17.01.17

Flitens lampa lyser hos Per Wästberg

Flitens lampa lyser hos Per Wästberg

Akademiledamoten Per Wästberg är Stockholmare på mödernet sedan 1770-talet när hans judiska anfader David Hirsch kom till Sverige från dåvarande Preussen. Östermalmare är släkten sedan hans morfars far Moritz Hirsch kom hit samma år som Ladugårdslandet bytte namn till Östermalm. Själv är Per döpt hemma hos morfar Erik Hirsch på Stureplan. Sedan åtta år bor han i ett tidstypiskt hus från 1885 med pilastrar runt fönstren och vackra genombrutna järntrappor.

Däremot ingen hiss, men de tre trapporna är inget större problem för den 82-årige författaren och litteraturkritikern

Sedan åtta år bor han i ett tidstypiskt hus från 1885 med pilastrar runt fönstren och vackra genombrutna järntrappor. Däremot ingen hiss, men de tre trapporna är inget större problem för den 82-årige författaren och litteraturkritikern

Utom om jag har tunga kassar, då använder jag köksingången och där finns hiss, berättar Per när vi träffar honom i den ljusa rymliga våningen. Såväl golv, väggar och tak är vita, liksom fåtöljerna, soffan, lampan och mattan i vardagsrummet. En vägg är full med tavlor av Pers goda vän Einar Hylander, bland annat med motiv från Afrika, en gratulation på 50-årsdagen och ett inramat omslag till en av Pers romaner. På en annan vägg hänger en Eric Hallström med ett Östermalmsmotiv som ser bekant ut, men jag måste få hjälp att placera det. Det är A1 på Valhallavägen, som fortfarande ser likadant ut trots att tavlan målades 1926. Åtminstone ett stockholmsmotiv hade jag räknat med hemma hos Per.

– Jag blev intresserad av staden som nioåring när jag köpte Axel Gillbergs karta över Stockholm. Då bodde jag vid Karlavägen och cyklade till Gamla Stan där gränderna hade spännande namn, jag inbillade mig att allt hände i Yxsmedsgränd. Jag ville skriva en romantisk historia om de gamla husen, och den skulle heta Ankarslutens berättelser. Som ett försök att övervinna barnets blyghet intervjuade jag butiksinnehavarna i husen, en segelmakare, en manglerska och en smed. Jag fick snacka mig in på Kungliga biblioteket för att ta reda på mer om husens historia, där ville de hänvisa mig till barn-avdelningen, skrattar Per.

Att ha planer på att skriva en roman vid nio års ålder låter försigkommet, men Per blev den yngste utgivna författaren i Sverige när han debuterade som femtonåring. Innan dess hade han återkommande skrivit i Svenska Dagbladet som också publicerade utdrag av den dagbok han förde som sekreterare i Hemliga förbundet, pojkgänget som tillsammans upptäckte stadens mer undanskymda vrår.

– Vi var mycket inriktade på underjordiska gångar, det fanns en tunnel under Järntorget från Sundbergs konditori till Gyldene Freden. Vi upptäckte också hål i stengrunden vid Riksantikvarieämbetet där vi som tolvåringar klättrade in. Det visade sig vara avloppsgångarna till Karl XIV Johans hästar, på golvet låg 200-årigt gödseldamm. Vi inredde ett litet tillhåll därinne med en flagga på golvet, lite kartor och verktyg. Dessutom skrämde vi slag på förbipasserande älskande par genom att ropa till dem. Men efter en sommar var luckorna igenbommade och så är det än idag, och vi hade ändå blivit för bredaxlade för att klättra in, minns Per.

I dagarna kommer Per ut med romanen Det gula pensionatet, en bok som han själv menar inte liknar någonting annat han har skrivit, vilket han också njöt av under arbetet med den. Hans författarskap rymmer annars temana Afrika och kampen mot rasism, kärlek i olika former och Stockholm. På senare år har han också gett ut sina memoarer. I texterna om Stockholm diskuterar han bland annat hur stadens utformning påverkar dess invånare. Den första boken om Östermalm skrev han 1962, med beskrivningar från en helt annan värld än den vi är vana vid idag.

