17.01.17

Från dårhus till eftertraktat äldreboende

Från dårhus till eftertraktat äldreboende

Högst upp på Finnbodaberget tronar den monumentala byggnaden Danvikshem. Det var Gustav Vasa som 1551 gav order om att inrätta Danviks hospital för att få bort sjuka från Riddarholmen. I mer än 200 år var det stadens enda inrättning för kropp- och sinnessjuka för att sedan rivas och ersättas av dagens unika äldreboende.

Utsikten från Danvikshem är magnifik med en panoramavy över Stockholms inlopp. Rakt över vattnet syns Djurgården med Prins Eugens Waldemarsudde och åt de andra hållen Södermalm, Kvarnholmen och centrala Nacka. Utanför byggnaden är parkbänkar strategiskt placerade på bergsknallarna så att de boende ska kunna slå sig ner och njuta av vyn. Idag är Danvikshem ett eftertraktat äldreboende där de boende har en trivsam tillvaro vilket inte alltid varit fallet i Danvikshems mörka och 465 år långa historia.

År 1551 gav Gustav Vasa order om att få bort fattiga och sjuka från Riddarholmen och den inre staden, eftersom de spred ”en mechtig ondh stanck”. Därför inrättades Danviks hospital som i mer än tvåhundra år skulle förbli stadens enda inrättning för kropps- och sinnessjuka och den offentliga fattigvårdens första skyddshem för ålderstigna, orkeslösa och minderåriga. För att ge hospitalet ekonomiska möjligheter lades

Hammarby, Järla, Sickla och Duvnäs egendomar under dess ledning. Dessutom finansierades hospitalet med donationer och tullavgifter och blev så småningom en stor markägare i nuvarande Nacka kommun. Detta bidrog till att Gustav Vasa, utan att han visste om det, hade skapat Sveriges första statliga stiftelse, Danviks hospital, som är landets äldsta stiftelse.

Det egentliga sjukhusområdet låg nere vid nuvarande Hammarbykanalen, ett område som vid 1550-talets början var så gott som obebyggt. Under decenniernas gång uppfördes en mängd olika byggnader på området som kom att bli ett litet samhälle i sig. Här fanns hus för olika kategorier av intagna, personalbostäder, en kyrka, sjuksalar och ett gytter av små hus för alla de verksamheter som pågick på området. Källarpiga och klockare fanns här liksom skomakare och timmerman, drängar och dödgrävare, mjölnare och skomakare och så den viktiga prästen. Den dagliga driften och ekonomin ansvarade sysslomannen för, en person som kan jämföras med våra tiders VD eller direktör.

Danviks hospital var när det byggdes den enda vårdande institutionen i Stockholm och blev något av en avstjälpningsplats för människor. Hit kom gamla, fattiga, veneriskt smittade, föräldralösa barn, änkor, krigsinvalider, de med spetälska och de sinnessjuka. Just de sinnessjuka, som till en början stuvades in bland alla de andra, kom att utgöra en stor ekonomisk och moralisk belastning för hospitalet. Med tiden blev de så många att Gustav III år 1785 skänkte 5 000 riksdaler till ”uslingars räddning och hjälp” så att hospitalet skulle kunna förvärva den saltsjuderibyggnad som fanns vid Henriksborg. Byggnaden fick namnet Danviks dårhus och existerade mellan åren 1788-1861.

Psykiska sjukdomar ansågs under 1700-talet vara ett resultat av onda andar, och för att dämpa maniska symptom använde man bland annat isolering i mörkt rum, laxermedel, ekorrhjul, svängstol, kallvatten- och äckelkurer samt fastbindning. Det var tänkt att Danviks dårhus skulle ge plats åt 80 sjuka men i praktiken var antalet boende dubbelt så många. Lättnaden var därför stor när dårhuset stängdes 1861 och de sinnessjuka flyttades över till Konradsbergs mentalsjukhus på Kungsholmen. En flytt som gjorde att Danviken kunde bli ett hem för endast gamla.

