20.02.17

Författare med litterärt uppdrag

Författare med litterärt uppdrag

Under 1990-talet jobbade hon som flyktingsamordnare på Värmdö kommun. Sedan dess har Susanna Alakoski blivit en hyllad författare och en viktig röst i samhällsdebatten. I dagarna debuterar hon med sin första pjäs ”Laina och fåglarna” på ämnet migration.

Det blåser isvindar över Grisslingefjärden och landskapet utanför fönstret går i grått.
– Jag älskar den här platsen, säger Susanna och blickar ut över den öde stranden.
– Sommartid ska det här tydligen vara Värmdös bästa raggningsställe, fortsätter hon.

Inne i värmen på Systrarna Delselius kafé är flörtfaktorn låg denna dag, de få lunchgästerna äter tyst och snabbt utan att ta någon vidare notis om varandra. Perfekt för en författare som vill ha arbetsro, och Susanna har suttit här och skrivit många gånger.

– Innan jag fick Augustpriset för Svina-längorna 2006 så hade jag ingen skrivarlya. Den boken skrevs på kaféer och buss 439. Men det händer fortfarande ofta att jag skriver på fik, tåg, bussar…

Nu har hon en arbetshörna hemma i vardagsrummet i Gustavsberg. I somras köpte hon och maken, poeten Mats Söderlund, ett litet hus på Österlen i Skåne där planen är att de ska sitta och skriva. Susanna är uppvuxen i Ystad, några mil därifrån. Men sedan 25 år bor hon i Värmdö.

– Att vi hamnade här var en slump. Under våra första år tillsammans reste jag och min man mycket och resorna utgick ofta från Stockholm. En gång när vi passerade stan hälsade vi på vänner som bodde i ett kollektivhus i Ängsvik ute på Värmdölandet. När det var dags för oss att bosätta oss mindes vi den där vackra platsen och doften av jasmin. Som tur var fanns det plats för oss i kollektivet då.

Sedan dess har de flyttat några gånger, men aldrig bort från Värmdö.

– Det är perfekt att bo här när man har barn, det finns så mycket att göra. Man kan fiska abborre, grilla korv i skogen och titta på kossor, trots att det är så nära stan. Det är väldigt exklusivt. Nu är Susannas barn stora, men hon njuter av Värmdönaturen även på egen hand. Hon älskar att plocka svamp och hämtar inspiration genom långa promenader.

Susanna fick ett stort genomslag med romanen Svinalängorna 2006, som delvis bygger på hennes egna erfarenheter av att växa upp i fattigdom och missbruk. Sedan dess har hon fortsatt att skriva om brännande ämnen med samhällets svåra frågor i fokus, bland annat de två dagboksessäerna April i Anhörigsverige och Oktober i Fattigsverige. Hon har även varit redaktör för ett flertal antologier, medverkat i en rad andra och skrivit flera barnböcker.

När hon nu debuterar som pjäsförfattare är ämnet glödhett. Pjäsen ”Laina och fåglarna” handlar om migration och Susannas förhoppning är att ge oss perspektiv på ämnet.

När vi ses har hon precis lämnat ifrån sig manuset till pjäsen och det är med viss lättnad i rösten hon nu berättar om arbetet.

– Det har varit en stor utmaning. Samtidigt som jag har skrivit pjäsen har jag läst om hur man skriver dramatik. Det är helt väsensskilt från att skriva prosa skulle jag säga, dessutom har jag skrivit på rekordfart. Men det har varit jättekul och utmanande.

Initiativet till att skriva en teaterföreställning kom inte från henne själv utan från Scenkonst Sörmland. De ville ha en samtidskommenterande pjäs och frågade Susanna om hon kunde skriva ett manus om migration.

– Det kändes svårt. Det är ett ämne som nästan ligger lite för mycket i tiden och tongångarna är höga. Vad skulle jag kunna säga som ingen redan skriker, liksom. Men jag lovade att jag skulle fundera.

Minnena från den egna barndomen med föräldrar som invandrat till Sverige från Finland förde tankarna till tidigare generationer som migrerat.

– Idag pratar vi om invandring som vore det något som uppstått nu, men vi har en tusenårig historia av migration. Med den utgångspunkten blev projektet intressant för mig, säger Susanna.

Hon lutar sig ner mot golvet och fiskar upp en tygkasse full av böcker, upptäcker att det var fel och tar upp en väska istället. Lika välfylld den.

– Jag ägnade ett halvår åt att läsa in mig på ämnet, berättar hon medan hon bläddrar i en av böckerna.

– Titta här!

Susanna har slagit upp en sida med en bild på ett ångfartyg i stil med Titanic. I bildtexten står det att 1,2 miljoner svenskar utvandrade till Amerika under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet.

– Jag undrar hur det var för dem när de kom fram. Kände de sig välkomna? ”Laina och fåglarna” handlar om människor som alla är på väg hem, bort, till eller från. I centrum står ett finskt syskonpar med helt olika syn på sin historia. Publiken får även träffa en italiensk arbetskraftsinvandrare, ett tyskt hembiträde och en osalig stenåldersman som upplevt hela världshistorien.

– Pjäsen ställer frågor som förhoppningsvis kan få publiken att se ämnet invandring från olika perspektiv, säger Susanna. Personligen menar hon att hennes invandrarbakgrund – hon föddes i Vasa i Finland och familjen flyttade till Sverige när hon var fem år -har påverkat henne väldigt mycket.

– Jag har levt i två olika världar och har alltid behövt förstå livet utifrån två olika horisonter. Bara det att vara tvåspråkig, säger Susanna och berättar att hon fortfarande tänker på finska.

Trots att vågen av invandrare som kom till Sverige på 60- och 70-talen till största delen var efterfrågad arbetskraft, till skillnad från dagens flyktingar, så ser Susanna stora likheter i svenskarnas inställning.

– Fördomarna lät skrämmande likadana då, det är samma rädsla för det främmande som kommer upp, säger hon.

Dagens debattklimat känner hon även igen från 90-talet då många flyktingar från Balkan kom till Sverige. På den tiden jobbade Susanna som flyktingsamordnare i Värmdö kommun och hon minns tonen hos en del som lika hätsk då som nu. Kommun efter kommun, däribland Värmdö, vägrade ta ansvar för dåtidens rekommenderade flyktingkvoter.

– Men det som ger mig hopp är att det gick bra till slut. De som kom hit då fick plats och idag är de allra flesta helt integrerade. Visst finns det bekymmer, men om vi bara sitter stilla i båten så tror jag att de löser sig.

Hennes silversmycken klirrar när hon rör sig i kaféstolen. Ur handväskan tar hon upp ett läppstift och målar ett lager samtidigt som hon speglar sig i den stora väggspegeln ovanför bordet. Nyansen på läpparna går ton i ton med hennes vinröda tröja.

– Jag är lite som Maria Montazami när det kommer till läppstift. Jag fyller på färgen ofta, skrattar hon.

När Susanna påbörjade arbetet med ”Laina och fåglarna” var hon mitt uppe i ett projekt som hon fick lägga åt sidan. Ambitionen är att ta upp det igen under våren.

– Det är en bok som jag haft i tankarna i tio års tid. Just nu går den under arbetsnamnet Finlandsboken och jag undersöker min mormors historia som jag inte vet något om. Jag är väldigt nyfiken på den tiden.

Just nu vet hon inte vad det kommer att bli av Finlandsboken, det är ett oskrivet blad.

– Men det är en ljuvlig process, avslutar hon leende.