– Slummen chockerade mig, den var så påfallande. Min syster bor på Grevgatan 11 nu, men då fanns där ett gårdshus utan värme, mannen som bodde där hade ständigt ytterrocken på. Några trappor upp bodde en barnrik familj i en enrummare och på Kaptensgatan bodde hjälplösa kvinnor i vad som nu är dyra bostadsrätter. Frälsningsarmén hade fullt upp. Gentrifieringen är till det bättre på många vis och det är livligare och gladare här nu. När jag växte upp var Östermalm något av en sovstad. Karlavägen hade butiker, men det fanns inte mycket runtomkring.

Per flyttade till sin nuvarande bostad efter mångårig exil i andra stadsdelar, den första på tre generationer i släkten Hirsch att lämna Östermalm. Hans morfar bodde två trappor upp från Sturehof och nu bor Per i ett angränsande kvarter. Från köksfönstret ser han en förskolas utegård och tittar gärna på de lekande barnen, ”men det måste vara ett otroligt intensivt arbete att vara förskolepersonal, jag förstår inte hur de orkar”, säger mannen som har skrivit 70 böcker, varit journalist och chefredaktör för Dagens Nyheter, ledamot i Svenska Akademin och startat svenska Amnesty. Bland annat.

– Jag blir alltid förvånad över frågan att jag har gjort så mycket. Jag upplever inte mig själv som ständigt arbetande eller stressad, jag känner inga prestationskrav. De olika genrerna har hjälpt mig, är jag trött eller vilsen på ett uppslag kan jag byta. Förr i världen hade jag tre skrivbord, ett för Afrika, ett skönlitterärt och ett journalistiskt. Men jag löser inte korsord eller sudoko, och har oerhört lite förströelser.

Afrikaintresset väcktes 1959 när Per för första gången åkte till Rhodesia, nuvarande Zimbabwe. Han hade fått ett rotarystipendium och skulle studera ett år vid universitetet som den första utländska studenten. Den vita farmaren som inackorderade honom visade med stolthet sina arbetare som levde under boskapsliknande omständigheter.

– Jag flyttade därifrån, det var ohyggligt. Jag skrev om rasåtskillnadens grymhet i svenska tidningar och blev uppkallad till en oerhört kränkt premiärminister. Rotary står för partnership, men här fanns det inte alls, själva tyckte de att det var samma förhållande som mellan ryttaren och hans häst. Jag blev varnad att hålla mig i skinnet men jag brydde mig inte, så jag sattes på ett flygplan till Sydafrika och förbjöds att återvända.

Mötet med Afrika blev en vändpunkt, och Per träffade tidigt Mandela och de andra antiapartheidkämparna, liksom författarna André Brink och Nadine Gordimer. Robert Mugabe blev en nära vän och han lekte med Pers barn när de var små. ”Nu är han en massmördare och vi är ovänner.” Han åker fortfarande till Sydafrika, men efter Nadine Gordimers död, som han beskriver som sin bästa vän, blir det kanske inte fler gånger.

– Förutom att bevittna strukturell diskriminering har jag också sett människors storhet och motstånd. Mina första böcker från södra Afrika trycktes i jätteupplagor och påverkade den svenska biståndsdebatten och Palmes engagemang. Sedan passade det Sverige att engagera sig i Afrikas frihetskamp mot rasismen, vi hade vårt neutrala dåliga samvete, och det här var svart och vitt, inte komplicerat som i Vietnam.

Hur förs kampen idag?

– Den förs på så många plan, det finns så mycket att engagera sig för. Det var rakare på 60-talet, även om jag har ett kluvet perspektiv på den tiden. Det fanns en intolerans och ett krav att författare skulle vara politiskt aktiva och socialt engagerade. Jag drogs också med. Afrika fick mig att lämna det rent skönlitterära och skriva sakprosa med skönlitterär stil. När jag ville skriva annat, som trilogin om Luftburen 1968, blev jag angripen från vänster för att dikta om vacker natur och komplicerad kärlek och andra individuella småttigheter fast världen stod i brand och kapitalismen måste bekämpas. BLM ägnade ett helt nummer om mitt svek. Jag tycker inte att man ska kräva av författare att förhålla sig på vissa sätt, de ska inte bedömas utifrån sitt engagemang utan för sin litterära kvalitet. Jag försöker att hålla mig opåverkad av kritik, jag värnar individens rätt och går min egen väg, nyfiken, med blicken åt många håll, ändå ansvarsfull.