12.04.17

En porträttör i fokus

En porträttör i fokus

Fotografen Leif-Erik Nygårds har vant sig vid att vara i händelsernas centrum. Han har porträtterat, och lärt känna, tidens största stjärnor under nästan sex decennier och han var en del av reklambranschens kreativa boom under Mad Men-eran. Mest känd är han för det som brukar kallas ”den sista nakenbilden på Marilyn Monroe”

När jag ringer Leif-Erik Nygårds för att be om en intervju får jag nästan övertala honom att ställa upp. ”Tror du verkligen att det är så intressant för era läsare?”, frågar han. Detta trots att han levt ett långt, spännande liv och umgåtts med och porträtterat världsstjärnor i snart 50 år. I en tid där självhävdelse blivit religion framstår det som uppfriskande, men kanske lite överdrivet blygsamt. En karriär som hans är det rimligen många fotografer som skulle sälja sin själ för.

Leif-Erik växte upp i värmländska Töcksfors. Han var fascinerad av morbroderns Rolleicord-kamera och köpte som 14-åring en egen kamera för konfirmationspengarna. Familjen flyttade till Stockholm och Leif-Erik övervägde medicin- eller juridik-studier, men ville först testa fotografi och beslutade sig för att ge det ett halvår. Han fick jobb på Tio fotografer, en svensk motsvarighet till bildbyrån Magnum, och fick mersmak. Han hade sett bilder tagna av Irving Penn och Bert Stern och tyckte att de tog bilder på ett helt annat, inte lika reportagebetonat, sätt. Han bestämde sig för att söka jobb hos dem och åkte över till USA på vinst och förlust. Väl på plats slog han upp Irving Penns adress i telefonkatalogen och åkte helt sonika dit och knackade på.

– Penn var mitt uppe i en plåtning för Vogue och det var en massa snygga tjejer där, men han tog sig ändå tid att sitta och prata en stund med mig i en soffa. Tyvärr hade jag struntat i engelskan i skolan, så min engelska var inte så bra. Efter tio minuter sa han: ”Du, jag måste fortsätta plåta nu, men kom tillbaka när du pratar bättre engelska”.

Uppmuntrad av det trevliga bemötandet gick han även till den andra fotografen han kände till, på andra sidan Manhattan: Bert Stern.

– Jag hade tur, för han var precis på väg ut. Vi pratade i några minuter och sedan sa han: ”Sorry, but I have to run. Monday morning, nine o’clock!”. Och måndag morgon klockan nio var jag där. Det visade sig att Sterns assistent hade slutat nyligen.

– Jag hade svintur, för sedan kom hur många som helst och sökte jobb hos honom.

Stern var porträttfotograf, men hade också många uppdrag för reklambranschen, som hade sin första och kanske största storhetstid under 60- och 70-talen. Nu skulle reklamen framkalla känslor och det förändrade både reklamens språk och bildspråk. Många reklambyråer höll till på Madison Avenue i New York och reklammakarna kom att kallas ”mad men”. Bert Stern gjorde kometkarriär och blev 1962 den förste fotografen som fakturerade över en miljon dollar på ett år.

– Stern kallas ju ofta ”the original mad man”. Och han kunde vara lite galen. Jag hade väl varit hos honom i två veckor när vi skulle fota en helt ny Ford. Det fanns bara två exemplar och den ena anlände under stort hysch-hysch i en täckt lastbil. Vi körde från Manhattan ut på landsbygden. Stern svängde av, ut på en äng och sade åt mig att backa upp den nya Forden på ett visst ställe. Då kommer art directorn springande och säger: ”This is not gonna be a nice picture”. Stern svarade: ”Well, this is the kind of picture you get for 1 200 bucks.” 1 200 dollar var mycket pengar på den tiden. Men han trissade upp priset till 2 000 dollar och så åkte vi och plåtade på ett mycket bättre ställe.

Efter några år hos Bert Stern tyckte Leif-Erik att tiden var mogen att söka sig vidare och han började hos Irving Penn. De gjorde många intressanta jobb tillsammans bland annat ett stort reportage om Sverige för tidskriften LOOK, 1964, där de åkte till Stockholm och fotograferade Gustaf VI Adolf, Harriet Andersson, Bo Widerberg och Birgit Nilsson. Ingmar Bergman port-rätterades också och en print av denna bild, signerad med ”With greetings and many thanks, Irving Penn” till Ingmar Bergman själv, såldes 2009 för över 600 000 kronor på en Bukowskis-auktion.

