker inte fem år framåt. Hennes filosofi är att jobba framåt hela tiden och fokusera på att bli bättre och tänka att saker händer om de ska det. Tron och hoppet på livets oberäknelighet och tillvarons magi är viktig.

Vad var det senast magiska som hände?

– Oj, svårt. Det var ett tag sen… skrattar hon. Det vore välkommet med lite glitter nu. Men professionellt uppstod magi när vi spelade in slutscenen i Den döende detektiven. Lite så är livet också, mycket hårt jobb och ibland glimrar det till. Men jag har med åldern blivit lite bättre på att stå ut med livets vardagliga. Förut ville jag ha magi hela tiden, jag är inte lika kicksökande nu. Jag försöker anstränga mig att låta vardagen glimra, jag tänder ljus och köper blommor. Champagne på en onsdag, det oväntade ger mer magi. Sen är jag bra på att njuta om det är sol på promenaden genom Tanto.

En förmån man har som skådespelare är att pauserna från det egna livet blir tätare än för oss andra. Vi får nöja oss med nån resa utomlands då och då, för Helena räcker det att gå till jobbet. I Finaste familjen vars säsong två snart börjar sändas på TV4 spelar hon till exempel den trygga och jordnära floristen Johanna som inte kan låta bli att flirta med sitt ex, David Hellenius karaktär. Helena menar att det enda hon och Johanna har gemensamt är kärleken till blommor. Annars är ofta favoritrollerna de som inte gör riktigt som man ska. Som kanske är lite onda eller besvärliga säger hon och skrattar. Som så ofta under vårt samtal.

– Jag är inte perfekt på något sätt. Jag vill bara vara förebild för de som behöver en förebild som mig. De andra får hitta en förebild nån annanstans. Humor är ett sätt att hantera verkligheten och en stor del av vem jag är. Jag har mycket ångest och jag är jävligt glad. Jag är båda.