De gamla trähusen från 1550-talet slets hårt och i början av 1700-talet var hospitalets kyrka och sjuksalarna fallfärdiga. Pengar var en bristvara och stiftelsen hade inte lagt undan några för en nybyggnad. Hjälpen kom genom en insamling som Karl XII:s syster Ulrika Eleonora startade och en kombinerad huvudbyggnad med kyrka och vårdsalar uppfördes.

I slutet av 1800-talet var den numera 175 år gamla anläggningen återigen i dåligt skick med många slitna byggnader. Men den här gången hade stiftelsen lagt undan en del pengar och kunde dessutom sälja av hela det markområde där den gamla anläggningen låg till Stockholm stad som behövde marken för att dra fram Danvikskanalen. Danviks hospitals gamla huvudbyggnad är för övrigt den enda byggnaden som finns kvar på platsen då alla andra hus revs när kanalen sprängdes på 1920-talet.

Bygget av Danvikskanalen gjorde att stiftelsen beslöt att bygga ett helt nytt vårdhem, det tredje i ordningen sedan 1550-talet, på den plats där Danvikshem nu ligger. Huset som ritades av arkitekt Aron Johansson och byggdes av Kreuger & Toll tog tre år att uppföra och den 26 juni 1915 skedde invigningen som hölls av Konung Gustav V

i sällskap av bland andra brodern prins Eugén och statsminister Hammarskjöld. Prins Eugén bjöd på invigningskaffet ”som god granne”. Danvikshem blev mycket modernt efter dåtidens standard med WC, varmvatten, elektricitet, hissar, centralvärme, matsalar med mera. Allt detta var saker som inte funnits i det gamla hospitalet och som knappast någon av de boende upplevt tidigare i sitt liv. Folk blev avundsjuka och tidningarna skrev om lyx och överdåd.

För de personer som bodde eller arbetade på Danvikshem blev förändringen av den nya och moderna vårdbyggnaden stor. I det gamla hospitalet fanns inga gemensamma matsalar eller sällskapsrum. Man hade sin säng och där vistades man på dagen, där sov man på natten, där åt man och där dog man. Elektriskt ljus saknades och man hade inte ens råd att hålla kyrkan upplyst med stearinljus, förutom vid storhelger. Även mathållningen var ensidig och usel och en matsedel från 1500-talet och en från 1800-talet är lika bortsett från potatisen. Man växlade mellan fyra rätter; soppa, gröt, salt fisk och salt kött. De intagna hade en mängd regler som de måste följa. Även personalen var hårt hållen och fick inte lämna området utan tillstånd. Något privatliv fanns inte och ända fram till 1910 bodde sköterskorna i samma salar som de boende och arbetade till sin sista dag i livet.

Tiden efter 1915 ljusnade det för både personalen och de boende på Danvikshem. Stiftelsens mathållning, som varit en av de sämsta i landet, blev bättre med mat som korv och sylta, leverpastej, ost och grädde, grönsaker, ägg och omelett och pannkakor. På det nya och fina Danvikshem märktes det också att städningen blev bättre då det putsades och fejades överallt, och 1920 fick Danvikshem sin första dammsugare. De intagna (eller hjonen som en krets av personer kallades) blev äntligen gäster istället för arbetskraft. År 1969 är man så långt borta från ”hjonstadiet” att man skriver ”herrar och damer pensionärer”. Personalbostäderna blev bättre då de flesta oftast tvingats att bo bland de gamla i salarna. Och 1916 fick personalen reglerad semester med 1-3 veckor efter lön och tjänsteår.

Idag är Danvikshem ett åtrått äldreboende med plats för 188 personer, som ingår i det fria vårdvalet. Här finns restaurang, tandläkare, minilivs, ett litet museum och ett bibliotek. För de boende börjar dagen oftast med en stillsam frukost på rummet eller i matsalen för den som föredrar sällskap. Efter det startar aktiviteterna där de boenden kan välja på allt ifrån en stillsam stund med en bok i det tjusiga biblioteket till gruppträning med stor boll. Livet på Danvikshem är, med andra ord, idag alltså ganska så trivsamt och ljust i jämförelse med dess mörka historia.

Källor: En berättelse om Danviks hospital under mer än 450 år av Per-Åke Herrström, stiftelsen Danviks hospital, Stockholms Länsmuseum och Nacka kommun