Efter några händelse och lärorika år även hos Penn hade Leif-Erik tillräckligt med egna kontakter för att kunna kasta loss och ta egna uppdrag. Första jobbet blev att fotografera ”några unga tjejer från Detroit som sjunger” för tidskriften Life. Det visade sig vara The Supremes, som då fortfarande var okända.När Leif-Erik och Gisela flyttade till Chicago 1969, kom han att jobba mycket för en av den tidens mest tongivande reklambyråer: Leo Burnett, som till skillnad från många av de andra inte hade sitt huvudkontor på Madison Avenue, utan i Chicago. De var framgångsrika bland annat med reklam för Marlboro.

– När vi gjorde reklamjobb på den tiden bodde vi alltid på de bästa hotellen när vi reste. Utom för Marlboro-gruppen, för de hade en tävling om vilka som kunde bo på de sämsta. Vi hittade rum för tre dollar och femtio cent natten och det var svårslaget!

Idag är det svårt att tänka sig att Leif-Erik en gång talade dålig engelska. Hans berättelser är kryddade med amerikansk-engelska ord och uttryck. Den långe och blonde svensken hade lätt för att skaffa sig vänner och lärde känna många konstnärer och artister, som var eller senare skulle bli världskända. Bland annat Greta Garbo.

– Jag var inne i en svensk delikatessaffär på Manhattan. Framför mig, med ryggen mot mig, stod en kvinna som på svenska sa: ”Jag undrar vad jag ska köpa för pålägg idag.” ”Köp böcklingpastej, för det är jädrans gott”, sa jag. Då vände hon sig om och jag såg att det var Greta Garbo! En tid senare möttes vi på gatan – Greta tog ofta långa promenader – och då kom hon fram och sa: ”Jag köpte böcklingpastejen. Det var jädrans gott!” Det var så vi fick kontakt. Det hände saker, bara. Man hade närmare till stjärnorna och jag lärde känna vissa, som jag plåtade även privat.

Ett möte med en annan sorts personlighet gjorde att Leif-Eriks redan händelserika liv tog en ny vändning. I första klass-avdelningen på en flight mellan Chicago och Washington träffade han en amerikansk underrättelsechef.

– Vi kom väldigt bra överens och pratade mycket, men när vi landade i Washington sade vi bara adjö. En tid senare ringde han mig, han hade fått tag på mitt telefonnummer och ville ha min hjälp.

Leif-Eriks fru Gisela var från Östtyskland och hennes mamma och två systrar bodde kvar. Som svensk kunde Leif-Erik resa in och ut relativt obehindrat. Västmakterna ville gärna ha kontakt med vissa oppositionella i Öst och Leif-Erik ställde upp. Han skaffade flera pass för att inte visa att han ofta besökte USA, och åkte över till Östeuropa med kurirpost.

– Man fick memorera alla meddelanden. De kunde inte vara nedskrivna, för man blev ju visiterad. Och vi pratade alltid utomhus, eftersom de säkert var avlyssnade. De oppositionella blev av med sina jobb och därför försåg Väst dem med pengar. Mer än så vill Leif-Erik inte att vi ska skriva, eftersom han tycker att det han gjorde inte var så märkvärdigt.

– Jag vill inte att det ska framstå som att jag låtsas att jag var någon storspion, jag var enbart en kurir och hjälpte bara några vänner till mig.

Men han berättar att han efter murens fall träffade och fotograferade den östtyske spionchefen Markus Wolf, kallad ”Mannen utan ansikte” under kalla kriget, eftersom ingen visste hur han såg ut. Oavsett om det är en fotomodell, en filmstjärna eller en spionchef som står framför kameran vill Leif-Erik att bilden ska säga något. För att få objekten att slappna av försöker Leif-Erik prata med dem om intressanta saker.

– Man måste se till att de kommunicerar med kameran. De som ser bilden ska känna att porträttfiguren kommunicerar med dem, säger Leif-Erik och lägger till något som lika gärna kunde vara en beskrivning av honom själv:

– De största stjärnorna är oftast lättast att ha att göra med. De har inget mer att bevisa.