12.04.17

Friheten först

Friheten först

Cecilia Edefalk är en av våra mest framgångsrika konstnärer, hyllad både i Sverige och internationellt. Hon målar, fotograferar och skulpterar och försöker att hålla nere sin produktion, på tre decennier har hon inte målat mer än 75 tavlor. Hennes monumentalverk ”Baby”, ”Dad” och ”En annan rörelse” har sålts på auktion för 1,2 respektive 5,9 och 3,8 miljoner kronor. Det har hon bestämt sig för att inte prata om mer när vi träffar henne i den tomma ateljén inte långt från Långholmen.

– Jag har inte varit här på två månader, säger Cecilia när vi satt oss i den rymliga ateljéns enda sittmöbel, en beige soffa som står mitt i rummet. Hennes stora separatutställning på Waldemarsudde öppnade sex veckor tidigare och det tog två veckor att hänga den.

– Efter hängningen var jag tvungen att ta itu med allt som jag inte hann göra under sommaren, rensa i garderoben och betala räkningar och sånt, dessutom håller jag på med en försenad bok om mina fotografiska arbeten till utställningen, fortsätter hon.

Har du valt skribenterna i boken?

– Ja, för mig är det viktigt att mina uttryck kommer i rätta händer. Gör man en egen bok så har man ju chansen att välja. Det kan bli mer eller mindre användbart för mig, nu var det en författare som skrev om mina skulpturer och satte in mig i ett konsthistoriskt sammanhang och jag kände verkligen igen mig. En annan använde formuleringar om mitt måleri som jag själv inte skulle kunna komma på och det var så otroligt klart. Ibland frågar ju människor, och då hade det varit bra att använda den personens meningar, om jag nu hade varit en sån person som pluggar på. Det kan absolut vara att jag får en puff åt ett håll om man tycker att det klickar.

När jag ställer frågan hur Cecilia söker inspiration får jag en motfråga till svar, hon förstår inte alls vad jag menar.

– Men jag tolkar dig som att en del får inspiration av att studera nåt, att det är så konkret, säger hon och är sedan tyst ett tag. Det finns saker som kommer till mig, jag kan välja mellan dem vad jag vill gå vidare på. Det handlar snarare om beslut, vad jag tycker är intressant, vilket ofta grundar sig i nåt annat. Man kan ju inte besluta om man inte vet nånting. Har man gjort många saker samverkar de till att man är intresserad av vissa grejer, och sen kan man se ett spår. Som alldeles färsk tycker man att allt är intressant och kul för att efter hand bli inslussad ett visst spår. Det är som en godisbutik, i början testar man allt, sen lär man sig sin smak. Jag har varit intresserad av saker periodvis, förut var det människor, nu är det mer natur.

Hur har det påverkat dig att du har kunnat försörja dig på din konst hela tiden?

– Jag ville inte vara beroende av försäljning så även om jag kunde leva bara på konsten även i början så hade jag ändå ett extrajobb. Jag ville inte att det skulle kännas som att jag var tvungen att göra saker bara för att sälja, jag var rädd för att bli styrd av att tjäna pengar på konsten. Trots att jag tjänade bra ville jag vara fri i konsten.

Blir du ännu friare ju dyrare din konst säljs?

– Alltså åh nej. Den där frågan kommer alltid upp, ända sen den där jäkla auktionen. Jag tjänade inga pengar på den auktionen. Frihet kan vara olika saker, men att en tavla såldes dyrt på auktion, nej, det gav inte frihet.

Var tror du fixeringen vid det dyra slutpriset kommer ifrån?

– Det är intressant fråga däremot. Det finns en uppfattning att konstnärer ska vara fattiga och det där är inte ens så mycket pengar jämfört med vad en affärsman tjänar. Det blir folk upprörda att jag säger.

Men det är ju annorlunda?

– Ja, för konst är inte förknippat med nytta. Konst är inte en vara som man köper för att man har nytta, utan bara för fantasin. Det är det som är så kittlande. Men nyttan är att konsten kan utveckla ditt inre.

Har du något budskap med din konst?

– Jag vill beröra människor i sitt inre, väcka en känslighet. I förlängningen kan det vara politiskt. Jag har inga ideologier, men har du mer kontakt med dig själv är du mindre benägen att odla hat. Själv har jag bra kontakt med mig själv nu, jag har ett intresse av det. Många är rädda för sig själva men det är inte jag.

Stämmer det att du har en känslighet för din omgivning och kan kommunicera med växter?

– Ja. Många har det som barn, men sorterar bort det i uppfostran och annat. Jag har snarare intresserat mig för det. När man är konstnär har man ingen chef och ingen som tvingar en till olika saker, det är det som är bra, säger Cecilia samtidigt som det knäpper till ganska högt i rummet. Cecilia skrattar till, och blir lite ställd av knäppet. Hon sitter stilla och blundar.

– Det finns mycket man inte känner till, jag är nyfiken. Det är en trygghet för mig, det är inte skrämmande, jag är intresserad, fortsätter hon sedan.

Hur kan kommunikationen gå till?

– Som den där lilla knäppen till exempel, jag tar fasta på den. Det skulle ingen annan göra, det var ju bara nåt som halkade ned. Men jag ville se om det var nån som ville säga nåt till mig.

Sa den nåt?

– Ja! Jag fick upp att ”du kommer säga nåt som är fel”, men det vet jag inte riktigt vad det är för nåt. När jag blundar är det lättare att veta vad jag tänker, skönt att stänga ute andra intryck.

Vet du varför du är framgångsrik?

– Nu måste jag blunda lite till, säger hon, och blundar länge. Det handlar om en känsla av värde som man får av mina grejer. Så har det varit från början. Det kommer från (blundar och tänker länge), jag vet inte.

Vill köparna träffa dig?

– Där är det bra med en gallerist. Det är ju inte säkert att det är kul att umgås bara för att nån köper nåt. Det kan vara det, men då kan det istället bli konstigt för affären. Det är bättre att köparna får ha konstverket i fred. Då kan de projicera vad de vill på det och inte lägga i hur de uppfattar mig som person.

Nu ska Cecilia vara ledig ett tag för att göra nåt meningslöst. Sortera i nån låda, dricka en kopp kaffe, ta en promenad. Batterierna har bara en liten röd kant kvar, hon kan inte göra egna saker om hon har andras önskemål utifrån hela tiden.

Vet du nåt om nästa år än?

– Jag har en utställning i maj i Stockholm inplanerat hos Stene Projects på Brunnsgatan. Och så håller jag på med en stor offentlig bronsskulptur till Norrköping. Jag är därifrån, därför tänkte jag yes, det här kan vara kul. Jag älskar att samarbeta. När jag målar är det bara jag och mötet med duken. Samarbetar man med gjutare eller nån som framkallar foton är det väldigt kul, då blir 1+1 3. Är man själv måste 1 bli 3. Δ